Livet är förändring

Jag har fortfarande nerdat ned mig i mat. Jag har även gått upp fem kilo. Men jag blir tydligen inte avskräckt för det. Nu har jag börjat intressera mig för någon form av matriktning som går ut på att jag undviker ris, potatis och pasta men äter desto mer fett, och så tillräckligt med proteiner på det. Jag märker att min mage klappar ihop om jag inte äter rejält med morötter och vitkål, som är rikt på fibrer. Jag försöker väl hålla mig till mat som inte stressar blodsockernivåerna så mycket, och har nu börjat undvika frukt (förutom avokado) och veckohandlar lite bär i stället.  Några kvällar har jag försökt att göra omelett på ägg, grädde, lite rivna rotfrukter, groddar och spenat. Jag får inte till det och antingen så blir den understekt och lös, eller så bränd på botten. Jag suger ju på att laga mat. Det var ju den grejen med.  I slow-cookern går det desto bättre. Jag har lagt in högrev, vitkål, morötter, lök och vitlök med lite kalvfond och den får jobba över natten. Det verkar bli

 Jag red Galishimo i ridhuset före lunch i lördags, åt lunch i stallet, och red sedan Måns efteråt. Jag var faktiskt väldigt skeptisk till att rida Måns då det skulle blåsa 7-14 sekundmeter ute på ridbanan, och det kändes väldigt läskigt att att rida en så stor häst när det blåste ute. Galishimo försökte jag rida i blåsten i fredags och det gick inte alls, jag fick sitta av och longera honom på ridbanan i stället. Och som han sprang och sprätte, den lilla araben! Hur gör man om en så stor och stark häst som Måns blir vild i blåsten? Jag har ju sett ägaren Ebba rida honom fint i alla väder, men hon är ju trygg och balanserad. Jag kan ju spänna till ganska mycket i och med min ridrädsla. Och som ni alla vet - är man spänd kan man i princip åka av om hästen hostar.  Det slutade med att jag frågade Björn om han kunde tänka sig att stå ute och frysa på ridbanan när jag red Måns och hjälpa mig om jag blev rädd eller om Måns blev vild.  Jag kan säga att det var helt onödigt för Björn att vara

 Hur vill jag egentligen använda mina händer?  Jag har reflekterat en hel del över hur jag använder mina händer och till vilket syfte. Igår fokuserade jag på att inte göra förhållningar eller leda med ytter hand, vilket verkar ske reflexmässigt lite här och var, särskilt vid de tillfällen då ytter hand är höger hand.  Det är inte så konstigt med tanke på att Galishimo är ganska vinglig OCH pillrig i munnen, så det blir ofta så att man gärna lirkar till lite med handen, när det börjar barka iväg någonstans eller när han biter sig fast eller börjar tugga för mycket. Det är lätt att lirka tillbaka med tygeln för att lossa upp honom, men det borde likväl gå att lösa genom att driva på med skänkeln och ge honom uppgifter att fokusera på. Det är ingen direkt ursäkt till mina rörliga händer, men det är en förklaring.  Jag har fortfarande en tendens att sänka och leda mycket med ena handen, trots att det blivit bättre. Man SKA ju sänka och leda med händerna när man rider unghästar, men allt

 Jag hade lasttränat Galishimo hela veckan för att få honom att acceptera den nya transporten. Jag drog fram transporten på stallplanen varje gång jag var i stallet. Sedan tog jag in G in till stallet, borstade och pysslade, lasttränade honom, longerade honom en halvtimme, och lasttränade sedan honom igen, innan han fick gå in i stallet igen, ta på sig täcke, få vitamintillskott och gå ut igen. Varje gång. Hela veckan.  Det är intressant vilken energi man läggar i att lastträna när man har gott om självförtroende och litar på att hästen utvecklas. Förut, när jag lasttränade Galishimo för tre år sedan, så var det ett ganska jobbigt projekt att dra fram transporten, lastträna och göra om det, dag efter dag efter dag. Jag tyckte det var omständligt och blev väldigt trött efteråt. Men förmodligen blev jag trött eftersom jag inte helt litade på mig själv, jag litade inte helt på min metod, och jag litade inte heller på att Galishimo skulle ta till sig träningen och utvecklas, eftersom han v

En kompis frågade hur jag tolkade Galishimos beteende häromdagen, då han slängde och snurrade väldigt mycket med huvudet under min promenad med honom. Han taktade och trippade en hel del också. Han har alltid slängt ganska intensivt med huvudet under perioder och det är ofta därför jag använder hjälm när jag leder honom till och från hagen. Man vill inte bli nockad av ett hästhuvud, tro mig.  Frågan om hur jag väljer att tolka hans huvudkast är väldigt bra, då det finns en uppsjö av ord att sätta på Galishimo kast med huvudet. Man kan tro att han har problem med nacken, man kan säga att han är stressad, man kan kalla det "ticks", man kan kalla det "respektlöst" då det är lätt att komma i vägen och bli nockad, man kan säga att han försöker göra sig av med spänningar, och så vidare.  Följdfrågan som jag då skulle vilja ställa tillbaka vore:  "Till vilket syfte vill jag sätta ord på min hästs beteende?" och det är i mina ögon en viktigare fråga.  Motfrågan le

Jag har tittat på mitt konto nu, efter lönen, och visst känns det lite jobbigt att det plötsligt står "0" på bonuskontot, där det förut stod 57.000 kr. Men jag har fått ny lön idag och har även sålt den gamla transporten som renoveringsobjekt! Jag sålde den väldigt billigt och i princip för samma summa som man kunde ha sålt däcken, mattan och golvet för om man ville sälja delarna separat. Jag skitpratade verkligen om transporten för köparen, för att räkna upp allt möjligt tänkbart elände, för jag vill inte att någon ska känna sig lurad. Jag vill att man har realistiska förväntningar på vad som kan dyka upp. Dock känner köparen mig, hon står på samma stall, och har sett mig kämpa på med transporten genom åren. Så hon vet att jag använt den aktivt och fixat med den, en hel del. Jag tror köpet blir jättebra för oss båda. Köparens man vill ha ett renoveringsobjekt och någon kommer att gå in med detta med en helt annan energi och ett helt annat intresse i den, än vad jag har.  Sed

Jag tittar på statistiken här på bloggen och märker att många googlat och hamnat på ett inlägg som jag skrev för flera år sedan, år 2014, nämligen. Titeln på inlägget var "När livet inte blev som tänkt" och ni hittar inlägget om ni klickar HÄR.  Jag var 34 år. Jag bodde i en liten etta. Jag funderade på att sluta kämpa i relationer och "ge upp" mina försök att skaffa familj och barn. Jag var orolig och sörjde. Jag oroade mig över utanförskapet som det skulle innebära att bo ensam i en liten etta då det var så normbrytande. Nu har det ju gått sex år och jag är snart 40 och bor kvar i min lilla etta.  Genom dessa sex år är det en sak är jag väldigt säker på:  Det här har varit de sex bästa åren i mitt liv.  Utan tvekan. Det är inte ens ett close call. Jag har i och för sig haft Björn i mitt liv, tre av dessa sex år, och det har ju underlättat. Men det krävs en väldigt särskild man för att uppmuntra mig att bo kvar i min lilla etta, att prova mina egna vingar, och att