Livet är förändring

Detta är tredje dagen jag känner mig friskare och jag andas lättat ut. Jag rör mig mycket bättre, är mindre yr, och klarar trappor utan problem. Det var länge sedan jag kände så! Det var alltså ingen kronisk trötthet eller utmattningsdepression eller kronisk post-covid. Jag var bara ur balans och immunförsvaret behövde tid på sig att komma igång. Och efter fem veckor blev jag tydligen friskare igen. Det fanns ett ljus i tunneln. Nu är jag där. Nu kommer jag att klara mig bättre.  Jag åkte till återvinningscentralen idag innan jobbet, och slängde Galishimos borstar och ryktkorg i containern, som jag sorterat i "slänga-påsen" i går, och satte mig sedan hemma och beställde ett nytt ryktset åt Ares. Det blev denna ryktväska, från HV Polo som jag beställde HÄR . Och så lite nya ryktborstar och småpill.  ...och så köpte jag ytterligare en grimma och ett grimskaft. Som man hittar HÄR.  Då kom den förstås.  Skulden.  Som ett slag i magen.  HUR kan jag vara glad över nya fina saker ti

Jag har känt mig piggare i två dagar nu och börjar känna en stor lättnad. En jättestor lättnad. Jag kände till och med lite njutning på morgonpromenaden. Inte att jag bara "klarade av" promenaden utan att rörelsen genererade en känsla av nöjdhet. Äntligen. Jag orkade titta mig omkring under promenaden. Fota något löv och lite vatten och lite blommor från en gravsten. Livet. Färgerna.  Jag bestämde mig sedan för att åka till stallet och hämta hem alla Galishimos saker. Det var ingen hemma så jag var där själv, vilket kändes skönt. Jag hämtade hans ryktprylar, hans westernsadel och träns, hans nyköpta sele och alla hans täcken och filtar. Jag grät lite då och då men i det stora hela så kände jag mig lugn och lättad. De andra hästarna betade och verkade ha det bra. Det var vackert väder och fint i stallet. Harmoniskt och fridfullt.  Jag fyllde bilen och när jag kom hem lade jag ut allt på garagegovlet och sorterade varje pryl. Vad som ska slängas, vad som ska tvättas hemma, vad

Jag har ju lyckats med konststycket att vara rekordsjuk och rekordtrött. Och rekordledsen. Jag ska aldrig mer beklaga mig över en normal förkylning eller en influensa igen, någonsin. Detta är på en helt annan nivå. Det började ju faktiskt för fem veckor samma dag som Galishimo dog. Jag kände mig febrig och ville ge mig en vilodag just den dagen Markus ringde och berättade att något hänt Galishimo. Sedan dess har jag haft problem med trötthet och sjukdomskänsla varje dag. Samtidigt som lägenheten långsamt blir allt mer skitig och mina åtaganden kommer allt mer på efterkälken. Energin räcker bara inte. Flera gånger om dagen så har jag behövt avbryta vad jag har gjort för att lägga mig på rygg och bara blunda. Bara. Blunda. I timmar. Eller så har jag behövt gråta. Igen, alltså. Men man har inte så starkt psykologiskt försvar om kroppen är ur fas.  Jag har betat av några ljudböcker under tiden jag vilat. Jag behöver höra en röst. Så jag inte hör mina egna tankar om vad fan det är för fel p

  Idag överraskade jag mig själv genom att börja gråta när en kollega frågade om Galishimo och sedan har jag inte riktigt kunnat sluta. Jag har flexat ut från jobbet. Duschat. Försökt nollställa kroppen igen.  Denna plötsliga, intensiva, sorg är absolut inte vad jag önskat.  Fel dag. Fel plats.  Fel tid.  Och absolut fel nivå på intensitet.  Sorgen är alldeles för stark för att passa mig en måndag förmiddag, den är för obekväm, och jag irriterar mig på mig själv. Det har ju gått fyra veckor nu. Jag grät ju inte så mycket under helgen, så varför ska det komma just nu?  Jag försöker äta lunch och komma tillbaka igen. Jag hoppas jag kan flexa in till jobbet igen klockan 13.00 och fortsätta. Eller 13.30. Jag distanserar mig mentalt från sorgen så gott jag kan, och jämför det med en magsjuka eller annan olämplig kroppslig reaktion man inte efterfrågat. Den strategin fungerar inte så bra. Sorgen kommer ändå. Lunchen lägger sig som en klump i magen som nästan krampar. Kroppen är inte inställd

 Jag scrollar i mobilen och tittar på vår senaste konversation. Den var över ett år gammal och det gällde lite småprat om fallskärmshoppning och buddhism och andlighet och diverse, och han avslutade med ett "kram". Jag svarade aldrig. Det hände väl lite annat i livet. Jag är inte stensäker på att svara mina vänner och bekanta alltid. Saker kan komma emellan.  Men nu är han borta. Hela min facebooksida svämmade över i förmiddags och alla taggningar på honom fick mig att inse att det var honom olyckan gällde. Jag läste  HÄR på Aftonbladet  i går morse att en fallskärmshoppare avlidit men jag tog inte så mycket notis om det. Det var så länge sedan jag hoppade. Hur många vänner har jag kvar som fortfarande hoppar fallskärm? Tio? Ens det? Jag läste bara artikeln lite slarvigt och tänkte bara att sporten är brutal och att det händer mycket olyckor, att jag är glad att jag klarade mig fint varje hopp, varje lift upp i planet, i flera år.  Men nu är han död. Han är borta. Det var han

Denna regniga lördagkväll har jag gått igenom mina förråd och försökt skapa utrymme för att ta hem Galishimos saker från stallet. Det känns skönt att ta hem dem och spara dem ifall de behövs längre fram. Jag lyssnade på en ljudbok och sorterade bland mina saker och blev långt ifrån klar. Men nu har jag åtminstone frigjort två sadelhängare, frigjort ett hyllplan, och skruvat upp en tränshängare och krokar för cykeldäcken och annat. Jag ska dammsuga, dammtorka mer och smörja lite läder framöver, så allt är fräscht. Kanske köpa lite fler korgar också. Sedan ska jag gå igenom vad som ska plockas hem från Galishimos stall i Medle och vad som kan slängas.  Jag tycker egentligen om att gå igenom förråd. Hitta minnen och bestämma mig för vad jag ska släppa taget om och vad som ska vara kvar. Det känns som att det blir lättare att andas när man känner att man har allt välsorterat och i god ordning. Särskilt om man lyckas frigöra fler ytor, att det finns plats för mer saker. Att förrådet blir en

Den nya hästen kommer inte förrän i oktober, och jag kan knappt sitta stilla.  Jag börjar inventera saker här hemma, titta i förråden, och jag dammsuger internet på kvällarna. Det är hästsaker jag tittar på och den nya framtiden. Tyvärr har jag ju nästan allt jag kan behöva.  Jag kommer inte att ta något lån för den nya hästen, det går att tömma mina konton. Jag hade 20.000 kr sparade i ett så kallat "Katastrofkonto". Det kontot var till för att hantera bilhaverier, om kylskåpet dör, eller vad som helst oväntat som brukar hända med jämna mellanrum, och så fick jag 22.000 kr tillbaka på försäkringen, så jag behövde bara skrapa ihop 8000 kronor extra för själva hästen, och sedan behövde jag lägga pengar på kastrering i september och transporten hit i oktober.. Så jag är inte jätterik, direkt. Men det finns utrymme att unna mig lite.  Jag beställde i alla fall en brun lädergrimma med bling på och en guldplakett med texten "ARES" på. För han heter ju Ares, den lilla häs