Livet är förändring

Nu är jag ready to rumble! Per har sponstrat mig att köpa en säkerhetsväst. Han står för halva summan. När vi väl skulle hämta denna säkerhetsväst på ridsportsbutiken så visade det sig att det skulle bli 100 kronor rabatt på den efter nyår. "Jag köper nu ändå. Det känns bra att ha västen så snart som möjligt." "Ja... eller så kan du ju låna västen nu  och BETALA den efter nyår..." sa butiksägaren. Jag hurrade. Så man kan numera säga att ridsportsbutiken inofficiellt sponstrat mig med 100 spänn på säkerhetsvästen. Dessutom jag fått låna en säkerhetsrem som jag kan hålla fast mig i när jag rider också, från stallet där jag hyr in hästen. Ingen vill att jag ska göra illa mig. Alla vill att allt ska gå bra för mig och Galo. Det känns bra!

Jag tror jag har hittat vad det är som gör att Galo ibland får lite panik när jag rider på honom. Jag tror att han blir rädd när mina ridstövlar tar mot hans mage. Nu kan han ju inte svenska men om han kunde prata svenska hade han nog idag ha sagt något i stil med: "Hörru. Magen. Fattaru. Rör den inte. Jag blir så jävla överraskad varje gång du är där och petar med fötterna. Det är skitläskigt när jag koncentrerar mig på att bära dig fint och göra ett hyggligt jobb och så bara glider det plötsligt något skitläskigt på magen. Nästan underifrån. Som en jävla puma går där under och stryker sig. Man får ju panik. Fattaru." Det var efter gårdagens ridtur som jag började misstänka att det är fötterna han är rädd för när jag rider. Jag lät fötterna glida ur stigbyglarna och Galo ryckte till som om han fått en elchock. Jag la fram min teori för en tjej i stallet. "Menar du HÄR?!" frågade en ryttartjej och klappade till Galo på undersidan av magen där benen brukar ta v

Okej. Julen flöt inte på så bra för min del. Till att börja med visste jag inte vart jag skulle fira. I sista sekund kom jag på att jag skulle fira hos mamma. Sedan visste jag inte när jag skulle åka dit eller med vilket färdmedel eller med Per. Det hela blev onödigt krångligt och jag måste erkänna att jag stod för det mesta krånglet. Detta TROTS att jag förtvivlat försökt att planer för julen sedan oktober i år. Men jag kom mig iväg till min mamma, på bussen, dagen innan julen. Per kom efter till mig och mamma, efter att han sovit ut efter jobbet, på julaftonen. Men resten av julen flöt på i ungefär samma tema. Jag velade runt lite undflyendes och undrade om jag hanterade dagen på bästa möjliga sätt eller inte. Mamma försökte liksom rama in mig och få lite konturer på mig men jag var väl mest kontrastlös som en flobbig blobba. Efter julaftonen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle åka hem med Per eller stanna längre och då blev måttet rågat för både Per och mamma som undrade vad

Ibland ser man bara en produkt och tänker: "Det där måste jag ha." Så är det bara.

Igår tittade jag på programmet "luftens hjältar" där en kvinna i Umeå fallit av en häst. Hon beskrev samma förlopp som jag var med om i fredags. Hästen, som annars är lugn, blev rädd och kastade av henne. Precis som jag, så flög kvinnan uppåt/bakåt i luften för att sedan falla baklänges bakom hästen. Hon landade baklänges med övre ryggen/axelpartiet/nacken först i marken, precis som jag. Se nedanstående pedagogiska bild som jag tecknat. Skillnaden verkar vara att jag landade i ett mjukt underlag på en välpreparerad ridbana inomhus, och hon var utomhus på hårt underlag. Jag är inte säker men kanske nämnde hon att hon var på en väg när det hände. Vägar är ju väldigt hårda att landa på. Hon fick flera frakturer i ryggen och nacken och behövde mycket smärtlindring och fick flyga till Luleå för vård. Hon fick även en stödkrage som hon fick bära i flera veckors tid efteråt. Från att jag ha varit ganska kaxig och sagt "Höhö, man är väl en gammal fallskärmshoppare. V

Jag har haft 1 559 besökare på min blogg denna månad. Hälften av dessa besökare är troligen min mammas besök och mina egna besök. Jag blev helt upprymd av att det faktiskt finns folk (mamma) som läser denna blogg. Jag högaktar dessa besökare (mamma). Jag tänker hedra mina läsare (min mamma) med en kort innehållslös filmsnutt, dåligt redigerad, på min häst när han gäspar. Jävlar i min själ. Lika bra att slå på stort. Om jag ler fånigt åt filmen så kanske det även finns någon annan som gör det! Min mamma, till exempel.

"Skäms du över mig?" frågade jag Per. "Nej. Jag skäms inte. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Hjärtat." "Jamen vad är det då?" "Nej jag menar bara..." "Vaddå?" "Jamen. Du behöver ju inte... visa allt du gör." säger han. "Vaddå? Vad är det för fel på det här?" säger jag och pekar på dataskärmen. "Ja det är ju jättesött. Det är bara det att... jag vet inte hur jag ska säga det..." prövar Per. "Vaddå?" "Nämen det här med att göra alla de här konstiga kortfilmerna..." försöker Per. "Vad är det med dem?" undrar jag. "De är ju jättekonstiga. Och innehåller inte så mycket." "Vaddå? Är det något fel med det?" undrar jag. "Nej. Eller.." "Vaddå? Är det för att du vet att en av dina kollegor läser bloggen?" "Neeej det är inte det. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Inte. Skämmas." "Men vad tror du om den här film