Livet är förändring

Galishimo blev mörkrädd idag när jag var ute och red honom, ensam. Han försökte lösa det hela med att dra upp svansen som en grisknorr och springa baklänges (hemåt). Han sprang baklänges över 100 meter med mig på ryggen. I ishalkan och mörkret. Jag vågade inte disciplinera honom då det dels var mörkt och halkigt ute, och då han dels redan var rädd och spänd. Jag var rädd att vi skulle halka omkull eller att han skulle stegra. Så jag gick in med honom i stallet, tog av sadeln och gick med honom på promenad i stället. Vi höll oss i området där det var som mest läskigt så han fick titta och fundera en stund. Så han kunde bli rädd utan att jag ska sitta på ryggen och bli ännu mer rädd. Jag lät honom helt enkelt vara rädd ifred.Det blev han. Sedan fick han springa och jobba lite med chambontygeln (som hjälper honom hålla formen) och sedan var vi ute en halvtimme extra och bara gick på promenad i mörkret, och tittade oss omkring efter andra saker att bli rädda för. Vi for på spökjakt. Han va

Helgen har varit helt otrolig. Galishimo har varit bättre än någonsin. När jag skulle sitta upp på honom i söndags så var jag helt ensam, och upptäckte till min besvikelse att det en traktor jobbade ca 100 meter bort. Den hade lysena tända och jag tror att den försökte riva ned snö från ett tak i en maskinhall. Jag hann ta ett djupt andetag och tänka "Jaha, hur ska det här gå...?" innan jag kastade en blick på Galishimo och insåg att han var helt lugn. Helt lugn. Antingen har han blivit lobotomerad av något hemligt välgörenhetsprojekt, eller så är han sjuk. HELT LUGN. Så det var bara att leda ut honom själv till närmaste pall och sätta sig upp i sadeln. Så konstigt. Så overkligt. Så då stod vi där en stund och tittade på traktorn som lät "BRUM´" och skopan som lät "RACKEL RACKEL RACKEL" och sedan vände vi våra rumpor till traktorn och han skrittade iväg, med mig på ryggen, för att träna. Han taktade inte ens. Alltså han brukar laddat börja takta och trampa

Jag är jättenöjd över dagens ridning. Inga cirklar blev ovaler och vi kan nu trava i serpentiner. "Serpentiner" är ungefär som slalom fast utan slalompinnar. Och utan skidor. Och med en häst i stället. Bara för att göra livet extra krångligt... Man byter i alla fall håll omväxlande åt höger och vänster när man gör serpentiner, så det blir stora svängar med en svängradie på ca tio meter. Det brukar de flesta hästar klara väldigt bra, och de brukar vara mjuka och böja sig omväxlande åt höger och åt vänster. Galishimo brukar bli väldigt spänd och undra vart fan vi är på väg. Men det blev han inte nu. Han travade på så lydigt och fint i stooora jämna serpentiner. Så härligt och mysigt när han glatt travar på sådär mjukt och följsamt. Som en riktig "tant-häst", en häst som tanter kan rida. Sedan red vi ut över fältet och jag missade totalt att tåget kom. Och kom gjorde det. Med tuta och snö. Har aldrig hört tåget signalera, men det gjorde det minsann idag, för att tåg

När jag skriver att det går bra med Galishimo så har jag insett att jag verkligen vidgat begreppet för vad som är "bra". Galishimo är fortfarande den han är. Han är ett osäkert arabiskt fullblod som inte fått sådär jättemycket erfarenheter ännu. Jag är en lite mentalt låst ryttare som har svårt att "rocka loss" och "leka mig ut ur komfortzonen". Vår kombination är väl inte så bra - om man inte accepterar dem! Om jag däremot accepterar den han är, och accepterar den jag är, så ser jag lättare framgångar och respekterar våra utmaningar på ett helt annat sätt. Ett exempel är ju att rida i mörkret. Det kändes helt omöjligt. Jag var livrädd. Galishimo var också orolig. Första gången red jag inte många minuter. Andra gången några till minuter. Sedan fick jag mig ut i 20 minuter och var så stolt så jag höll på att spricka. Det är kanske inte så stora framsteg  - om det inte handlade om just mig, och just Galishimo - vår kombination. Nu råkar ridning

Jag "råkade" trycka in en beställning till Galishimo i form av en ny grimma och ett nytt grimskaft, från Hööks. Gud vad lätt det gick. Bara några jättelätta klick med pekfingret tog det. Sedan så var det gjort... Å andra sidan hade mamma satt in extrapengar på mig i födelsedagspresent och jag hade inte bränt pengarna ännu, så vi säger att detta blev "presenten" från mamma. Tack mamma! Jag borde kanske inte slösa pengar i onödan på Lilleman, jag har i väldigt färskt minne hur illa det höll på att gå ekonomiskt när han skadade sig... men han ÄR ju mattes duktigaste stjärna! Jag tror att han blir JÄTTEFIN med denna grimma... Vi får väl sköta om grimman och putsa till den ibland så den håller sig fräsch.

Det var mörkt och slaskigt ute. Jag var tung och trött efter arbetet. Att resa sig från sängen efter middagen, och åka till hästen kändes nästan omöjligt. Det hade varit så mycket bättre att vara kvar hemma denna torsdagskväll än att åka iväg. Bilen hade immat igen. Jag slog på vindrutetorkaren då det slog snöblandat regn mot rutan. "Gud vad andra har det bättre." tänkte jag i självömkan när jag rullade in bilen mot stallet. Alla som inte har häst måste ha det mycket mysigare än vad jag har det. De som kan stanna hemma. Eller åker på sina gym inomhus i stället. Eller de som har ridhus... Sedan möts jag av ett helt gäng glada ryttare som också är i stallet denna torsdagskväll. Alla är glada och trevliga. Alla hjälper varandra. Alla berättar med stolthet om sina fina hästar. Ingen häst är mindre värd än den andra. En tjej berättar med stolthet om sin fantastiska nordsvenska travare för en annan tjej som rider en sagolik Frieserhäst importerad från Holland. Alla är lika mycke

 Efter lunchpasset med Galishimo gick jag tillbaka till arbetet och log med hela ansiktet. Jag är så nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Det har varit så jobbigt. Ridrädslan som ibland tagit över, och hur vi ändå jobbat oss framåt, steg för steg. Resan har varit omständig, men vi blir mer och mer ett team. Jag och mitt arabiska fullblod. Ett pass i taget.