Livet är förändring

Nu när jag varit sjuk ett tag och väldigt fysiskt trött så har det lätt blivit så att jag suttit lite väl mycket på instagram, tittat på hästannonser på hästnet, och följt andras bloggar. Det är lite dubbelt det där med att följa andras liv, för delvis kan man bli inspirerad att göra roliga saker, men det är även lättare för mig att bli avundsjuk. Några vänner har nya välstammade unghästar och nya drömmar. Jag vill ju gärna ha en unghäst till, men just nu räcker inte pengarna. När man har ensamt hushåll, som jag har, så är det alltid en dum idé att ta onödiga lån och en bättre idé att spara till det jag behöver. Och sparandet går lite sådär. Det blir lätt så att tankarna börjar cirkulera i detta, varv efter varv, och det hjälper ju inte någon. Så då gäller det att inte bli för besviken över detta, och ändra sina rutiner så man inte faller i bitterträsket. Därför behövde jag begränsa mitt surfande och hitta ett annat sätt att aktivera mig, när jag är trött eller behöver återhämtni...

Äntligen så har jag blivit piggare. I onsdags gick jag en kortare promenad och höll på att bryta ihop av hur trött jag var och hur det kändes som kroppen dränerades på energi för varje steg jag tog, så jag tog ledigt från jobbet på fredagen för att försöka vila ut. Dagen efter, på torsdagen, så kändes dock kroppen helt annorlunda! Det var behagligt att röra på sig och jag blev nästan lyrisk av upplevelsen.  Så jag tog en lång promenad i vintervädret och bara njöt. Så helt plötsligt hade jag en helt ledig fredag då jag dessutom var frisk. Det var -13 grader ute men jag var utomhus massor och bara njöt av den friska luften och att kroppen inte var energidränerad längre. Sedan gick jag ut med Galishimo och vi båda var glada över att få röra på oss. Galishimo var pigg i kylan så jag vågade inte rida så mycket, men jag förstod åtminstone hur han upplevde glädjen att få röra på sig. Dagen avslutades på gymet och jag körde biocircuit igen, de där maskinerna som ställer in sig...

Jag börjar bli friskare nu och plockar tillbaka en rutin i taget. Under denna vecka har jag jobbat varje dag men flexat ut lite tidigare när jag känt att jag inte orkat. Jag började rida Galishimo i lördags och i söndags åkte vi till ridhuset med Björn och mamma. Alltså min Björn och min mamma, hur söta är dom inte? År ut och år in så vill jag åka till ridhuset med Galishimo och träna, och de är så lojala och snälla och följer troget med. Mammas engagemang är häpnadsväckande. Hon har inte ridit så mycket själv annat än att hon tränat lite på Galishimo, men hon har ju varit med på massor av kurser genom åren, och vet precis vad hon ska titta på. "Jag vill få Galishimo att trampa på lite bättre med vänster bakben, han fuskar lite och lägger för mycket vikt på höger bakben... svårt att förklara, man måste nästan sitta på honom för att förstå..." mumlade jag, men ändå så hörde jag ett glatt "BRAA!" från mamma när Galishimo trampade fint med vänster bakben. Hon s...

Dagarna går och jag är fortfarande inte helt frisk från förkylningen. Jag hade sparat 30 plustimmar på flexen efter mycket kvällsjobb från tidigare i höst, och nu plockar jag ut ca 2-4 timmar om dagen bara för att kunna vila från jobbet. Så det blir korta arbetsdagar och dåligt med energi. Jag blir väldigt gnällig när energin är låg, men jag har fått in en liten mysig rutin med Galishimo i alla fall. Jag tar in honom i stallet och hjälper honom bli av med pälsbytet. En grundlig rykt med en sträv och hård ryktsten för att få loss den värsta pälsen, en grundlig rykt igen med en lite piggad magic brush i plast, och sist den mjuka, normala borsten. Galishimos päls blir ordentligt rengjord och trots att en skimmel är svår att få blank så ser han åtminstone blankare ut. Och han får tid med mig och blir ompysslad. Sedan har jag inte orkat rida de här två veckorna men åtminstone sortera i hans skåp, så allt i skåpet är välputsat och fint och sorterat enligt konstens alla regler. Snart sitte...

Det verkar vara en tung period för många nu i november. Jag ser det både i sociala medier och känner det själv. Just nu är jag dessutom sjuk från jobbet och hinner reflektera lite. Om man nu ska ha en tung november så är det åtminstone en liten tröst att veta att man inte är ensam. Några är sjuka, trötta, vissa får förhöjd nivå av ångest och andra fattar några radikala beslut. Hästar säljs och köps, och i värsta fall så är det nu man ger upp med att kämpa för deras hälsa, och de slutligen går till slakt. Apropå hästköp så har en vän i närheten gjort ett hästköp alldeles nyss, och jag har fått lite meddelanden från henne om allt spännande som följer med hästköpet. Pirret i magen, våndan om man verkligen gjort rätt, lyckan, frågorna, och drömmarna om vad det kan bli av hästen. Det ska bli jätteroligt att få följa med på den resan, åtminstone på håll. Själv så har jag också lite svårt att bara låta saker vara och bero. Största anledningen till att jag faktiskt låter livet vara precis ...

I helgen tog jag och Björn Galishimo till ridhuset båda dagarna. Vi kallade vädret för "första advents-väder" för det känns verkligen som det är december och snålblåsten dragit in. Galishimo var betydligt mer avspänd än tidigare, men fortfarande väldigt spänd, i ridhuset. Det han däremot verkar trivas allt bättre med, är att åka i transporten. Hela helgen har jag låtit honom gå in själv i transporten, utan att jag själv är där inne och trängs. Det är inga problem och han gör precis det han ska. Det känns också ganska smart att jag väntade med att "avancera" lastningen med att han skulle gå in själv, tills jag tyckte han kändes väldigt trygg. Han har ju åkt i två år nu, så det är gott om tid för honom att vänja sig. Han har fått backa ur transporten enligt samma devis. Jag kopplar loss honom och han får backa ut själv, ett steg i taget, och vänta på mig efter att han klivit av rampen. Detta är givetvis inget vi kommer att göra på sommartid när det finns mycket m...

Jag kan ju börja inlägget med att skriva att jag hade allt annat än sinnesfrid i söndags. Jag var på ridhuset. Galishimo var spänd som en stålfjäder, och då blev även jag det. Stort misslyckande. Stor självkritik. Och så vidare. Jag fick honom åtminstone att passera solreflexerna, vilket han haft svårt för under flera års tid. Han hade även svårt för dem i början av passet, men det gick över på lite träning. Det är ju ett fint framsteg att han inte fixerar sig på dessa lika mycket. Men de flesta vuxna hästar bryr sig ju inte alls om solreflexer, och det grämer mig lite. Sedan jobbade vi en hel del mot fläktarna i taket som han också har svårt för. Han gjorde vad jag bad honom men var alldeles stum och sen på hjälperna, som han blir när han blir spänd, och direkt jag stannade honom vände han huvudet och glodde storögt på fläktarna, jag kände hans puls slå kraftigt mellan mina ben och att han därmed samlade han på sig adrenalin, och någonstans där gav jag upp för dagen.  In...