Livet är förändring

 Jag har fått tillbaka febern litegrann och känner mig dålig igen. Jag var ju sjukskriven hela förra veckan och att plumsa i ospårad terräng i skogen i snön en hel dag verkade inte riktigt ha varit välgörande för kroppen, så jag vågade inte anmäla mig för fortsatt skallgång. Man får inte vara med om man känner sig dålig.  Jag är så arg och besviken på mig själv. Det känns som att min skitkropp sviker mig när jag behöver den som mest. Sedan tänker jag att jag kanske inte bara behövs som mest just idag, utan att det kommer en morgondag också. Det kommer en vecka till. Det kommer en månad till. Då jag också kan göra gott.  Men.  Skitkropp.  Skit.  Kropp.  . 

Jag flexade ut från jobbet för att delta i det organiserade sökandet efter en bekant som försvunnit. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att klä på sig och åka iväg. Det känns framför allt lite ensamt. Det känns overkligt att hoppas att man träffar någon som man känner som kan skänka lite trygghet. Det känns konstigt att inte riktigt veta hur man ska bete sig, vad ska man säga när något sådant händer? Det känns jobbigt att inte riktigt veta om man kan hålla sig från att gråta bland alla främmande människor, jag har alltid varit lite blödig av mig och haft lätt för tårar. Jag ställer mig bland de som verkar lite glada och skämtsamma och motiverade att få göra en skillnad. Jag behöver lite glättigare energi om jag ska orka hålla på ett par timmar.  Det känns overkligt att ta på sig en väst, att vänta på karta och anvisningar om hur man ska göra. De flesta personerna omkring mig är helt okända men jag har inga större problem att stå ensam, och det är inte heller allt för svårt för

 Galishimo  har återfått lite sadeltvångstendenser. Det var flera år sedan han hade det, jag kan faktiskt inte ens minnas när han senast hade det. Han kröker ryggen (ungefär som att han är på väg att skita) och blåser upp magen och blir spänd när sadelgjorden stramar runt magen på honom. Hela sadeln skjuts framåt mothårs och det känns som att man hamnar uppe på manken på honom utan att bakre delen av sadeln får kontakt med hästryggen. Det är en sån där grej som inte syns så mycket, om man inte vet vad man ska titta på, men gudarna ska veta att det känns när man sitter i sadeln. Det är inte jätteobehagligt men jag kallar det "första röda flaggan" om att det kan komma bockningar, om jag har otur.  Det händer när jag precis suttit upp och satt mig i sadeln. Han har haft problem med det vid båda uppsittningarna i helgen och jag tror det beror på att han helt enkelt har haft sadelgjord för sällan nu. Efter ca 10-20 stapplande steg i skritt så lugnar han ned sig och slappnar av och

 I dag kom jag mig äntligen iväg på lite ridning och fokus på ridpasset skulle vara uppresande tygeltag, så Galishimo kommer upp i formen mer så jag kan variera honom mer.  Om det var svårt? Nja. Om Galishimo verkade tycka det var svårt? Absolut inte.  Största skillnaden var väl att det blev lite mer vingligt i bakändan när jag höjde huvudet på honom, för det blev väl kanske lite jobbigare för honom att spåra. Ett annat alternativ var att vinglandet helt enkelt berodde på att han inte har blivit ordentligt riden denna höst och då är rakriktningen ofta det första att ryka.  Jag är inte ett under av koordination. Att dra upp händerna betyder tydligen att jag även drar upp knäna. Det får jag fila på i morgon. Höjda armar betyder inte höjda knän. Skärpning!  Nöjd häst, över att kunna gå i lite högre form, man fick passa bakbenen bara, tempoväxlingar, tempoväxlingar...!  Det är så lätt att bli frustrerad när man rider. När man ser sig själv på film så tycker man alltid att man borde ha komm

 Katharsis betyder rening på grekiska. Om man böjer ordet rening till "att rena" så kommer man till det grekiska ordet kathairein, så kommer man väldigt nära mitt namn Katarina, eller hur? Det är därifrån man säger att namnet Katarina betyder den rena. Första gången jag hörde det så låg förklaringen på ett sexuellt plan med den förtydligande texten "oskuld", och då blev det bara skrattretande och löjligt. Plockar man bort den sexualiserade allt för omoderna normen (som förmodligen en man har varit med och tyckt till om), som på något vis påtvingar hur en bra kvinna ska vara (oskuld) och fokuserar på själva ordet i stället (ren) så har jag lättare att ta till mig namnets betydelse.  Särskilt nu. För nu ar jag legat sjuk i en vecka och börjar precis komma på fötterna. Renad från det lilla tjuriga virus som satt kroppen i obalans. Jag har genomgått en katharsis. Jag är renad från den ohälsosamma invasionen.  Sedan hinner jag tänka en hel del också när jag är sjuk en ve

Har ni lite pengar över, och är nyfikna på islandshästar, eller bara hästar generellt, så är faktiskt sidan toltriding.se  en klart sevärd kanal. Den kostar 88 kr i månaden utan bindningstid. Från början tänkte jag: "Det här kan ju inte vara värt pengarna. Jag har ju inte ens en islandshäst. Och vad tusan kan ett så avgränsat område bjuda på för 88 spänn?"  men sedan kom jag på att jag ju faktiskt är sjuk och 88 kronor inte är så mycket i det stora sammanhanget. Jag kan ju avbryta prenumerationen när jag är frisk. Så jag registrerade mina betaluppgifter och loggade in.  Inget jag har ångrat hittills! Det är jättemysiga klipp. Jag älskar klipp där folk rider och har en mick så de kan berätta hur de rider sina hästar. Det är både givande och lite avslappnande. Det är inte särskilt stor skillnad jämfört med hur man rider vanliga hästar, men det är tydligt att många islandshästar har lite "Måns-motor" (nu refererar jag till den fantastiska Måns som jag får rida ibland)

 Det har varit tyst här några dagar men jag är sjuk och isolerar mig. Ibland har jag tagit bilen för att åka förbi stallet och spionera på Galishimo men jag har inte gjort det varje dag för det känns inte juste att flåsa sig igenom hela trapphuset och sprida eventuella virus. För flåsar gör jag. Jag är jättetrött. Men ingen hosta. Jag tror inte att jag har corona. Det här är väldigt likt min vanliga sjuka jag brukar få en eller två gånger på vintern, det brukar ta någon vecka innan jag är på fötterna igen.  En stallkompis ringde dock och berättade att Galishimo varit orolig i flera dagar nu och ringde mig för att undra hur det var fatt med honom. Jag förklarade att han fått lite för lite kärlek och att jag kommer så snart jag kan. Det svider lite att jag inte kan ta in honom, men som ni vet så kan han stegra, takta och härja ganska bra när han inte får motion, och om jag är sjuk så kommer jag inte att klara av honom.  Jag har roat mig med att sova mycket, och så har jag gjort ett skrit