Livet är förändring

För tre år sedan kämpade jag med att rida Galishimo i Lillskogen. Jag skrev om det flera gånger och bland annat här, från den 30 augusti 2020:  "Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt". Jag skrev även att jag var rädd för att rida på asfalten med honom. Det var alltid speciellt att rida Galishimo, och väldigt svårt. Inlägget hittar ni HÄR.  Vi kämpade och kämpade, och ibland gick det bra. Men aldrig riktigt bra. Stod jag på marken, eller om mamma stod på marken, så kände han sig trygg, men att rida ensam ute i naturen var svårt. Ofta satt jag av efter ett tag. Klappade och berömde Galishimo, gick hem med honom. Sade att han var min hjälte. Som kämpade på så bra. Älskade vän, vad du kämpade bra.  Och nu, tre år senare, har Galishimo lämnat mig sedan över ett år, och så sitter jag av Ares på ridbanan och föreslår att Jonatan ska leda Ares genom Lillskogen. Samma Lil

  Nu är det ju fullt ös med jobb igen. Jag är inne på min femte jobbvecka. Tre veckor blev riktigt plågsamma då jag var sjuk men jag fick antibiotika och nu mår jag bättre. Sedan ligger man då efter med jobbet och behöver jobba ikapp lite, sedan ligger man efter med bostadsrättsföreningen och behöver jobba ikapp lite. Sedan kan man glida in i lugnet. Om det går. För livet händer ju en hela tiden.  Jag tycker dock att jag fått in en jättefin rutin med Ares. Vi har haft lite otur med väder och min ork men nu har jag varit själv med honom, en hel del. Och vi har fått in en liten egen rutin, bara jag och han. I bubblan som jag äntligen funnit.  Vad är då bubblan?  Jo, för mig är bubblan en liten osynlig vägg mellan mig och omvärlden. Är man i bubblan bryr man sig bara om kontakten och dialogen med sin häst. Man är med hästen precis här och nu, och tänker inte på framtiden. Man isolerar sig från funderingar på framsteg och vad andra kan tänkas tycka. I bubblan är det bara han och jag, och d

Ares fick en liten repa på sig förra fredagen, den 18 augusti. Repan såg inte djup alls, och såg ut att sitta på ett bra ställe. Högt upp på innersidan frambenet, där leran inte kom åt. På en mjukdel på en muskel. Det fanns ingen "glipa" som vittnade på att det blivit mer än just ett hål på skinnet. Ares var helt obrydd och på lördagen så red vi honom som vanligt.  På söndagen hade han svullnat upp och var lite halt. Det märktes inte i hanteringen utan blev bara en markering när han skulle longeras i trav, han travade lite orent.  "Så kan det gå!" sade jag lite förvånat och avbröt all träning och kollade upp såret. Det såg fortfarande inte djupt ut. Det såg torrt och fint ut. Jag avbröt träningen och lät honom gå ut med kompisarna i hagen.  På måndagkvällen var det katastrof. Ares lyfte knappt benet och hade väldigt ont. Vitgult var och blod sipprade ut från frambenet. Han stapplade långsamt, långsamt, upp till stallet, guidad av pojkvännen, samtidigt som jag ringde

Äntligen kom den nya sadeln och ingen var gladare än jag. Den kändes verkligen jättebra även denna gång. Ibland kan ju hjärnan spela ett litet trick med verklighetsuppfattningen, beroende på dagsform och hur motiverad man känner sig, men denna gång stämde uppfattningen om att sadeln ökar balansen markant för mig. Ares gick väldigt trevligt också. Det märks verkligen att han är väl tömkörd, för han svarar väldigt bra på signaler för framåt-nedåt och hittar ganska lätt en bra form i skitten. Det känns knappt att han bara är tre år! I traven tappade jag stigbyglarna lätt, jag hade lite för långa stigläder, men det kommer fler dagar att rida mer, och hitta en bra längd på mina stigläder.  Men Ares går otroligt bra och ser jättefin ut. Jag fortsätter vara positivt överraskad över honom, och tänk dessutom att han bara är tre år.  Under traven så fick vi en bra balans och jag fick verkligen en förkänsla för hur bra traven kommer att bli när vi blir stabilare.  Det är ju känslomässigt lite svå

  Jamen självklart blev inte sadelköpet så lätt som jag önskade. Så typiskt. Innan jag provade sadeln så kollade jag kvickt ute på nätet om det var en vanligt förekommande sadel. Jag ville givetvis veta om det skulle bli lätt att hitta en likadan begagnad sadel, om jag väl provade min kompis sadel.  Ja. Det skulle vara lätt. En sadelutprovare som brukar komma till orten hade till och med två exemplar ute till salu. Jag fann en begagnad sadel på facebook också. Alla tre väldigt geografiskt nära. Detta blir ju lät! Samtliga av de begagnade sadlarna gick mellan 3000-8000 kronor. Det var nämligen sadeln Trainers Mariel 17" jag var ute efter. Jag kände hopp och tänkte att 8000 kronor kan jag väl skrapa ihop. Jag jobbar ju heltid, så nog är jag väl värd att känna mig balanserad i en sadel, om än det kostar några slantar.  Så kommer vi då till problemet. Problemen. Kaoset. Det visade sig vid närmare undersökning att ingen sadel alls fanns till salu. I hela Sverige. Jag ringde. Jag mailad

Ares nuvarande sadel som jag känner mig ostadig i Jag tycker att det känts vingligt när jag ridit Ares, mest i trav, och jag har behövt grubbla lite på vad det beror på. Vi har ju några uppenbara orsaker, såsom att han inte är helt inriden, han är ju bara tre år, och att jag suttit i en westernsadel i fem år. Och sedan har jag knappt ridit alls på ett år. Såklart det påverkar balans och känsla av trygghet i en engelsk sadel. Jag tycker jag har haft svårt att stå stabilt i stigbyglarna och ge honom utrymme i traven. Och när jag känner mig vinglig och obalanserad blir jag också lite rädd och osäker.  Men sedan så började jag tänka att kanske, kanske, blir jag mer hjälpt av en bättre sadel? Jag har ju flera års sadelutprovning i bakfickan med Galishimo. Jag minns verkligen hur jag upplevde hur olika sadlar påverkade mig. Kanske kan en bättre sadel hjälpa mig? En dressyrsadel kanske ger mig mer stabilitet och ramar in mig bättre?  Sagt och gjort. Jag började prova lite sadlar. Låna lite sa

Jag fick en fråga hur det går för oss, och inser att jag inte uppdaterat på länge. Svaret är att det går otroligt bra för Ares! Här galopperar han med Ebba, utan lina, i trevlig form. Det mesta går över förväntan och det går inte en dag då jag inte är tacksam över honom. Vi har tömkört honom en hel del ute i naturen också. Allt går jättebra. Han har en otroligt fin bjudning. Han är både lugn och framåt. Precis som jag vill ha honom.  Men jag kan vara lite arg på mig själv emellanåt. Jag tycker inte riktigt att jag är nog bra. Trots att jag köpte en brun, stabil, snäll ponny, som inte på något sätt kräver en professionell eller perfekt hantering. Ares går med på det mesta och kommer det något nytt så stannar han av och tänker en stund. Det går absolut göra misstag med honom, man får vingla i sadeln, spänna till eller råka ge felaktiga kommandon. Han blir inte stressad, han är bara nöjd över att få vara med.  Det där med att "inte vara nog bra" verkar vara en personlig fråga o