Singelliv och sömn

Jag blev ju singel för snart nio månader sedan, och jag har inte dejtat sedan dess. Jag mådde för dåligt fysiskt med järnbristen för att orka med att spela "positiv och glad tjej" i någon dejtingsite, och jag hade ett behov av att vila psykiskt också. Galishimo dog ju också mitt i allt detta och då sjönk jag djupare.

Efter att nu ha varit singel ett längre tag, och långsamt ha blivit friskare, så har jag verkligen omfamnat och allt mer älskat denna livssituation. Jag har uppskattat den förut, men den når innerligare dimensioner ju äldre jag blir. 

Från början var jag mest tacksam över att jag hade ett tomt och tyst hem där jag kunde sova, för jag sov enorma mängder av järnbristen och förlusten efter Galishimo. Ettan blev en skyddande kokong och en plats för läkning. Jag fick ont i ögonen av solljuset och låg ofta med persiennerna neddragna och bara läkte. Jag hade en sådan hunger efter att isolera mig. När jag var yngre skrämde känslan mig, och gjorde mig rädd att något var på tok med mig, men nu när jag är äldre så är den ju bara bra att jag drar mig undan. Såklart jag ska följa mina instinkter. Det är mitt liv och min kropp som behöver återhämtning. Det finns ingen anledning att brottas mot den. Jag vet ju att jag har en god portion livsglädje som väntar på att få komma ut, efter att jag vilat klart. 

Sedan, när jag blev frisk, så stannade känslan och viljan att omfamna denna underbara, sköna, sömn. Jag sover fortfarande som aldrig förr. Från början somnade jag vid kl 21.00 men nu är det inte heller ovanligt att jag somnar vid 20.00 eller till och med vid 19.00. Så fort jag kommer hem och har gjort allt som behövs för dagen, på jobb och i stallet, så kommer den här behagliga, sköna, trygga tröttheten krypande. 

Sedan kan jag vakna klockan 03.00-04.00 och känna mig totalt utvilad, som om jag haft sovmorgon. Det blir ju så om man somnar tidigt. Då finns det generöst med timmar innan arbetsdagen börjar, och det känns så avstressande. Jag tar en kaffe och börjar i lugn och ro planera dagen. Behöver jag jobba ikapp något och åka till jobbet tidigare? Passa på att vara där när det är tyst och lugnt och innan kollegorna kommer? Behöver jag ta en lång promenad, skriva ett blogginlägg, eller är det gymmet som lockar? 

Jag kan till och med se tillbaka på alla mina tidigare relationer och kalla det för "väckarklocka-livet" och nästan irritera mig. Att ständigt vakna med väckarklocka. Att aldrig känna sig utvilad. Att alltid somna sent och känna sig ofärdig på morgonen. För att dagen blir för full. För att dagen innehåller för många komponenter för att man ska hinna med att processa allt. För att någon annan vill umgås efter klockan 20.00

Jag märker att jag jobbar mycket bättre nu också. Det är lättare att fokusera. Jag har fått nya ansvarsområden och jag leder fler förändringsprocesser. Jag är mindre stressad, och både ser och fångar upp de personer jag leder bättre. Jag kan absolut jobba någon timme extra om det behövs. För jag är mycket mer energisk nu när jag får följa min naturliga dygnsrytm och mitt naturliga sömnbehov. Dessutom äter jag bättre. Behovet av socker och snabba kolhydrater minskar markant om man sovit ordentligt, och det finns det forskning som styrker, också. 

Så det bästa med att vara singel är att jag kan följa min naturliga och lite udda, sömnklocka. Följa mina egna instinkter. Jag har inget större behov av att återgå till väckarklockalivet. För det blev aldrig riktigt bra. 

.