Livet är förändring

  Gud vad regnet öser ned! Det har gjort det i flera dagar. Jag har skruvat på mig och tvekat på promenader, då jag inte haft jättebra regnkläder att använda mig av. Men sedan slogs jag av hur dumt det var att tacka nej till rörelse på grund av dåliga kläder och åkte och köpte mig en whistler seymour jacket och byxorna i samma serie. Dessutom så kommer ju min nya ponny i oktober och då måste jag ut i ovädret oavsett.  För omväxlings skull så visste jag ju exakt vart jag hade både reflexjacka, reflexband och pannlampa i förrådet, för det är ju ovanligt välsorterat. Nu är jag ordentligt redo för hösten! Regn är ju trots allt bara jobbigt när man har dåliga kläder. Stort plus för den höga kragen, för jag hatar när kall luft sipprar in vid halsen när man ska ut på en tidig morgonpromenad.  Pianot har jag också dammat av och börjat spela mer på. Det är ganska mysigt att spela en stund på kvällarna men både mitt tålamod, mina händer, och mina handleder ger upp ganska tidigt. Men det är ändå

"Dopaminfasta" är ett intressant uttryck som jag snubblade över idag. Det beskrev ganska bra hur jag upplevt min vardag nu. Dopaminet är ju kroppens belöningshormon och det kan kicka igång av en godispåse, en stor kopp kaffe på morgonen, ett rejält träningspass, eller att få en massa likes i mobilen,  eller varför inte få likes av livs levande människor i verkligheten. Vi kan njuta av att vara i farten och när det händer något, och det är för att dopaminet pumpar ut välbehagshormon.   Jag har ju dragit ned en hel del på dopaminkickarna, på sistone.  Jag har faktiskt till och med slutat med kaffe de senaste veckorna.  För två veckor sedan slutade jag dricka flera koppar kaffe om dagen, till bara en kopp kaffe om dagen. Den heliga morgonkoppen. Att gå från ett gediget kaffedrickande i parti och minut, till blott en kopp om dagen, gav vissa biverkningar.  Jag fick huvudvärk och blev lite rastlös. Men efter några dagar gick det bra. Jag tänkte att nu när jag ändå har en massa sym

Idag är det precis två månader sedan Galishimo dog. Det har varit mina två konstigaste månader. Jag är fortfarande inte alls mig själv eller fysiskt frisk. Men ändå blev jag ju lite mer  mig själv för jag började ju blogga igen. Lägga lite tid åt småpratet för mig själv här på bloggen, och till er som orkar läsa. Kanske förstod jag att det ändå varit viktigt för mig med bloggen för här finns ju allt sparat om Galishimo. Bloggen blev värdefull igen. Jag började bläddra och läsa, minnas och komma ihåg.  Jag har slutat försöka träna och gå på gymet för kroppen ryter ifrån och jag blir yr och illamående efteråt. Kroppen vill inte träna med syrebrist. Jag får ta mina järntabletter och känna lugnet, helt enkelt. Jobbet fungerar åtminstone ganska bra, och det är jag otroligt lättad över. Jobbet är ju basen i hela livet för mig. Inkomsten, tryggheten, och känslan av att jag bidrar till samhället.  Det går faktiskt ganska bra att ställa om sig mentalt från ridningen och träningen och hitta en a

Just innan Galishimo dog, och nu menar jag ca fyra veckor innan han dog, så fick jag hem en körsele till honom, som jag hade beställt från Drive Out. En helt ny sele storlek "cob" som jag tänkte använda bäst det gick, utifrån just Galishimos förutsättningar. Om han inte kan dra en vagn så kanske man kan tolka med skidor efter honom, för han har ju inga problem med att man åker skidor efter honom, det skulle kunna bli kul! Jag fick erbjudande om en liten billig rockard till honom också, och slog till direkt.  Dock så blev det ett litet bakslag då Galishimo plötsligt blev rädd för bilar igen under våren. Det som var lite kämpigt just med Galishimos bilrädsla i våras, var att han inte slängde sig i diket eller åt sidan när bilarna kom, utan han slängde sig mitt ut på vägen. Jag antar att Galishimo instinktivt ville ut på en öppen yta, och kände sig tryggare där det var öppet, än att gå ned i diket eller någonstans där han hade osäkrare underlag.  Men problemet med hans instink

 I söndags hälsade jag på en välrenommerad körkusk, som heter Rolf, och som hade en hel del welshponnier i sitt stall. Han var faktiskt den allra första instruktör som jag tog hjälp med Galishimo av, år 2012. Jag älskade hans lugna pratsamhet och intresse för Galishimo, och hur inspirerad jag kände mig bra när jag tog instruktioner från honom. Själv hade han glömt bort mig totalt i myllret av elever. Men jag kom ihåg. Man kan bland annat läsa om min första kurs med honom och Galishimo HÄR.   Man kan också läsa hur uppföljningen gick i inlägget "Vi kan stanna på Ptro!"  Det var en bra tid och en väldigt bra start för mig och Galishimo.  Jag frågade honom om jag fick komma dit och titta på hans ponnier och det fick jag! Jag förvarnade om att de inte behövde bjuda på fika utan att jag skulle komma mätt och belåten. Jag ville inte vara till besvär, bara vara i stallet och lära mig lite om hur han hanterar sina unghästar. Men gissa om jag stod för en överraskning när jag kom fram.

  Jag har besökt gymet ett par gånger och försökt att pressa mig lagom. Så mycket man bara orkar när man har kronisk syrebrist och trötthet av järnbristen. I fredags tog jag slut fullständigt efter morgonens träningspass. Huvudet bultade, kroppen kämpade för att få tillbaka ordningen, och jag kröp bara under täcket, fullt päklädd med gymkläderna, blundade, och missade läkarsamtalet. Sedan blev det otroligt kämpigt att komma på fötter och klara av arbetet, men lyckligtvis så kan man göra mycket hemifrån.  Så jag har lovat mig själv att ta det försiktigare med träningen. Det är skillnad på att pusha sig själv och köra över sig själv. Bara för att det är möjligt att träna så behöver jag nödvändigtvis inte göra det .  Okej, visst, jag längtar otroligt mycket tillbaka till att vara så pigg som jag var förut, men det kommer!   Jag kan göra annat nu under min återhämtningsperiod. Jag köpte en mixer och lade i lite spenat, valnötter, cashewnötter, plommon, en halv banan och lite havremjölk.

  Idag kom ryktväskan till nya ponnyn Ares, och alla ryktsaker jag köpt till honom, och en grimma. Det är svårt att vara riktigt glad för sorgen efter Galishimo är kvar, det känns som sorgen står och trampar i hallen och väntar på att få ta plats.  "Nej, inte sörja nu. Jag tänker framåt nu."  säger jag till mig själv och lägger prydligt upp alla ryktborstar och prylar jag köpt till Ares. En magnetisk massageborste. Hur tänkte jag där? Jag tror ju inte på att magneter skulle ha någon märkbar inverkan på.. något. Jag var kanske lite emotionell när jag tryckte på shoppingknappen där. Men det får man vara.  Sorgen står kvar och trampar i farstun och säger med skuldbeläggande röst: "Du slängde så många av Galishimos grimmor! Flera var knappt använda. Och så köper du nytt nu..."  Och jag fortsätter vifta bort den. Skuldkänslorna. Jag behöver inte känna skuld.  Det var inte jag som lämnade Galishimo.  Han lämnade mig.  Jag hade inget val.  Han hade inget val.  Han försvann