Livet är förändring

Efter tre kilometer på mitt andra cykelförsök så upptäckte jag felet. Bakbromsen ligger ju i. Den har liksom vridit sig snett och ligger i på vänstersidan och trycker emot. Den bromsar cykeln. Jag korrigerade den då och då genom att vrida bromsen till höger men det går bara några minuter så har den klickat sig fast igen på vänstersidan. Inte ens i nedförsbackarna kan jag vila utan att farten tjurigt bromsas in. Jag som trodde att jag var otränad men tydligen är jag bara oteknisk. Då har jag två val. Det ena valet är att cykla de tre kilometrarna hem och sura. Det andra valet är att fortsätta i 25 kilometer i den norrländska skymningen och se det som ett extra jobbigt pass, i stället. Det blev det sistnämnda. Jag fick ta några väl valda vilopauser efter vägen och passade på att fotografera norrlandsvyerna. Det blev inte så tokigt det heller.

(Förlåt den täta texten men blogghelvetet vägrar acceptera mellanrum just nu) Jag har haft min racercykel i fyra år och enligt traditionen så var det nu dags att plocka fram den igen. Enligt traditionen så överskattade jag gravt min cykelkondition. Precis som föregående år så ryckte jag på axlarna inför premiärrundan. Enligt traditionen så sa jag precis som jag alltid säger inför min första cykeltur: "Jag ska ju cykla så kort runda nu. Jag behöver inte vatten eller kolhydrater." Enligt traditionen och enligt föregående år så tar jag fullständigt slut på ork och energi efter ca 10 km. Enligt traditionen så fick jag lätt ångest och kände mig yr av ansträningen. Det som var nytt denna gång var att jag ju har en sambo som fattade misstankar om att jag ännu en gång gravt överskattat min kondition. (Kanske på grund av att jag mest fnissade runt i bostaden och verkade undvika frågor om hur jag planerat inför cykelturen.) Efter 18 kilometer så orkade jag inte cykla längre och parke

Det känns som om pusslet lite försiktigt börjar falla på plats. Flytten på 70 mil och miljöombytet verkar göra mig gott. Jag har blivit piggare och trivs otroligt bra på mitt nya arbete. Jag känner mig inte lika stressad och mina nya kollegor verkar riktigt rara. Jag och Per har det bra. Förkylningssymtomen och febern som vandrat fram och tillbaka är borta. Jag har haft några inflammationer och irriterande utslag på ryggen sedan november. De slutade blossa och läkte ihop nästan samma dag som jag flyttade hit. Jag kan träna många fler träningspass per vecka och ändå känna att jag har energi i kroppen. I helgen åkte jag till min bror som jag inte träffat på väldigt länge. Han bor bara en timmes bilresa bort, nu. Vi fikade kaffe och åt daimtårta och hade det jättemysigt. Hela hans familj var där och det kändes roligt att träffa dem igen. Jag har alltid tyckt otroligt mycket om min storebror.

Vi bor tydligen 300 meter från en agilitybana! Döm min förvåning över att hitta ett A-hinder och en ramp där, INTE långt från vår bostad! Jag blev ivrig och förklarade för Per att jag tränade agility med terven för sju år sedan. Terven var faktiskt mitt största projekt under min studietid, innan jag började hoppa fallskärm, blogga och träna. (Studera var ICKE mitt största projekt under min studietid. Det var bara ett onödigt måste...) Jag blev tvungen att testa om min gamla terv, tio år gammal, kom ihåg något från sin ungdomstid. Till min stora glädje minns hon precis hur banan fungerade. Hon tog sig an hindrena med glädje och engagemang, och genade lite lättsamt i nedfarten. Men lite friheter får man faktiskt ta sig, när man blir gammal. Gissa om vi kommer att leka mer till våren, när flera hinder kommer fram?!

Per har tokjobbat tio dagar i sträck för att kunna få ledig tid att hjälpa mig med flytten samt kört bil i 150 mil för att sortera trosor och skor i små kartonger med mig. Två gånger dessutom. Han har åkt 300 mil sammanlagt för min skull och för att jag ska få ordning på min flytt. Sedan har han rensat sina garderober, tömt två hyllplan på väggen, skaffat mig en helt tom klädkammare och skickat blommor till arbetet. När han bjudit mig på luncher och middagar i dagarna tre, och när jag besvarade detta genom att säga att jag ville ha RIKTIG mat så ställde han sig vid spisen och gjorde wokad kyckling i kokosmjölk med paprika, champinjoner, cashewnötter och allt möjligt nyttigt han kunde komma på. Han har rastat min hund och borstat henne oupphörligt för att hon ska vara så hårfri och klappvänlig som möjligt. Allt för att behaga fröken Bildström som ämnar göra denna stora uppoffring att flytta till hans hem. Och även delvis för att behaga Terven. För matte blir glad om hunden blir glad, oc

Nu är jag ju hemma hos honom. I hans hem. I hans stad. Jag hanterar det hela genom att ligga i fosterställning i sängen vid väl valda tillfällen. Sedan så kliver jag upp och börjar försiktigt klämma in mina vardagsrutiner in i hans liv. Som att äta frukost. Om jag bara hittade stekpannan. Vart den nu kan vara. Jag letar igenom alla skåp. "Vart är stekpannan?" frågar jag Per. "I skåpet." svarar han. Vilket jävla skåp? Jag får ett moment av skåp-panik innan jag hittar en gammal stekpanna. I ett skåp. Äggen bränns fast och ligger som små sorgliga halvbrända flagor som delvis blivit ett med stekpannan. Det skulle behövas lite värmeljus också. Tycker jag. För att min frukost ska bli fulländad. "Har du värmeljus?" frågar jag. "Japp." "Vart är dom?" "I skåpet." svarar han. IGEN. Vilket jävla skåp? Det finns ju skåp i hela köket. Och inte fan hittar jag något i dem. Inte någonstans. Finns det något hemligt skåp som garderoben i Böcke

Det räcker ju inte med att jag flyttar till en ort i Norrland där jag inte har några vänner, jag har flyttat ihop med Per också. Per som jag träffade i höstas. Som jag faktiskt inte känner särskilt väl. Detta väcker stunder av panik och ångest. Ett exempel av en stunds panik och ångest var när vi flyttat färdigt från min bostad och skulle åka med våra två bilar till norrland. Vädret var kallt och grått och jag drog jackan tätt inpå kroppen när jag klev in i bilens förarsäte. Efter att ha kört några mil insåg jag att min bilfläkt inte fungerade. Den gav inte ens ifrån sig ett ensligt snurr. "Fläkten fungerar inte!" sa jag till Per, som körde den andra bilen, när vi stannat vid en bensinmack. Per sken upp och stegade till min bil. Han öppnade dörren på passagerarsätet och gav bilen en rejäl smocka under handskfacket. Fläkten hostade till ett par gånger och började sedan brumma. Jag log tacksamt till Per som självsäkert stegade tillbaka till sin bil för att fortsätta bilfärden.