Livet är förändring

Jo, på youtube förklarar två influensers lite i förbifarten att det förut var populärt med bloggar, "den här tjejen var populär på den tiden bloggar var stora" förklarar dom i förbifarten, och jag inser att jag är väldigt out of date, igen. Vad hände? Jag försökte vara inne. Tio år försvann snabbare än en gris blinkade, jag blev ute igen. Hehe... Nåja. Jag har kanske varit bättre på att uppdatera mig på instagram än på bloggen, det måste jag erkänna. Däremot kommer jag att göra en liten återgång till bloggen igen. En del av förklaringen till detta är att det är så otroligt lätt att bli avundsjuk på både bättre ryttare och bättre hästar på instagram. Jag tar ett exempel; Jag gillar hingstarna Sibelius och Fürstenball. Det är maffiga dressyrhingstar som är kända för att lämna mentalt stabila avkommor. Alltså har jag följt hashtagen #sibelius och #fürstenball på instagram. Plötsligt blir jag bombad av dessa otroliga hingstar samt deras avkommor. Fürstenball Och vilken

I helgen har det snöat och varit dåligt väder, så det blev ridhuset båda dagarna. Första dagen var Galishimo ensam häst i ridhuset och väldigt spänd. Han tuggade frenetiskt på bettet, var spänd som en stålfjäder, och lyssnade inte riktigt på mig. Har insett att detta är ett litet problem och inte ett stort, eftersom han i denna spänning i det stora hela gör allt han kan för att vara en lydig häst, jag sitter inte löst i sadeln direkt, och behöver inte sitta av. Man kan nästan inte se hur spänd han är på filmerna, den största skillnaden märks i sadeln, att han inte släpper ned mig på ryggen, blir tittig och stum i nacken, och att han absolut vägrade fatta galopp. Det gör han ju även ute om han är osäker och spänd. Energin går uppåt i stället och han börjar studsa på stället. Det andra tecknet är det frenetiska gnagande på bettet som blir någon slags överslagshandling. Jag pressade honom inte att fatta galopp. Men jag var väldigt osäker över mitt beslut att inte pressa på honom. "

Tredje promenaden på tre dagar och jag börjar känna igen mig själv! Det var enkelt att kliva upp 05.00 i morse och jag kände mig mycket mer utvilad på morgonen. Jag är mycket gladare än innan. Jag stannade av länge och lyssnade på vårfåglarna och kände morgonsolen värma mig i nacken.  Jag joggade lite lätt i varje uppförsbacke för att känna hur jag reagerade på att bli lite mer andfådd. Jag blev lite yr men det gick snabbt över. Till frukosten lade jag till en liten efterrätt med jordgubbar, clementiner och vispgrädde . Jag passade på att byta sängkläder och slänga in lite tvätt i maskinen, som jag inte orkat ta itu med på länge. Igår kväll använde jag den lilla billiga dammsugaren från Biltema och städade upp bilen från Galishimos alla vita hästhår. Det gick snabbt och smidigt. Två westernpaddar blev grundligt rengjorda också med dammsugaren och det allra mesta hästhåret och dammet försvann. Den där svarta padden… den där svindyra märkespadden jag köpte, för typ 1800 kr? Ja d

Ja, som texten lyder. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tog min första långpromenad i går, sedan februari, det är den lite längre rundan på 7 km till Mobackendammen, över Skellefteåälven och sedan tillbaka till Lejonströmsbron och hem igen. Jag tog den även i morse innan jobbet. Nu har jag blåsor på fötterna, för huden har blivit tunn igen och fötterna är ovana att gå 14 km inom ett dygn. Märkligt vad snabbt man kommer ur form! Jag har ridit Galishimo hjälpligt, men jag är lite räddare på honom än vad jag brukar, och de tre senaste uteritterna har jag suttit av och lett honom i stället. En gång var det mer än väl befogat, då han extatiskt studsade sig fram i en halvtimme och var så överväldigad av intryck att han högljutt snubblade sig fram över stock och sten med buller och brak. Han var oerhört glad så det var svårt att klaga på honom. De andra gångerna har jag bara suttit av i förebyggande syfte, för att jag inte orkar kämpa med honom ifall han blir upptrissad. Så jag hål

Efter att ha varit dålig i omgångar (med små friska dagar däremellan) sedan februari så känner jag mig äntligen symtomfri. Jag har ju förstås halvtung andning och är lite seg men det borde vara normalt om jag rört mig extremt lite de senaste två månaderna. Och vilat extremt mycket. I övrigt känner jag mig symtomfri och den känslan har jag inte haft sedan februari! Det är så mycket jag vill göra nu så jag vet knappt vart jag ska börja. Den 1 maj tänker jag börja cykla till jobbet och till stallet. Jag måste ta min första nöjespromenad för våren, snart också. Sist jag var ute och gick var det snö överallt, och nu är nästan allt borta! Jobbet har inte hopat sig totalt och jag har en känsla av att jag kommer att hinna jobba undan en hel del. Galishimo börjar komma igång och vi har flera blåsfria vårdagar framför oss att få rutin på träningen. Ridbanan är framtinad så man behöver inte kämpa sig iväg till ridhuset. Jag får ofta frågan om jag tror jag haft Corona, och svaret är att j

Jag är så sjukt less på att ställa mig den frågan varje dag. Måste hela tiden göra vägningar och bedömningar. Jobbet går ju självklart alltid först. Det är etta på listan. Jag kan jobba hyfsat mycket hemifrån. Det går bra men jag har lite ångest för jag halkar långsamt efter. Sedan kommer inhandling av mat. Anledningen till att mat kommer på andra plats är ju att jag har HUEL hemma som kan ge mig komplett näring utan att jag behöver inhandla något. Men det blir ju lite tradigt i längden. Sedan kommer den fysiska aktiveringsnivån. Orkar jag inte gå runt så sitter jag hemma och tecknar. Orkar jag gå runt litegrann men inte lämna hemmet så rensar jag förråd och städar hemma. Orkar jag gå runt och lämna hemmet så åker jag till Galishimo och ser till honom. Känner jag mig pigg när jag väl är i stallet så kanske jag rider. Det var några dagar sedan jag var så pigg. Förut kände jag lite optimism om att "i morgon är jag nog bättre!" och jag har ju sagt mig vara på bättringsväg

Jag är lite sjuk fortfarande och Björn är ikväll upptagen med att fixa sjukhusvård åt en person med samma influensasymptom som jag haft. Jag har även idag pratat med en gemensam vän som vi firade födelsedag hos, ganska nyligen, och som redan har en livshotande sjukdom, och det är inte så festligt för hen heller. Jag är för första gången ganska orolig. Om den gemensamma vännen i sitt nuvarande tillstånd fick viruset skulle det bli en fullständig katastrof. Det kryper inpå mig att det inte är ett jättelätt virus vi har att göra med. Å andra sidan är det inte så många fler än jag och Björn samt ytterligare person som verkar ha blivit drabbade av tuff influensa i min närhet. De flesta verkar klara sig med milda eller inga symptom. Mamma har två bekanta som behövt stanna på sjukhuset, men annars är det ganska lugnt. Men jag är inne på min femte vecka och det suger ju förstås. Jag klarar jobbet men inte så mycket mer. Helt otroligt att jag tränade fem dagar i veckan innan detta bröt ut. Så