Nöjd men trött

Hur fint blev inte den svarta westernpaden på Galishimo?! Jag är jättenöjd, den kommer att sitta fint mitt på ryggen utan att skjutsa snett på sidan, som de lite billigare paddarna (padarna? padsen?)  kan göra, och det svarta kommer att gå matcha till precis allt.

Igår var vi i nya ridhuset och idag var vi i det gamla. Denna vintersäsong har verkligen varit en positiv resa för mig och Galishimo. Idag var vi mestadels ensamma och Björn kunde sitta på läktaren när vi red. Jag har verkligen börjat hitta tillbaka till lugnet nu. Under början av säsongen åkte jag inte iväg om jag inte visste att nya ridhuset var ledigt. Det var större, luftigare och mindre saker efter sargen för Galishimo att bli rädd för.

Efter ett par veckor så var vi tvungna att vara i gamla ridhuset ibland ändå, exempelvis om det var många hopphästar och hinder i nya ridhuset, och då red jag i en cirkel runt Björn i tio minuter eller så, och sedan satte jag av och så körde vi frihetsdressyr med honom där i stället.

Sedan började jag rida lite längre stunder åt gången, och även i åttor, och jag gjorde längre och längre utflykter från Björn. Nu, i slutet på vintersäsongen, så kan Björn bekvämt sitta på läktaren och jag utnyttjar hela ridhuset utan att Galishimo skyggar eller spänner till onödigt mycket. Men Galishimo glodde en hel del på Björn där uppe på läktaren, första halvtimmen, och verkade sakna sin trygga punkt på ridbanan. 

En annan ryttare hade förmodligen löst detta pinsamt enkelt men jag är den jag är. Dessutom red jag ju in honom när han var tre år, ensam i ett ridhus, så nog kan jag rida honom själv i praktiken. Problemet är att vi misslyckats ett par gånger och efter ett ytterligare par misslyckade träningspass just här i gamla ridhuset, med väldigt spänd häst, som otippat skyggade lite här och var, blev jag till slut så spänd att jag fick ont i magen ens vid tanken på att vara där. Så kan det gå, om man rent genetiskt har en hel uppsättning små varningsklockor i huvudet som går igång lätt. 

Men nu har det verkligen hänt grejer!

Slutorna förstår Galishimo precis numera, så det är bara upp till mig som pilot att ge rätt hjälper så de blir genomförda någorlunda vettigt.

Jag var faktiskt lite missnöjd över passet när vi åkte hem igen för jag tyckte Galishimo kändes stum på hjälperna och inte särskilt lösgjord, men jag ändrade mig när jag såg filmerna. Han såg jättefin ut. Stumheten syntes inte på filmerna. Jag ska verkligen inte klaga på honom! 

Sedan kom febern tillbaka. Så trött jag blir på detta...