Jag saknar Galishimo

 


Det visade sig att jag hade en lucka på jobbschemat, mellan 12.00-14.00 i går, då jag var helt mötesfri, och jag började bildgoogla på Galishimo, eftersom jag har hundratals bilder på honom.

Note to self: Googla aldrig på Galishimo på betald arbetstid. 

Som jag grät. En fontän av tårar och sorg och smärta och saknad och snor. Jag var hemma och grimagerade illa av sorgen med samma intensitet som om jag förlorat honom i går. Älskade Galishimo, jag önskar jag hade kunnat ta hand om honom många, många år till. 

Sedan blev det en kamp mot klockan att försöka samla ihop sig innan klockan 14.00 då jag skulle befinna mig på stadshuset och hålla ett möte. Sminka om sig och stirra i de högröda ögonen i spegeln. Att plötsligt slås av impulsen att livet är för mycket. Att det är svårt att orka. Fundera ut ett bra och lättsamt sätt att säga till deltagaren på mötet att det råkade komma ett litet skov av sorg, utan att fästa upp sig för mycket vid det. Så de inte behöver fundera för mycket över de högröda ögonen. Lyckligtvis visste jag att mötesdeltagaren själv haft häst i sin ungdom och säkert kan relatera till hur mycket de kan betyda. Jag kommer nog att klara detta. Och visst klarade jag mötet. Men sedan åkte jag hem. Grät mig utmattad. 

Det känns så hopplöst och meningslöst att älska och sakna någon som inte längre existerar. 

Som jag saknar min lilla Galishimo. Jag fann en video när jag försöker få honom att hoppa över ett väldigt, väldigt litet hinder. Jag blev full i skratt över hur han, gång efter annan försöker byta varv på eget initiativ och hur jag jagar honom när han gör det. Hur han nästan tyckte det var roligt när jag började jaga honom för han flydde med svansen högt och stora ögon, men kom ändå direkt jag ropade på honom. Och när jag sänkte hindret till en markliggande bom, och hur han stolt gnäggade när han äntligen tagit sig över det. För i hans värld finns det ingen svårare utmaning än en markliggande bom eller ett 30 centimeters hinder. Älskade lilla Galishimo. Vad du fick mig att skratta.  


Någon annan vecka skötte han sig perfekt på löslongeringen. Han visste ändå precis vad jag ville. 

Jag saknar honom varje dag. 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer