Symtomfri!
Efter att ha varit dålig i omgångar (med små friska dagar däremellan) sedan februari så känner jag mig äntligen symtomfri. Jag har ju förstås halvtung andning och är lite seg men det borde vara normalt om jag rört mig extremt lite de senaste två månaderna. Och vilat extremt mycket. I övrigt känner jag mig symtomfri och den känslan har jag inte haft sedan februari!
Det är så mycket jag vill göra nu så jag vet knappt vart jag ska börja. Den 1 maj tänker jag börja cykla till jobbet och till stallet. Jag måste ta min första nöjespromenad för våren, snart också. Sist jag var ute och gick var det snö överallt, och nu är nästan allt borta! Jobbet har inte hopat sig totalt och jag har en känsla av att jag kommer att hinna jobba undan en hel del.
Galishimo börjar komma igång och vi har flera blåsfria vårdagar framför oss att få rutin på träningen. Ridbanan är framtinad så man behöver inte kämpa sig iväg till ridhuset.
Jag får ofta frågan om jag tror jag haft Corona, och svaret är att jag hoppas jag haft det. Jag har aldrig varit så här dålig så här länge och symtomen har varit ytterst märkliga. Jag har svimmat, snubblat, vinglat, haft svårt att andas, och varit extremt trött. Sedan har jag varit rädd och orolig över när dessa märkliga symtom egentligen kommer att försvinna? Är det någon som vet?
Jag har varit orolig över att smitta andra, jag har varit orolig över att få mer smitta själv, jag har varit orolig över att de på jobbet ska tycka att jag varit för oförsiktig men även orolig över att de ska tro att jag varit hypokondrisk. Ingen har riktat misstro mot mig men själv har jag fått kämpa lite med att tvingas vara lågpresterande under en period och att jobba så mycket som möjligt hemifrån. Det värsta har varit när jag känt mig pigg, tagit på mig lite uppdrag, träffat människor, och sedan två dagar senare kraschat igen . Då har jag känt mig som en idiot och risk för andra. Samtidigt har jag inte haft så mycket klassiska förkylningssymtom eller hosta, utan största problemet har varit att kunna sitta stilla, stå stilla, eller gå, utan att tippa åt endera hållet.
Men nu är det värsta över.
Det kommer att bli bra, allt blir bra!
Det är så mycket jag vill göra nu så jag vet knappt vart jag ska börja. Den 1 maj tänker jag börja cykla till jobbet och till stallet. Jag måste ta min första nöjespromenad för våren, snart också. Sist jag var ute och gick var det snö överallt, och nu är nästan allt borta! Jobbet har inte hopat sig totalt och jag har en känsla av att jag kommer att hinna jobba undan en hel del.
Galishimo börjar komma igång och vi har flera blåsfria vårdagar framför oss att få rutin på träningen. Ridbanan är framtinad så man behöver inte kämpa sig iväg till ridhuset.
Jag får ofta frågan om jag tror jag haft Corona, och svaret är att jag hoppas jag haft det. Jag har aldrig varit så här dålig så här länge och symtomen har varit ytterst märkliga. Jag har svimmat, snubblat, vinglat, haft svårt att andas, och varit extremt trött. Sedan har jag varit rädd och orolig över när dessa märkliga symtom egentligen kommer att försvinna? Är det någon som vet?
Jag har varit orolig över att smitta andra, jag har varit orolig över att få mer smitta själv, jag har varit orolig över att de på jobbet ska tycka att jag varit för oförsiktig men även orolig över att de ska tro att jag varit hypokondrisk. Ingen har riktat misstro mot mig men själv har jag fått kämpa lite med att tvingas vara lågpresterande under en period och att jobba så mycket som möjligt hemifrån. Det värsta har varit när jag känt mig pigg, tagit på mig lite uppdrag, träffat människor, och sedan två dagar senare kraschat igen . Då har jag känt mig som en idiot och risk för andra. Samtidigt har jag inte haft så mycket klassiska förkylningssymtom eller hosta, utan största problemet har varit att kunna sitta stilla, stå stilla, eller gå, utan att tippa åt endera hållet.
Men nu är det värsta över.
Det kommer att bli bra, allt blir bra!
Kommentarer
Skicka en kommentar