Livet är förändring

Jag tycker verkligen om det nya lilla stallet! Det känns otroligt att jag bara varit här i mindre än en månad för det känns verkligen som jag landat. Vi är ju tre hästägare i stallet och jag trivs jättebra med dem. Våra stalltider matchar dock inte så bra, och det ryms inte så många hästar i stallgången samtidigt, så det blir mycket ensamtid med Ares. Som jag älskar det! Jag har alltid varit i lite större stall, Galishimo stod ju i åtta år på ett stall som hade 30 hästar så det var ju folk och fä överallt. Jag har egentligen inte mått sådär superbra med allt för mycket hästmänniskor omkring mig.  Även med åren har jag varit rätt så känslig för andras tyckande och kan stressa över kommentarer i stil med "Är du lugn är hästen lugn" vilket onekligen är lite av en karaktärssågning om man har ett arabiskt fullblod som Galishimo, eller allt som börjar med "Du borde..." eller "Varför testar du inte att..." eller "Jag skulle aldrig..." . Men jag har även

  Nu tar det inte många sekunder att trilla in bettet i munnen på Ares! Jätteskönt! De senaste gångerna har det bara gått snabbare och snabbare med mindre motstånd. Jag känner mig lättad, jag vill inte bråka eller hamna i konflikt med honom i början på hanteringen. Men nu verkar han inte särskilt bekymrad längre. I två veckor har vi pysslat med bett-träningen för att få den odramatisk. Det är ganska kort tid, egentligen.  Longeringen går också jättefint. Idag levde det om rejält från garaget, som är ihopbyggt med stallet. Ett riktigt högt slirande ljud återkom om och om igen. jag vet inte riktigt vad de gjorde där inne.  Ares blev lite orolig när han var i stallet och det satte igång, men när vi gick utomhus och han fick lite mer översikt så lugnade han ned sig direkt. Så då kunde vi göra våra övningar som vanligt.  Det är ju det som känns så konstigt och ovanligt. Oavsett vad som händer omkring oss så verkar vi kunna hålla oss till det vi planerat att göra den dagen. Jag är van att be

Det här med att vänja in Ares vid bettet var lite klurigare än vad jag inledningsvis trodde. Det går lite fram och tillbaka med träningen, och precis när jag tror jag "knäckt koden" så kan det komma ett tillfälle då det plötsligt tar lite längre tid att få in bettet.  Jag minns inte att Galishimo behövde detta klurande men ju mer jag funderar ju mer tror jag att det var så. Jag minns i alla fall när jag klurade med Galishimo och en stalltant nedlåtande sade: "Fortsätter du sådär kommer du alltid att få problem!" och jag blev otroligt ledsen. Sedan gick det några månader och Galishimo tog bettet själv bara man höll upp tränset, och det gjorde han resten av sitt liv. Så man måste hålla sig undan de som vet bäst och inte drar sig för att trycka till någon. Jag lyssnade på en podd om träning nyligen och då sade någon "argumentera inte med självsäkra människor, för de har redan bestämt sig" och det ligger nog lite sanning i det.  Men detta med bett-träning är ä

 Nej, jag har blivit förvånad själv. Jag saknar inte ridningen alls. Ingenting av att sitta på en häst saknar jag. Kanske för att jag varit lite sjuk och haft ett kämpigt år, och så vidare, men ridintresset är otroligt lågt just nu. Det kan också bero på att jag i princip ridit i tio år utan några uppehåll alls. Jag hade ett kort uppehåll år 2013 när Galishimo var skadad, men annars har han ju tuffat på. Jag har ju också ridit ganska ofta med en vag obehagskänsla i magen eftersom Galishimo var väldigt reaktiv.  Jag har ju många vänner och bekanta på facebook och Instagram som rider sina fina hästar och jag känner absolut ingenting när jag ser filmerna. Varken avund eller inspiration. Absolut ingenting händer i hjärtetrakten. Inte ens de lyxiga hästarna med fina steg.  ARES känner jag dock mycket för. Ares som individ och samarbetspartner för framtiden. Honom känner jag glädje av att se, men det är mer som en familjemedlem. Han motiverar mig. Honom släpper jag inte.  Men...  ...Jag skul

Så testade jag gymet igen då, efter ett väldigt långt uppehåll. Jag brukar känna mig för trött för att träna. På lördagarna får jag ju dessutom lite sovmorgon och stressar inte iväg till jobbet, och i det lilla utrymmet av stillhet och lugn kommer ofta tårarna efter Galishimo. Det var så orättvist. Han förtjänade att stanna kvar hos oss alla. Jag behövde honom. Jag njöt av honom och alla framsteg vi gjort. Jag satte hela tiden små, små, mål som jag längtade att uppfylla.  Jag såg förresten gamla vinterfilmer igår kväll, där jag red med hjälmkamera. Jag satt här hemma framför datorn och lyssnade på mig själv när jag satt på ryggen på Galishimo och pratade med Anna då vi red. Med kameran påslagen. "Igår galopperade jag 2,7 kilometer, idag vill jag få det till 3 kilometer!"  Det var ju inte så att Galishimo saknade kondition utan jag som saknade tålamod att stå ut i den vingliga galoppen med alla minikast och små fnatt.  Innan vintern var slut förra året så blev det fem kilomete

  Jag är på 15:e behandlingsveckan med järntabletterna Niferex och jag tycker det blir lite bättre hela tiden. Men sedan är det svårt att skilja vad som påverkat mig hur. Det var sex månader sedan jag blev singel. Det var fem månader sedan Galishimo dog. Det var fyra månader sedan jag fick hjälp för järnbristen. Allt röres ihop i ett alldeles eget livsrecept och ett eget behov av sömn och vila.  Men en sak som förändrats är att jag nyligen tänkte "Jag borde röra på mig" och att jag nu tänker "Jag längtar efter att röra på mig" och det är en stor skillnad. Den ena tanken är forcerad om vart jag vill vara, den andra tanken är friskare, och kroppen som säger att det är dags nu.  Snön vräkte ned det senaste dygnet, och det kändes ändå mysigt att ta på sig alla varma kläder, mina nya vinterskor som är så mjuka och varma, och ta sig ut att uppleva all denna vackra snö, innan arbetet startade.  Ares står gärna ute i snön och ser ut som ett äkta mumintroll. Snön som faller

  Den tredje gången Ares fick på sig tränset så hade polletten trillat ned. Denna gång förstod han att han kunde stänga munnen och plötsligt såg det ut som han haft träns på sig hela livet. Det var lite obligatoriskt knussel vid tränsningen, precis som det ska vara i början med unghästar, men jag fortsätter värma bettet och doppa det i strösocker och hoppas att knusslet avtar lite. Nu när han var bekväm med att stänga munnen så tog det däremot en liten stund för honom att släppa bettet, när jag tränsade av honom. Det är inte lätt att veta vad som förväntas jämt.  Jag drog åt tränsets sidostycken så att bettet skulle sitta åt lite mer kring munnen, och hoppades att det skulle kännas stadigare för Ares. Det tror jag också bidrog.  Ares hade nog till och med munnen mer stilla än Galishimo någonsin haft när han haft träns. Galishimo snuttade, tuggade och lekte med bettet konstant, som en tonåring glatt tuggat på ett tuggummi. Galishimo vinklade till och med huvudet nedåt och åt sidan, som