Saknar du inte utmaningen med en reaktiv häst?

En vän frågade om jag inte saknade utmaningen med en reaktiv häst. Hon tänkte ju på min älskade Galishimo. Teorin, som lades fram i all omtänksamhet, var att jag kanske sökte efter en lugn häst när jag mådde dåligt, och att jag kanske ville ha något lite mer spännande när jag blev frisk igen. 

Problemet är att det är inte så mycket utmaning med en reaktiv häst. Reaktiva hästar behöver rutiner. De mår bäst om man gör samma sak på samma sätt. Helst vid samma klockslag. Bara årstidsförändringar och väder påverkar dem tillräckligt. Så att ha en reaktiv häst innebär ofta att man inte utmanar sig alls, utan håller sig till rutiner och förutsägbarhet, så ridningen blir trygg och säker. Det betyder också att man måste säga nej till glada kompisar som vill vara lite mer spontana. Det betyder alltså att man är den tråkiga i gänget. Den som säger nej. 

Och man står ut med att vara den tråkiga i gänget, för kärleken till sin häst. Man tar en kula för laget. Så hästen ska slippa misslyckas.  

Alltså. Ingen spontan hoppning om något litet kryss ligger framme på ridbanan. Ingen spontan galopp på hemvägen. Inget spontant utforskande av en ny ridstig. Inget sadelbyte utan några dagars förberedelse. Visst gick det ibland, men ofta gick det inte alls. 

Inget "ställa sig på skidor efter hästen och se vad som händer". Inget "testa scootboots se vad som händer": Och helst inget "låna ut hästen till någon annan och tänka att det blir nog bra". 

Inget: "Låta en sexåring gå in i hagen och ge min häst en spontan bamsekram och tänka att det går nog bra":

Ares, en normal unghäst som inte är mer reaktiv än vanliga hästar. En kille att ha kul med! 

Så grejen är den att det kanske är lättare att utmana sig med en trygg häst. Det kommer att bli lättare att bli spontan. Att göra det man känner för på dagen. Det blir lättare att tänka "det löser sig nog".

Det är lättare att miljöträna en häst som knappt behöver miljöträning. För en reaktiv häst är allt som händer varje dag i vardagen tillräckligt. Då behöver man inte addera något mer. 

Reaktiva hästar behöver man erbjuda respekt och tråkighet, det hjälper dem att slappna av. Man behöver hjälpa dem att känna att de klarar av sin vardag. Man kanske måste avbryta planeringen med ridningen, och sitta av, för att de är spända, så de inte misslyckas. För känsliga reaktiva hästar kommer ihåg misslyckanden, i detalj. Man kanske måste avbryta ridpasset och sitta av för att det kommer in en annan stressad häst på banan. Så ens egen häst inte triggas igång. Eller sluta rida för att någon på läktaren inte håller ordning på sina barn, eller att de "sitter för tysta och stilla" vilket också är skrämmande. Det är svårt att göra rätt kring en känslig häst.

Då var det bättre att bara vika sig som ryttare. Inse att det inte är omgivningen som gör fel utan hästen som behöver trygghet. Sitta av, gå fram till läktaren, och fråga barnen om de vill ge min häst en godis och klappa lite, i stället för att göra de galoppövningar och slutor och skänkelvikningar man hade tänkt sig. Eller gå fram med hästen till den "tysta och mystiskt stillsamma" ryttaren på läktaren och småprata om vädret. För det var det hästen behövde. 

Och om ni andra anser att ni haft en reaktiv häst som blivit bättre av något års miljöträning, då hade ni kanske inte en reaktiv häst från början. Kanske var den bara ouppfostrad eller ohanterad. Eller bara en helt vanlig häst i en ny miljö. En i naturen reaktiv häst blir inte botad eftersom reaktionerna är neurologisk, precis som vissa är rädda för spindlar eller skriker när de ser skräckfilmer. Den reaktiva hästen lugnar ned sig något med åren, när den skaffar erfarenhet, men den blir inte botad från sin reaktivitet. Man behöver alltid tänka till, när man utsätter den för nya intryck. 

Galishimo i mitt hjärta. 

Hästen som lärde mig respekt och hänsyn, och framför allt att ta en kula för laget. 

Så nej, jag saknar inte utmaningen med en reaktiv häst. Jag kommer alltid att älska Galishimo och allt han lärde mig, och jag skulle älskat att ha honom kvar i livet. Jag tror vi hade vår bästa tid framför oss, då han långsamt blev lättare för varje år. Han skulle ha blivit en fantastisk 17-årig pigg häst om tre år. En otroligt lyhörd dressyrhäst på 20 år om sex år. Allt låg framför oss och såg så ljust ut. 

Men nu dog han, och efter hans död behövde jag en förändring. Livet är förändring. 

.

.