Livet är förändring

Jag älskade verkligen Galishimo. Han var väldigt, väldigt, rolig och personlig. Men nog är vardagen lite lättare nu. Ta bara exemplet idag när jag skulle fläta Ares man och pannlugg. Ares är alltså två år. Helt ensam i stallet. Han har bott här i tre dagar, och jag tänker att han har så pass mycket ro i kroppen nu att han kan stå stilla och låta mig fläta honom.  Han står som ett ljus. Han tigger lite då och då för han vet att jag har godisar som han gillar i fickan. Men annars står han bara stilla och njuter av uppmärksamheten.  Då kommer vi till pannluggen. Under alla år jag haft Galishimo har det varit lite av ett eldprov. "Kriget om pannluggen" brukade jag kalla det. Galishimo gav nämligen inte bort sin pannlugg bara sådär. Man kunde inte komma åt hans huvud och öron utan ett visst mått av taktik och en blandning av hot och kärlek, vid exakt rätt timing. När man väl vunnit så stod han med huvudet lågt och blundade för att ta sig igenom det deprimerande nederlaget att tvin

Visst började jag må bättre när jag fick en ny häst! Det hände omedelbart från att jag fick hem Ares. Mörkret och tyngden efter Galishimo försvann. Den lilla deprimerade koalan suckade tungt och klev av mina axlar. Nu finns det en ny häst som jag måste ta hand om.  Visst tänker jag på Galishimo ofta, särskilt nu när jag tänker på allt han kunde så bra, allt som Ares ännu inte haft en chans att lära sig, eller så tänker jag tvärtom; saker som Galishimo hade svårt med som tvååring, som Ares verkar kunna så mycket bättre, men det har blivit ett slags mentalt filter och en slags distans till känslorna för Galishimo. Jag känner inte längre skuld för att jag går vidare.  En annan rolig nyhet är att budgeten för mitt nya hästköp höll precis! Det är så svårt att veta hur mycket ett hästköp faktiskt kommer att kosta med bensinpriser, kastrering, och övernattning och så vidare. Jag ville inte ha en så billig häst att jag inte kunde utvecklas med den som jag ville, och jag ville  inte ha en så dy

I söndags fick jag hem Ares! Vilken resa det varit. Jag minns inte exakt men tror jag körde bil och transporten i sex timmar. Jag var fruktansvärt nervös över körningen. Jag vet ju att det inte alltid går bra när man kör en häst i transport. Som den gången i oktober 2015 då Galishimo var sex år men fick sådan fullständig panik av att åka att han sparkade sönder transportens inrede, och sig själv blodig. Det inlägget hittar ni HÄR. Och jag minns det som i går. Det var verkligen inte roligt. Verkligen, verkligen, inte roligt.  "ANDAS!" sade Ebba bestämt när jag började köra iväg ekipaget.  "Ta ett djupt andetag!" befallde hon igen, och jag gjorde som hon sade.  "DJUPARE!" sade Ebba. Och jag lydde.  Och så körde vi iväg. På en väldigt lång resa, över 30 mil, med en helt grön liten ponny som aldrig blivit lastad förut. Som aldrig åkt transport förut. Men som skötte sig långt över förväntan. Han tömde hela hönätet efter tre timmar, och vi fick fylla nytt åt ho

  Nu är det tidig söndag morgon och jag ligger på hotellet och är för taggad för att riktigt kunna somna om. Igår fylldes bilen med mamma, Anna och Ebba och vi åkte hela vägen till Stöde, utanför Sundsvall för att lämna transporten och hälsa på nya ponnyn Ares. Jag är otroligt tacksam över att jag fått med mig detta gäng på resan. Timmarna flög iväg.  Tyvärr kom sig ingen för att filma, för alla blev fullt fokuserade på att titta på Ares när vi anlände, men han var precis som i somras. Alla fyra hovar i marken. Lugn och stadig. Snäll och mild. Jag har kliat honom och pratat med honom, och precis som i somras kan man vara i ansiktet på honom och pussa honom och han är bara stilla och mysig tillbaka, och då är han ändå bara två år och nykastrerad. Han har ett väldigt fint lugn över sig, redan nu. Och det är ju verkligen det lugnet jag är ute efter och vill ha. Återhämtning och vila fast ändå utmaning med en unghäst och allt nytt som kommer med det.  Han har redan fått en hel del vinterpä

  Oj, nu börjar det verkligen närma sig! I morgon åker vi till Sundsvall och hämtar ponnyn Ares och jag har gjort det sista fixet. Jag har köpt en vattendunk och en lite större vattenhink för honom att dricka ur, under resan. Jag har köpt strö och fyllt två boxar så han kan stå inne med en hästkompis första natten. Jag har köpt lite snacks till mamma, Ebba och Anna som följer med och varit noggrann med att det ska vara veganskt så Anna kan delta till 100 procent. Men jag lär mig lite av detta. Singoallakex är veganska! Det visste jag inte! Och så har jag gråtit över Galishimo förstås. Jag är fruktansvärt trött på att gråta. Det har blivit ett slags cresendo av gråtande sista sju dagarna. Kunde ingen ha förvarnat mig om de helt irrationella och ovälkomna skuldkänslorna, som hänger över axeln på en och klamrar sig kvar som en liten tung deprimerad... koala, så snart den goda förändringen kommer? Som att kroppen VILL vara ledsen. Depressions-koalan som hänger sig fast, kunde ingen ha berä

Galishimo efter en promenad i Lillskogen i Maj 2015.  Då hade jag haft honom i fyra år och han var sex år.  Och han såg ut som en treåring.  Så fruktansvärt söt.  Idag har det gått tre månader sedan Galishimo dog. Och jag trodde jag skulle ha kommit så mycket längre emotionellt. Jag trodde att jag skulle ha kommit längre i mitt lugn och min acceptans över att han var borta. Att jag skulle tänka på honom mindre än vad jag gör, och att jag skulle tänka mer framåt.  HA så fel jag hade. Känslorna är överallt. Jag överskattade verkligen min egen förmåga att hantera sorg.  Jag diskade i morse, innan jobbet, och sedan bara slogs jag av tanken att jag aldrig får se Galishimo igen, att det inte är en dröm utan att han faktiskt är borta. Söta Galishimo som var rädd för allt. Som alltid tittade på världen som om den var ny. Galishimo som nästan alltid såg ut som ett frågetecken. Så mycket engagemang han väckte. Hos mig, och alla andra.  Tänk att av allt han var rädd för,  så var det hans egen mag

  Söndagen bjöd på ett fantastiskt höstljus och jag var dessutom feberfri. För säkerhets skull tog jag på mig munskydd, spritade händerna, och åkte till stallet för att göra det sista fixet med hästtransporten. Jag ville rengöra sadelkammaren, och gnugga bort fågelbajs och lerstänk. Däcken byttes till vinterdäck tidigare i veckan på däckverkstad.  Det är så skönt att återvända till Anna och Markus. Jag bara glider in där och det känns som ingen tid passerat. Som att allt är som vanligt. Ebba var också där och Markus hade tänt en liten brasa, som vi samlades kring.  Små, små, vindpustar av skuld och skam drar mig ur balans då och då.  "Här står jag och är glad och förväntansfull, trots att min Galishimo dött. Som om han inte var värd något för mig. Vilket okänsligt as jag är." men jag måste fortsätta träna på att acceptera de känslorna, låta dem komma och gå som de vill men ändå fortsätta röra mig framåt och vidare. För det är ju det jag vill. Framåt.  Jag lade in två grimmor