Livet är förändring

Torsdagkväll började jag snegla på Ipaden mellan yrsel och feberkänningar, och började klottra lite. Sedan så följde en kreativitetsbomb av konst vid minsta lilla anmodan av ork. Det började lite soft med något enkelt och peppande att pyssla med. Sedan så insåg jag att man kan "maskera" bilder och började förstå olika metoder för att få det att se bra ut. Så då började jag leka med detta. På fredag eftermiddag så var jag betydligt friskare och min hjärna gick bananas på hur roligt det var att måla och greja. Och idag, på lördagen så klämde jag ur mig en bild på Galishimo som jag blev otroligt nöjd över. Det ser ut som att han är en karaktär i en trevlig barnbok. Jag har till och med beställt den på canvas för jag skulle vilja ha den här hemma vid matbordet. När jag fått gå in i denna bubbla av kreativitet, som jag egentligen bara kan gå in i eftersom jag varit isolerad i nästan en vecka, så är det lite svårt att komma tillbaka igen. Det känns jo

Okej, nu är jag inte lika orolig längre. Jag är sjuk men blir inte läskigt sjuk utan bara febersjuk och utan aptit. Jag tittar på Netflix och Youtube och känner lugnet. Kanske orkar jag titta till Galishimo men jag är inte helt säker. Galishimo står ju på lösdrift fullt med hästar och folk så han klarar sig utan mig om det skulle knipa. En liten rolig detalj med det hela är att jag verkar gå ned i vikt snabbt, vilket jag innerst inne är smygnöjd med. 65,3 kilo sade vågen i morse, i stället för mina tjuriga 67-68 kilo som jag inte kunnat rubba de senaste veckorna, inte ens med 50 pass på gymet. En ordentlig sjuka var alltså mer effektivt än gymträning. Nu är aptiten jättelåg och jag har dessutom Huel som basföda. Jag har Huel dels för att jag inte borde gå på affären och handla om jag är sjuk, men även för att jag inte orkat fixa mat på annat sätt. Och jag har Huel för typ ett halvår framöver. Minst tolv kilo pulver. Jag skämtar inte. Jag beställde det i februari innan coronapanike

Feber-elände. Mycket dålig tajming att ligga sjuk i sängen en hel dag just under Corona-paniken. Jag inledde sjukan lite skämtsamt med: "Jag har lite feber, typiskt va, haha..." men är nu mindre kaxig allt eftersom timmarna går. Och från att ha tänkt:  "Vore ju bra om jag fick viruset nu på en gång så jag slipper oroa mig hela våren"  så har det blivit lite mindre positiva tongångar. Men vem blir inte mindre positiv av att ligga i sängen i 24 timmar? Om några år kanske vi skrattar åt Corona-paniken men just nu känns det lite olustigt eftersom ingen riktigt vet vad det är.  Lite halvtrist att vara ensam i ettan också. Jag vet ju att jag har grannar och vänner nära men ändå... jaja, hade blivit mer stressad av att ge någon stackars medboende denna feber. Eller vad det nu är jag har. 

På söndagmorgon så åkte jag med Galishimo till ridhuset för att träffa Anna och angloaraben Pride igen. Det blåste ute så det var skönt att åka till ridhuset i stan och träna lite i lä, med bra underlag. Galishimo är ju för go´nu! Det är verkligen enkelt att åka iväg med honom ensam och han vet precis vad han ska göra och gör det själv. Jag känner mig trygg med honom i transporten. Vi var i gamla ridhuset och han var lugnare än någonsin. Det känns som att jag alltid skriver eller säger att han är "lugnare än någonsin", men det är så många små framsteg nu som gör mig själaglad. Han är mjuk som smör i serpentinbågarna och jag behöver bara ändra vikt och rikta om axlarna så gör han fina, fina, svängar. Åt både höger och vänster.  Det känns som att jag fattat serpentinbågar mycket bättre nu också, och att jag inte behöver "styra" mig genom dem med för mycket tyglar. Först kopplar jag in sittbenet, sedan vrider jag överkroppen, och SEDAN tar jag med mig hästen. Seda

Nu har jag passerat 50 pass på gymet, sedan årsskiftet, säger mobilen som spårar mina pass. Jag startade lite innan. Men i stora slängar, med en vilovecka efter akutbesöket, så har jag tränat ungefär fem dagar i veckan i lite över tio veckor. Det blir 50 pass. Jag har kört Biocircuit (lätt styrketräning i förprogrammerade stationer) och konditionstränat 20 minuter på det, alltså 50 minuters träning per pass. Märker jag någon skillnad av 50 träningspass? Nja. Inte så mycket kroppsligen. Sådär ser jag ut när jag flexar. Magen är fortfarande kvar. Jag är tveksam om jag gått ned i vikt men kanske ett kilo eller så. Jag kan väl inte påstå att det är några chockerande omvälvande förändringar kroppsligen. Men i övrigt så märker jag följande skillnader: - Jag grubblar mindre - Jag sover ännu bättre (jag sov bra redan innan men nu har jag uppnått ett stabilt sömnmönster näst intill perfektion) - Jag har mindre godissug - Jag njuter mer av god mat på helgerna, utan dåligt samvete -

Jag är lite sjuk och tog det lite lugnt med Galishimo idag. Jag tittade även på serien "100 humans" på Netflix, vilket är en väldigt intressant serie, där 100 människor utsätts för diverse experiment. Bland annat så delades de in i två grupper att bygga torn av spagetti och lite tillbehör. Den ena gruppen vann ca 4000 kronor om de byggde det högsta tornet. Den andra gruppen, som befann sig i ett annat rum, helt ovetandes om några prispengar, fick experimentet presenterat som en rolig lek där de skulle bygga ett så högt torn som möjligt. De som byggde tornet för att vinna pengar var allvarligare, några klev tillbaka och lät andra säga sina ideér i stället. De var tysta och såg inte ut att ha särskilt roligt. Flera torn rasade och det högsta tornet mättes. De som byggde tornet för skojs skull pratade mer, alla deltog med synpunkter, lösningarna var kreativare. De hade färre torn som rasade och det högsta torn som mättes var högre än "pengagruppen" som byggde för

Jag använder Ipaden, och det finns fortfarande mycket att lära. Jag har ganska stor ovana. Jag längtar till min semester och hoppas på några regniga dagar då jag verkligen kan djupdyka i hur jag använder lager på bästa sätt och vad de olika lageralternativen står för. Likaså längtar jag efter att börja göra lite fler animeringar, vilket var lite krångligare att lära sig än jag trodde. Denna bild gjorde jag spontant på internationella kvinnodagen, 8 mars. Den tog en timme att göra. Av alla otaliga ämnen att belysa inom kvinnorättskampen så valde jag bodyshaming. Vi är för håriga, för tjocka, för okvinnliga, för allt möjligt. De tankarna kommer tillbaka lite nu när jag tränar lite mer än vanligt och åter fått lite fokus på kroppen. Jag är ju snart 40 och det märks verkligen på kroppen. Den är gropig och veckad och ganska lös på sina ställen, precis som kroppen ska vara i min ålder. Jag ger den lite extra kärlek nu och slösar på hudvård, god lukt, och köper fina underkläder. Och så