Lättköpta segrar har inget värde!

Nu under snöovädret har Galishimo fått stå i sin hage ett par dagar. Under lunchen idag så skyndade jag iväg till honom och slängde på honom sadel och träns. Ute så körde en bil runt på parkeringen och stallägaren jobbade med sin traktor och snöslunga hundra meter bort.
"Ska jag hjälpa till och hålla i honom? Han ser lite orolig ut." sa en snäll främmande tjej men jag tackade nej, han verkar inte särskilt orolig, han kändes ändå lyhörd och uppmärksam på mig. Trots att han hade lite myror i byxorna.

När jag väl kommit mig upp på honom så styrde vi, glada i hågen, iväg för vår lilla ridtur. Det kröp i pälsen på Galishimo som studsade till lite men det kändes verkligen inte som att han var orolig. Bara glad och tyckte att det var lite spännande. Sedan drog vi ut på fältet och galopperade runt där så snön yrde. Vilken glädje! Jag skrattade högt flera gånger. Vilken underbar, underbar känsla. Förra året var det betydligt svårare att rida på fältet och jag hade som mål att våga galoppera med honom på fältet i slutet av säsongen. Det gjorde jag till slut, i mindre cirklar, om jag hade tryggt sällskap med mig. Jag tog också hjälp från andra och kände mig för dålig för att hantera honom ensam.

I år är det annorlunda! Det är bara att tuta och köra. Galishimo har verkligen vuxit och blivit tryggare i sig själv och jag känner mer och mer att jag kan lita på honom. Äntligen händer det! Nu vet jag att nästan vem som helst kan ta sin häst och galoppera den på ett fält. Men jag fick kämpa lite extra för det. Nu är vi i alla fall där och jag är så glad!