Livet är förändring

  På många sätt förtjänar jag och Galishimo varandra. Han har behövt lite tid på sig att vänja sig vid den nya miljön och det har verkligen jag också behövt. Så vi har behövt ge varandra tid.  Men jag KÄNNER verkligen hur jag sjunker ned bättre i sadeln på uteritterna nu och jag KÄNNER verkligen hur jag instinktivt slutat ta stöd i stigbyglarna för att ha något slags onödigt beredskapsläge. Jag KAN mjukt gunga med, med kropp och mjuka bäcken, när han taktar och jag KAN bara åka och njuta av hans glada energi och att han är frisk.  Idag var jag ute i två timmar med två ryttare jag aldrig ridit med förut och det gick hur bra som helst. De behövde inte anpassa sig efter mig och Galishimo utan vi kunde hänga med utan problem. Jag hade mycket energi över efteråt, och kände mig inte alls så mentalt trött som jag brukar, efter att ha varit ute med honom länge. Så skönt att komma tillbaka, full med inspiration!  Galishimo var så lugn och hans hovslagare hoppade spontant upp barbacka på honom o

 Galishimo, ja! Han har gått ned lite i vikt, som det verkar. Jag har ju trappat upp ridningen men jag tror den största förtjänsten är hans kompishäst Boris som vallar och leker en hel del med honom. Han ser riktigt trevlig ut nu!  Jag inser ju att jag behöver köpa lite nya ridkläder också. Just nu blir det ofta ett par lite trasiga tights och joggingskor med liten klack. Jag började med joggingskor för att jag behövde kliva av en hel del nu i början när han var spänd, och jag ville inte få skavsår av att promenera i ridstövlar, och nu känns det jättekonstigt att återgå till stövlar igen. Jag känner mig även lite obekväm i westernstövlarna som verkligen tar en evighet att gå in. De är fortfarande inte mjuka. Jag känner mig för stel i vaderna i stövlar nu, det känns som jag får mycket bättre kontakt med Galishimo om jag har full rörlighet i hälarna och anklarna. Så jag får väl försöka hitta några jodphurs och fräscha upp garderoben lite.  Vi är fortfarande inte där vi var träningsmässig

Inläggen kommer inte regelbundet längre och jag måste erkänna att jag varit väldigt trött detta år. Trött i kroppen och trött i psyket, och ibland även uppvarvad på ett lite obehagligt sätt. Jag har också haft en hel del problem med magen och ibland undrar jag inte om det är någon form av Post -Covid som vissa beskriver att de fått efter virusinfektionen.  Trötthet är bara ett problem för mig om jag inte har utrymme för den, och jag har gott om utrymme. Jag har ju bara jobbet och hästen och mina vänner. Jag kan vila däremellan.  Galishimo mår i alla fall jättebra och han får mer motion av mig än vad han brukar. Jag har skavsår på sittbenen som skvallrar om att min hud inte alls är van all denna tid i sadeln. Jag orkar inte riktigt ta upp ridningen där jag avslutade den men vi rör på oss tillsammans. Jag lösgör honom. Rider ut med honom. Pysslar och flätar honom.  Snart kommer en tid när jag växlar upp igen.  . 

 Det är alltid lite jobbigt att finna nya vänner när man är på ett nytt stall. Vissa personlighetstyper fungerar jag bättre med än andra. Om jag rider med de där riktigt modiga och duktiga ryttarna som gillar lite fart och fläkt så känner jag mig lätt som en tråkig stoppkloss, alternativt sällskapets Party-pooper, som drar ned festligheterna och föreslår skritt. Ofta brukar inte de andra ryttarna bry sig om detta men själv kan jag känna mig tråkig. Och så det där med att jag sitter av ibland. När man träffar bilar, när något spännande verkar hända, eller när jag bara känner att Galishimo är spänd utan att riktigt kunna få honom att släppa ner mig på ryggen igen. Det känns lätt som ett misslyckande att inte våga sitta kvar.  "Nämen vad klokt att kliva av!" utbrast min nya ryttarkompis när jag satte av efter att Galishimo upptäckt en räv en bit bort. Jag tittade förvånat på henne.  Nya ryttarkompisen fortsatte glatt:  "Det gör nog jag också, jag behöver få lite bättre blod

 Galishimo fick vara läromästare åt Ebba i lördags. Jag värmde upp honom och galopperade honom och kände att han var mjuk och fin i kroppen innan Ebba satt upp. Jag vill inte att han ska ha några spänningar innan hon börjar rida.  Sedan tappade jag en dynggrep mot plåtväggen så det small till och Galishimo sprattlade till och Ebba tittade anklagande på mig:  "Du är aldrig försiktig när andra sitter på din häst! Bara när du själv sitter på honom!" och jag fick be gruvligt om ursäkt både en och två gånger. Sedan höll jag mig lydigt undan både grepar och plåtväggar. Sedan skulle jag väl vilja summera Galishimos uppdrag som läromästare med att han periodvis gick som en kratta. Han kan verkligen, verkligen, gå som att han aldrig blivit ordentligt riden. Huvudet upp och noll framåtbjudning och ena örat fram och andra örat bak. Hans första test när någon ny sätter sig på ryggen är om han kan strunta i vederbörande. En riktig rövhatt. Han höjer inte självförtroendet hos någon. Och nä

 Jag gick ju en kurs i "Självbärig ryttare" precis innan pandemin. Du hittar lite kort om detta i inlägget HÄR.  Så jag tänkte damma av de kunskaperna och övningar på Anna som ville sitsträna med angloaraben Pride.  På ett sätt så kändes det som att vi initierade till en lek. Jag "lekte" tränare och Anna "lekte" elev. Så kändes det, för inte hade jag erfarenhet av att leda någon form av sitsträning och inte visste jag heller om det skulle fungera, bara för att min egen ridlärare kunnat redovisa vinsterna rent teoretiskt och med pedagogiska bilder. Jag har ingen fantastisk sits själv, men de som känner mig brukar säga att jag har en väldigt nördig sida och jag tar till mig teoretisk fakta snabbt. Så varför inte testa? Jag kom ihåg de flesta övningar tränaren gick igenom och rent teoretiskt varför de kunde ge en positiv effekt.  Jag är väldigt bekväm i min expertis i mitt arbete, men kände mig som vanligt väldigt obekväm med att ta på mig "expertmössan&

 Jag ändrade ju mitt matmönster för att gå ned i vikt, som jag skrivit en hel del om, och på helgerna har jag alltid haft föreställningen att det är då jag kan släppa på spärrarna och äta vad jag vill. Det är ju det som gör att man orkar hålla kontroll på maten på veckodagarna - man kan släppa loss på helgerna.  Det tråkiga med detta är dock att min mage inte gillar helger längre. Jag har haft någon form av magsjuka varje helg i minst fyra veckor nu.  Mat som jag inte längre verkar tåla:   Bröd Mjölk Pasta Pizza  Feta såser Glass Mat som gör livet värt att leva:  Bröd Mjölk Pasta  Pizza  Feta såser Glass Så... i går hängde jag med Anna och Pride på ridhuset och Ebba fick även rida en ridlektion med Galishimo. Jag värmde upp helgen med en otroligt god, färdig, kycklingbaugette och innan vi bytte stall från det lokala ridhuset i stan till att åka iväg till Galishimos stall utanför stan, så köpte jag en färdig korv med bröd till mig och Ebba på macken. Och jag vet att det inte kan ha vari