Livet är förändring

  Alla som följer mig och min blogg vet ju att jag rider ut i naturen med Galishimo regelbundet och minst en gång i veckan. Han är trygg i sällskap (hästsällskap eller enbart människosällskap gör han inte skillnad på) men han är inte så festlig att rida ut helt ensam på. Ibland är han så ofestlig ensam ute att man måste sitta av och gå med honom. "Göra en Katarina" som Cecilia en gång sade när hon menade att man gett upp hästen och suttit av.  Det har varit svårt att planera sina ridpass ute, för de har slagit så olika och ibland har man kunnat rida och ibland har han känts så osäker och spänd, som om han ska explodera.  Men sedan vi flyttade till Anna i Medle i oktober, och blev helt utan ridhus, så förvandlades ju 1-2 uteritter i veckan till 4 uteritter i veckan, med betydligt längre sträckor, sällan under en mil, och då började det verkligen hända saker. Han är mycket mer avslappnad och verkar tycka att det är roligare att ridas ute ensam, för varje gång. Särskilt nu i dec

 Yes! Nu vågar jag väl äntligen tro att motgångarna börjar vända lite. Jag har haft flera ridpass nu, både helt ensamma och i sällskap, då det verkligen fungerat bra med Galishimo! Som passet nedan då vi var ute i 14 km ensamma. Vi travade 10 km och galopperade 1,5 km. Jag driver honom inte utan bromsar och gör förhållningar största tiden, han är otroligt pigg och väldigt glad. Det blir några grisnitar då han tvärstannar för diverse saker men de är lite mjukare och inte riktigt lika akuta som förut. Han har mycket mer egen framåtbjudning ensam ute, än vad han har haft för något år sedan.  Sedan överträffade vi det passet ovan, med ett kortare pass med 2,4 kilometers galopp i söndags. I stället för den väldigt lugna snitthastigheten 16,6 så låg vi över 18 km i timmen. Det är alltid en balansgång att driva honom i galoppen utan att han blir övertänd och börjar bocka, men vi börjar närma oss ett slags "lugn" i ökningarna och när jag varierar galoppen.  Sedan är det ju nästa bala

Jag var ganska sliten igår efter andra covidsprutan och bestämde mig för att sitta med Procreate och min Ipad som jag köpte för... två år sedan?! Jösses vad tiden går. Jag har inte tecknat så jättemycket med den men jag är väldigt rädd om den, och är väldigt tacksam över att den finns när jag känner för det. Nu har jag hittat Tutorials från  James Juliet Art Tutorials  på youtube och det var på en perfekt nivå för mig. Genomgångarna var ca 25 minuter och det tog mig hela kvällen efter jobbet att följa anvisningarna. Men det var precis lagom svårt och jag körde inte fast, och jag lärde mig mycket nytt. Jag kommer att fortsätta följa honom. Jag är så glad att jag haft råd med detta och har det hemma.  Jag köpte ju även ett digitalt piano i höstas och har samma känsla med det. Man behöver inte använda det varje dag men skönt att det finns hemma om jag vill vara kreativ.   

Galishimo börjar bli lättare att hantera nu och i helgen var vi på vår första ensamma, lite längre uteritt. Vi var ute efter vägar vi inte ridit förut och hade ridit precis en mil när jag avslutade ridpasset. Vi hade travat 7,5 km och galopperat 1 km. Anledningen till att det "bara" blev 1 km galopp var att han blev mer upphetsad ju längre vi galopperade så efter att han jagat upp sig uppför ett berg så beslutade jag att vi återgår till den lite tryggare traven i stället, så jag inte hamnar i en snödriva när det är 11 minusgrader och man är fem kilometer hemifrån.  Sedan plumsade han över ett fält i skritt, så man kan nog säga att han bara skrittar ca 300 meter i starten och sedan 500 meter i slutet på passet. Det är ju egentligen ovanligt och lite av ett framsteg att vi kan rida långt i det tempot, men vi har ju bättre förutsättningar för långa uteritter och han får en chans att pysa ur sin överskottsenergi.  Den största delen av sträckan får han alltså pinna på, jag bromsar

 Det är fortfarande tungt efter flytten till Anna i det lilla privatstallet. Galishimo är överpigg och hyperkänslig. Små, små triggers kan ge stora reaktioner och han är exempelvis inte alls trafiksäker längre. Sadeltvånget är starkt och han skjuter rygg och skjuter fram sadeln så man inte kommer ned ordentligt på ryggen på honom. Och gångarten skritt finns inte.  Jag har lagt undan problemen lite, och väntar ut att sadeltvånget ska lägga sig lite så han åtminstone slutar krumma ryggen som en kanin, innan jag växlar upp igen. Han mår ju inte bra av att man bråkar med honom så han får vara promenadhäst från marken en stund, då blir det minst bekymmer.  Jag fick ju loss några fler tusenlappar i månaden i alla fall, när jag bytte stall och slapp de lite större pendelkostnaderna, så jag målade om hallen och bytte lite möbler. Det blev grönt! Hela min etta är ju ganska färgglad så det kändes fel att gå in med en grå neutral färg i hallen. Hallen har ju ändå något slags uppdrag att "kny

 "Du är lite feg, du..." skämtade Galishimos nya hovslagare om mig och så var man där igen. Det jobbiga med att ha haft samma häst i tio år är att det liksom återupprepas samma dialoger om och om igen. Som en ständig loop som följer med att ha en reaktiv häst. Det är bara människorna som är nya.  Jag nickar och håller med och försöker bara svälja att de inte förstår. En man från Serbien som ridit problemhästar blev intresserad av Galishimo. "Jag rider gärna Galishimo! Jag har ridit svåra arabet förut, det är kul när det händer något!" sade han. Han red Galishimo en bra dag och de hade väldigt kul tillsammans och jag kunde konstatera att JA, han kan faktiskt rida och sitter väldigt stabilt och följsamt i sadeln. Han var lyhörd också.  "Vilken jättefin häst du har. Han är nog lugn med mig för att jag är lugn med honom. Det viktiga är att du är avslappnad och kan förmedla det till hästen. Du måste slappna av."  Jag nickade som vanligt artigt och som vanligt f

Jamen precis. Vilket magplask. Jag fixade inte både jobb och fritid och fick flytta Galishimo till en liten gård närmare hemmet. Läs inte in något drama här om att jag varit en dålig hyresgäst för det var jag absolut inte. Jag var där, pendlade till stallet, och skötte mina åtaganden. Jag tränade Galishimo, njöt av ridhuset, och fick ju se och prova riktiga kvalitetshästar. Men energin rann tyvärr ur mig. Jag tror det märktes mest på jobbet då jag började flexa ut tidigare på eftermiddagarna för att jag helt enkelt inte orkade prestera ända fram till kl 17.00, eller så behövde sova ut en timme mer på morgonen. Plötsligt så hade jag 20 arbetstimmar jag behövde ta igen och det började kännas som att problem långsamt hopade sig. När ska jag orka handla kläder? Orka städa och tvätta? Planera mat? Umgås med familj och vänner?  Sedan vandrade jag på Vitberget med Ebba sent en fredagkväll i höstmörkret och hörde plötsligt mig själv säga, lite som från ett utifrån-perspektiv, "Jag klarar