Scootboots och mentala spärrar

Nu börjar det rulla på bättre med Scootbootsen! Jag har ju som sagt tidigare nämnt att jag hatar att greja med bakhovar, och framför allt unghästars bakhovar.

Och så kom ju den här iden om Scootboots, och trots att jag känt olust så har jag ändå tänkt att det vore bra för Ares att ha dem och gå barfota bak. 

Fördelarna med att gå barfota bak påminns jag om varje dag. För Ares sår efter broddsparkarna från förra stallet, som han flyttade från i slutet av november, syns fortfarande. De syns tydligt på hans bakknän. Veterinären som skulle vaccinera honom sade att ett av såren låg väldigt farligt nära en känslig led och att såren var värre än vad man såg på utsidan. Och det är ju för att den sparkande hästen hade broddar som skadorna blev så illa. Att inte använda brodd bak kan ju vara ett sätt att visa andra hästägare omtanke, och det sista jag vill är att de andra ponnierna i hagen ska få liknande sår av Ares. Sedan kanske man måste brodda bak för att undvika att hästarna halkar illa i hagen, Broddning bak beror ju på hur hagen ser ut vintertid också. Just nu har vi en hättefin hage som inte alls är särskilt halkig, och då fungerar det ju. 

En annan fördel är ju att barfotahovar växer bra och blir lite tåligare än skodda hovar. Och det är ju bra för unga hästar. Galishimo fick nog inte skor förrän han var fyra, vad jag minns. Men då hade jag honom i ett ridhus så de halkiga dagarna kunde vi träna inne, så det fungerade ju att inte ha boots på honom. Dessutom var Galishimo, som sagt, rädd om bakfötterna, så det hade nog blivit en väldig stress för honom att träna in sig på boots. Här är det lite annorlunda med Ares och uteridbanan. 

Ares halkar ganska mycket när jag hanterar honom på ridbanan, och trots att jag valt att inte brodda bootsen just nu, så får han ett mycket bättre grepp på ridbanan med bootsen precis som de är.

Problemen som behövde övervinnas var ju min mentala spärr att jag instinktivt inte vill stå så nära honom när jag lyfter hovarna. Eftersom jag är rädd att bli sprakad. Då måste Ares i sin tur vinkla ut foten onödigt utåt, och då tappar han lättare balansen, eller ledsnar och viftar till, och då blir det ju en självuppfyllande profetia för mig; att det ÄR svårt att lyfta bakhovar. 

Så jag har helt enkelt behövt träna på att lyfta bakhovarna på ett bra sätt. Vid 42 års ålder. 

Men det är ju detta som också är roligt. Att identifiera brister och jobba med dem. Att känna att något är svårt, oavsett hur lätt det kan vara för andra, och överkomma det. Jag har tagit mycket hjälp av Sara som är van att slå på tappskor och har kört travhäst och skott på och av otaliga gånger, som kunnat hjälpa mig med tekniken. 

Och i går så började det ju faktiskt komma en krypande känsla att jag börjar kunna detta. Olusten känns inte lika påtaglig. Ares är snäll och medgörlig. Ibland glömmer jag bort att han inte ens fyllt tre år. Att han bara är två och låter mig lyfta och lyfta. Greja och träna. Ställa mig närmare och lägga bakhoven mot mitt knä. Träna att ta på bootsen och vila. Träna igen. Klappa och berömma. Han lyfter till och med hoven lite i förväg, innan jag lyfter den. 

Detta kommer att bli så bra!