Jag och Min Kropp
Jag skiljer gärna på mig själv genom att säga "JAG" och "Min Kropp". För vi är tydligen två helt olika individer, tycker jag. Och dessa två individer, JAG och Min Kropp, är synnerligen ofta oense, har jag märkt. Denna kamp mellan JAG och Min Kropp är rätt så ständig och tröttar ut mig rätt så ofta.
JAG vill träna men Min Kropp orkar inte. JAG vill äta nyttigt men Min Kropp skriker efter pizza. JAG vill gå vidare i livet men Min Kropp vill sörja. Det är där det största och mest framstående grälet mellan JAG och MIN KROPP uppstår. När kroppen vill sörja, vill jag göra något kul, och så blir jag irriterad över den förlamande tröttheten och orkeslösheten.
När jag separerade från Christian så vann JAG de första tre månaderna. Jag aktiverade mig och såg till att ha kul med den underbara hästen Lilla Svarta och jag vägrade låta Min Kropp hävda något annat. Min Kropp protesterade med trötthet, men det värsta argumentet den kunde komma med var att jag tappade rätt så mycket hår, och det tyckte jag väl var ett lamt sätt att få mig att stanna upp och tänka till. Lilla svarta och jag flög över hinder och jag skrattade och njöt. Där fick du. Kroppjävel.
Nu råkar det vara så att Min Kropp fortfarande vill sörja att saker gått snett och jag tycker att det är en jävligt dålig idé. Så vi drar åt olika håll. Kroppen säger STANNA och jag säger RÖR PÅ DIG KROPPJÄVEL och allt detta har resulterat till att JAG rör på mig men Min Kropp vill sörja och det märks i en sjudande bitterhet och dubbelhet som plötsligt väller fram när jag minst anar det. Det kan låta så här:
"Gud vilket härligt väder. Det är så skönt när solen spricker fram. Trots att livet är så jävla överjävligt att jag har lust att slå ihjäl någon men bara inte vet vem. Någon måste betala för det här. I alla fall. Nämen titta, där tror jag det kommer att börja växa vitsippor."
Så blir det.
Det värsta är att Min Kropp ofta är klokare än vad JAG är. Min kropp vill att saker ska ta tid. Min kropp vill att jag ska vara ledsen och läka i lugn och ro. Min kropp bryr sig inte något annat än att reparera saker och att känna och vara. Min kropp är uråldrig men saknar tidsuppfattning. Min kropp fanns där redan innan första någorlunda mänskliga håriga ap-katarinan började sluta stötta sig på knogarna för 500 000 år sedan. Förutom det fatala missförståndet att min kropp fortfarnde tror att socker, fett och salt är en unik bristvara och att jag måste ta alla chanser jag kan till att äta det, så är min kropp generellt klokare än vad JAG är. Förutom det där sista missförståndet, bara.
Och nu säger den åt mig att stanna en stund till. Kanske lika bra att lyssna då...
JAG vill träna men Min Kropp orkar inte. JAG vill äta nyttigt men Min Kropp skriker efter pizza. JAG vill gå vidare i livet men Min Kropp vill sörja. Det är där det största och mest framstående grälet mellan JAG och MIN KROPP uppstår. När kroppen vill sörja, vill jag göra något kul, och så blir jag irriterad över den förlamande tröttheten och orkeslösheten.
När jag separerade från Christian så vann JAG de första tre månaderna. Jag aktiverade mig och såg till att ha kul med den underbara hästen Lilla Svarta och jag vägrade låta Min Kropp hävda något annat. Min Kropp protesterade med trötthet, men det värsta argumentet den kunde komma med var att jag tappade rätt så mycket hår, och det tyckte jag väl var ett lamt sätt att få mig att stanna upp och tänka till. Lilla svarta och jag flög över hinder och jag skrattade och njöt. Där fick du. Kroppjävel.
Nu råkar det vara så att Min Kropp fortfarande vill sörja att saker gått snett och jag tycker att det är en jävligt dålig idé. Så vi drar åt olika håll. Kroppen säger STANNA och jag säger RÖR PÅ DIG KROPPJÄVEL och allt detta har resulterat till att JAG rör på mig men Min Kropp vill sörja och det märks i en sjudande bitterhet och dubbelhet som plötsligt väller fram när jag minst anar det. Det kan låta så här:
"Gud vilket härligt väder. Det är så skönt när solen spricker fram. Trots att livet är så jävla överjävligt att jag har lust att slå ihjäl någon men bara inte vet vem. Någon måste betala för det här. I alla fall. Nämen titta, där tror jag det kommer att börja växa vitsippor."
Så blir det.
Det värsta är att Min Kropp ofta är klokare än vad JAG är. Min kropp vill att saker ska ta tid. Min kropp vill att jag ska vara ledsen och läka i lugn och ro. Min kropp bryr sig inte något annat än att reparera saker och att känna och vara. Min kropp är uråldrig men saknar tidsuppfattning. Min kropp fanns där redan innan första någorlunda mänskliga håriga ap-katarinan började sluta stötta sig på knogarna för 500 000 år sedan. Förutom det fatala missförståndet att min kropp fortfarnde tror att socker, fett och salt är en unik bristvara och att jag måste ta alla chanser jag kan till att äta det, så är min kropp generellt klokare än vad JAG är. Förutom det där sista missförståndet, bara.
Och nu säger den åt mig att stanna en stund till. Kanske lika bra att lyssna då...
Kommentarer
Skicka en kommentar