Livet är förändring

Tyvärr blev jag sjuk i veckan, och jag har varit tvungen att sjukanmäla mig från jobbet sedan i torsdags. Det är en hel del huvudvärk, trötthet och lite rassel i lungorna. Det gör ont i ögonen att titta på en skärm för länge, så det blev svårt att sitta framför en dator på jobbet.  Just innan jag blev sjuk så joggade jag mitt andra pass på rullbandet, i fyra kilometer, och det gick utmärkt. Skillnaden sedan järnnivåerna stabiliserade sig är enorm. Varje pass är lite bättre än det förra. Jag kan inte beskriva hur lättande det känns. Det blev lite av min identitet att inte klara mer än två kilometer just över gångtempo, men nu blir det skillnad även om jag vilar totalt en vecka.  Jag kan lägga på vikter i styrketräningen också. I sittande kabeldrag har jag utan problem ändrat upp arbetsvikten från 35 till 40 kilo. Får inte ens ont i händerna som jag brukar. Det bara rullar på, precis som det ska.  Jag längtar så mycket efter att bli helt frisk igen och bara fortsätta låta träningen rulla

En vän frågade om jag inte saknade utmaningen med en reaktiv häst. Hon tänkte ju på min älskade Galishimo. Teorin, som lades fram i all omtänksamhet, var att jag kanske sökte efter en lugn häst när jag mådde dåligt, och att jag kanske ville ha något lite mer spännande när jag blev frisk igen.  Problemet är att det är inte så mycket utmaning med en reaktiv häst. Reaktiva hästar behöver rutiner. De mår bäst om man gör samma sak på samma sätt. Helst vid samma klockslag. Bara årstidsförändringar och väder påverkar dem tillräckligt. Så att ha en reaktiv häst innebär ofta att man inte utmanar sig alls, utan håller sig till rutiner och förutsägbarhet, så ridningen blir trygg och säker. Det betyder också att man måste säga nej till glada kompisar som vill vara lite mer spontana. Det betyder alltså att man är den tråkiga i gänget. Den som säger nej.  Och man står ut med att vara den tråkiga i gänget, för kärleken till sin häst. Man tar en kula för laget. Så hästen ska slippa misslyckas.   Allts

Nu börjar det rulla på bättre med Scootbootsen! Jag har ju som sagt tidigare nämnt att jag hatar att greja med bakhovar, och framför allt unghästars bakhovar. Och så kom ju den här iden om Scootboots, och trots att jag känt olust så har jag ändå tänkt att det vore bra för Ares att ha dem och gå barfota bak.  Fördelarna med att gå barfota bak påminns jag om varje dag. För Ares sår efter broddsparkarna från förra stallet, som han flyttade från i slutet av november, syns fortfarande. De syns tydligt på hans bakknän. Veterinären som skulle vaccinera honom sade att ett av såren låg väldigt farligt nära en känslig led och att såren var värre än vad man såg på utsidan. Och det är ju för att den sparkande hästen hade broddar som skadorna blev så illa. Att inte använda brodd bak kan ju vara ett sätt att visa andra hästägare omtanke, och det sista jag vill är att de andra ponnierna i hagen ska få liknande sår av Ares. Sedan kanske man måste brodda bak för att undvika att hästarna halkar illa i h

Det kan börja låta tjatigt, men det är en enorm lättnad att känna att kroppen orkar och att jag vill göra saker. Jag har behövt fokusera lite på återhämtning i perioder, men det kan ju alla behöva, även friska människor. Nu har jag avverkat min femte vecka då jag känt mig frisk och jag blir mer och mer rörelseglad. Jag går upp tidigt på morgonen och städar, tar promenader eller går till gymmet. Jag orkar konditionsträna längre stunder och jag orkar ta tyngre vikter när jag styrketränar. Jag mår bättre efter passen och känner mig aldrig yr eller överdrivet svettig. Det känns verkligen som att jag fått tillbaka mig själv. Jobbet går lite lättare också.  Ares går från klarhet till klarhet. Så enkelt det är. Efter tre veckors tömkörning börjar han sänka sig fint, han sänker sig till och med lite för mycket, men jag har inte börjat korrigera upp det ännu. En sak i taget. Att han sänker sig på en förhållning, utan användning av bett, redan nu är ju mer än jag förväntade mig.  I detta klipp s

  Det brallade lite hästar i hagen bredvid ridbanan, och Ares blev lite orolig. Hans första impuls är ju att sakta av och titta när han blir osäker. Så han slår ju i handbromsen och vill sakta in. Detta är en otroligt tacksam egenskap som jag inte känner igen hos någon häst jag hanterat förut. Jag är van att de växlar upp och börjar bralla när de blir osäkra. Inte att de vill stanna upp och betrakta. Jag vill absolut inte ta bort den egenskapen, den känns trygg att ha, men jag vill också utmana honom lite när jag tycker han verkar mogen.   "Nog klarar du detta." sade jag uppmuntrande till Ares. Han gick väldigt långsamt och segt och tittade sig omkring. Han tittade fundersamt mot skogen. Kanske kom det någon okänd lukt därifrån. Vi har älgar i området.  "Du är ju snart tre. Nog kan du gå på lite mer." sade jag och drev lite med pisken.  Han stod nästan stilla nu. Ena hästen i hagen lite längre bort brallade till och drog en galopp.  "Seså!" sade jag och vi

I natt drömde jag att jag befann mig i något slags kaos. Jag befann mig i min barndoms lekstuga, men den hade svämmat över och allt blev blött och vattenskadat. Mattor flöt runt, mina barndoms konstverk flöt runt. Leksaker. Skräp. Jag försökte knyta loss en liten svart flotte i den lilla stugan men översvämningen och vågorna gjorde det omöjligt. Jag kämpade med den våta, hårt slagna knuten, och blev allt mer stressad. Allt mer instängd, och förtvivlad. Omedveten om jag var vuxen eller ett barn.  Plötsligt stod han där. Galishimo. Med vatten upp över sina knän och en blöt filt från lekstugan på ryggen, och tittade på mig. Så många gånger jag lekte, och dagdrömde att jag hade en egen arabhäst, när jag var barn. Drömmen om Galishimo. Och nu stod han där. Och regnet och stormen i det lilla lekhuset upphörde och jag klev lättat fram till honom.  "Men där är du ju!" utbrast jag lättat.  "Mamma, kom hit och titta!" ropade jag. Allt blev stilla men var fortfarande blött och

  Man vet att man varit dålig länge när man börjar räkna friskdagar. Man vet att man varit under isen länge när man nästan inte vågar säga att man varit frisk ett tag, för man är rädd att bli besviken eller att andra ställer för höga krav på en, och man blir dålig igen.  Men fyra veckor! Jag har varit frisk i fyra veckor! Jag har haft en förkylning och lite luftvägsproblem men mot bakgrund av vad jag gått igenom så ingår det ändå i att vara "frisk" för mig. Eftersom jag kunde jobba, orkade engagera mig i hästen, och hade ett normalt sömnmönster (utan överdrivet och obehagligt tungt sovande).  Jag började gyma ganska tidigt när jag började känna mig frisk, men kroppen svarade med ledvärk och påminde mig om att jag är 42 och inte 24. Så jag fick vila de leder som gjorde ont och sedan började jag träna igen när värken gått över. Idag gick jag på fullt ös och ingen led värkte, jätteskönt! Dessutom svettas jag mycket mindre på gymet och det är jag ganska överraskad över.  Jag har