Livet är förändring

"Björn, visst luktar det lite illa i mitt kök...?! Jag vågar inte dra ut spisen..." mumlade jag i söndags, när Björn tittade förbi. Björn, som har en betydligt mindre känslig näsa för mögel, gick till köket och drog ut spisen.  "Nu vet vi vart lukten kommer ifrån." konstaterade han och visade mig en fuktskadad sidoplatta där diskvatten från sinken skvittrat ned mellan spisen. Det ska vara en liten luftglipa mellan spis och sink, men vattnet har fått träet att svälla och slutligen har det blivit så tätt i luftglipan att skvittret från disken inte runnit vidare, utan fastnat och skapat en rätt så otrevlig grogrund för mögel. Nåja, vi drog ut spisen och lät plattan lufta sig och ganska snabbt gick det pilla loss de värsta delarna. Lukten försvann.  "Jag tar med mig slipen nästan helg och så slipar vi upp plattan och spacklar lite, innan vi målar på ett lager färg. Sedan får vi finna en lösning så att vattnet inte rinner dit." konstaterade Björn.  "Vi kan

 Ni som följt mig de senaste dagarna läste nog att jag hade bokat en PT för lite mer knävänlig träning på gymet, för att slippa inflammation i knäet. Det blev både sagt och gjort.  PT:n var en trevlig och mycket musklig och senig tjej som uppenbart älskar att träna. Jag kände redan där en lätt krock. Själv är mitt träningsintresse lite diffust, det går lite på autopilot och jag blir inte stressad om jag gör ett uppehåll på några månader. Hon gav mig i alla fall ett gediget program och gick igenom en uppsjö övningar för att jag skulle träna upp min bål. Bland annat övningar som liknar dessa:  Det är bål, det är höfter, det är rumpa. Det är sneda magmuskler och lite av varje. Alla övningar jag brukar skippa var där. Hon anade intuitivt vart jag fuskat. Min insida suckade men jag insåg att jag ju betalat för ett träningsprogram och hon gav mig precis vad jag betalat för att få. Hon gav mig övningar jag inte brukar göra och instruerade mig i dem. Det hade väl knappast varit värt om hon bar

 Min mamma kom idag och tanken var att hon skulle rida Galishimo på ridbanan. Det brukar bli mest skritt då och det passar bra då Galishimo behöver en vilodag. Vi bestämde oss dock för att promenera i Lillskogen igen, och trots att jag inte planerat att rida, så blev jag inspirerad och lånade mammas hjälm och satte mig upp. När Galishimo är avslappnad så är han FIN och det finns absolut inget att klaga på hos honom. Jag red honom ordentligt igår och han var verkligen kanonfin från början till slut på fredagskvällen. Mjuk och följsam och han blir starkare för varje vecka.  Mamma gick iväg en bra bit för att fotografera oss, samtidigt som vår stallkompis Barbro red förbi med sin häst åt det andra hållet. Galishimo var så lugn och uppmärksam på mig, jag kunde tryggt sätta mig upp i sadeln från marken på lösa tyglar, trots att han blev ensam kvar med både hästar och människor som gick åt vardera håll. Det är vinsten med att stå stilla en minut efter varje uppsittning. Jag fattade nog inte

 Jag gjorde ett litet experiment och ändrade om min mat igår. Jag känner mig ofta trött, magen krånglar ganska ofta, men jag går in lite i ett zombie-mode och gör saker på rent pannben. Det där med att jag går runt som en zombie händer ganska ofta, exempelvis när jag går på gymet på morgonen och ibland när jag är i stallet. Dessutom så har jag, inte bara en gång, beskrivit hur jag "tagit slut" mentalt när Galishimo varit svår att rida, och då suttit av och promenerat honom i stället. Självklart så beror det ju på fler faktorer än trötthet, men ibland blir jag förundrad över hur lite jag tolererar innan energin är puts väck.  Jag brukar skylla på att man FÅR mental soppatorsk om man kliver upp 05.00 på morgonen, knegar sig till gymet, jobbar heltid, och sedan tror man har energi över att studsa runt i stallet.  Men ÄR soppatorsken verkligen bara mental?  Detta behövde utforskas, så jag bestämde mig för att äta mer kött och fler mellanmål. Jag undviker annars kött på vardagar o

På hästfronten så har jag uträttat storverk. Från mitt perspektiv.  Det var fullt ös på stallet när jag åkte dit i tisdags. Det var någon form av utbildning i att mäta hästar, och vårt stall har ju alla möjliga hästar och storlekar, så det blev en naturlig utbildningsplats. Det var många främmande människor utanför stallet, några främmande hästar som kom utifrån, och lite transporter och annat på stallplanen.  Jag sadlade och ledde ut Galishimo och satte mig upp vid stallplanen. Jag klappade Galishimo, lät honom kika lite, tog stigbyglarna i lugn och ro och skrittade sedan förbi allt. Vilken tur att jag tränat på att han ska stå stilla en minut innan vi börjar rida, efter uppsittningen. Jag tyckte han var ovanligt lugn och stillsam och väntade på nästa signal, trots att det var rörelse runt honom. När vi passerat hästar och folk så skrittade vi ut ensamma genom den lilla byn (tre hus) till Lillskogen. Det låter ganska trivialt men jag har inte ridit ensam på asfalt förbi de husen någon

  Galishimo är så rolig att rida nu och det händer massor nu när vi galopperar mer! Förut har galoppen varit "avslutningen" av ett ridpass och detta har vi självklart haft skäl för. Men livet är ju förändring och nu är galoppen huvuddelen av passet, och traven är uppvärmningen och avslutet.  Det roligaste med galoppen är att den blivit bekvämare! Den är mindre skumpig, stabilare och med bättre bjudning. Jag antar att den helt enkelt blivit bärigare. Det betyder att jag kan galoppera och göra mitt galopp-program och samtidigt prata lite med de andra på ridbanan eftersom Galishimo både är självgående, bekväm och stabil. Inte såhär att jag gör en muntlig avhandling om högmedeltida ekonomi, men att jag kan säga "Går det bra om jag kommer  förbi här på utsidan? Jag tänkte göra en mindre volt där borta vid konen..." och även hinna höra svaret. Förut har jag varit tyst och koncentrerad för att få till galoppen rätt. Nu åker jag mer.  Sedan följer ju allt med den förbättra

Hej och hå vad snabbt det gick att dra på sig en skada. Jag har genomfört 7 försiktiga pass och vaknade i natt av att jag hade ont i höger knä, så pass att Alvedon eller Ipren inte hjälpte. Kanske även relaterat till att jag tagit cykel i stället för bil både till jobb och stall, nu under jobbstarten. Trots bara fem timmars sömn så blev det omöjligt att somna om, på grund av smärtan.   På ett sätt är detta lite tråkigt, men på ett annat sätt lite skönt. Jag har cyklat till jobbet och till stallet och sade igår kväll till en kompis att det kändes lite väl mastigt att cykla in till stan, träna på gymet, jobba heltid, cykla hem, cykla till stallet, rida och cykla hem igen. Men jag hade lite svårt att veta vad jag skulle plocka bort. Nu kom svaret av sig själv: Allt knärelaterat måste plockas bort. Omedelbart. Jag räknar dock inte ridningen som knärelaterad aktivitet.  Jag hoppas dock kunna börja cykla till jobbet så snart som möjligt då det är lite billigare. Jag tog bilen till gymet n