Livet är förändring

Jag har ju väldigt lätt att sitta rakt över Galishimo i högervarvet. I vänstervarvet är det ju lite svårare, och jag har börjat fördjupa mig allt mer i detta. Vad är det egentligen som händer, och varför?  Så här enkelt är det att sitta på Galishimo i vänster galopp, på volt, när han bär sig bra och är ungefärligt böjd och ställd i rätt riktning. Bekvämt och fint. Jag håller händerna någorlunda bredvid varandra och har samma tyngd i båda stigbyglarna. Kanske är min inre höft lite framåt, men det är ju inte så konstigt, det är ju Galishimos vänstra galopp och vänster bog som ska fram.  Så här kan det plötsligt bli några sekunder senare, utan att varken jag eller Galishimo förstår varför.  Jag sitter plötsligt inte längre rakt över hästen, utan har tydligt hamnet med vikten på Galishimos högra sida, samtidigt som jag liksom vikt mig inåt åt vänster.  Det syns att vi är i obalans. Min vänstra hand har glidit ut från min kropp och in mot cirkelns mitt, för att med tygeln för

Det kan ofta vara bra med motivations-svackor för man tvingas fundera igenom sina beslut och val. Jag har aldrig varit rädd för att tänka igenom saker och har alltid fnyst lite åt rådet: "Tänk inte mer på det." Oftast kommer man ju fram till något vettigt när saker har fått snurra några varv. Det gäller inte bara ridsporten utan även livet i stort. Jag har aldrig sett på mig själv som en person som ägnar sig åt ältande, men jag kan gott och väl ge mig själv någon vecka på att grundligt fundera igenom något, om det är något som skaver. Att äga en häst är dyrt och tidskrävande. I början är hästägandet ofta väldigt roligt. Man kan nästan få en  förälskelse i sin nya familjemedlem, men hur man än vrider och vänder på det så kommer en vardag, som man också måste få mening i. Det är ofta där som hästägare kan börja villkora sin vardag med sin häst, mot utbyte av att det sker en utveckling. Ordet utveckling blir ett flaggskepp och ett kvitto på om vardagen är meningsfull el

Får man vara supertrött på sin egen häst? Det får man väl? Idag har jag varit lite förkyld och trött, och har kämpat med att höja formen på Galishimo. Det blir bra stundvis, men i det stora hela väldigt, väldigt, vingligt och okontrollerat, framför allt i galoppen. Kanske inte så konstigt att det blir vingligt och okontrollerat då han mestadels fått gå i lång form. Men också för att han är han.  Vänstervarvet är som ett långt återkommande gräl då jag ber honom att inte flytta över min vikt på sin högra sida och han gör det ändå. Jag trycker till med min vikt på vänstra sidan och han blir kränkt och bromsar farten och låter valfria hästkroppsdelar slingra sig loss och glida iväg åt valfritt håll, ungefär som ett skepp som plötsligt bestämmer sig för att falla isär mitt under seglatsen, så att alla plankor och delar lösgör sig från varandra och glider ut planlöst över vattnet och vågorna, och sjutton saker måste korrigeras på fem meter. I galopp. Typ att jag försöker säga till

Jag hade tagit på mig att mocka hos en konvalescent islänning efter dagens långritt, och pratade lite glatt med hästfröken samtidigt som jag mockade. Plötsligt stod Sara utanför sjukhagen. "Du, din häst är halt... rejält halt." "Va? Hur är det möjligt, jag red honom en mil alldeles nyss..."  svarade jag förvirrat, precis som att jag vägrade ta in hennes ord och bara försökte få ihop meningen. "Ja, de andra sade också det, jag förstår att du ridit ut med honom, men nu ser det illa ut, det är höger bak." konstaterade Sara. Eftersom Sara är en väldigt erfaren hästmänniska, av den coolare sorten, som inte har tendenser att överdriva, så steg pulsen lite och jag skyndade mig ut ur sjukhagen och lade ifrån mig dynggrepen. Sedan är det en kort promenadsträcka på ca 200 meter tills man kommer till stallet och jag försökte kallprata med Sara under tiden som jag blev allt mer orolig. "Ja.. han är ju en dramatisk häst... han kanske överdriver..." sade

Lill-Ebba hamnade i knipa då hon fått en veterinärtid för att vaccinera Rand, hemma på vårt stall, samtidigt som hon hade ett prov i skolan.  "Det är lugnt, jag fixar det!" sade jag och skyndade mig att avsluta jobbet för eftermiddagen för att skynda mig iväg och hämta Rand. Jag kände mig lite flåsig och sliten och konstaterade att jag kände mig lite sjuk. Jag tog Rands grimma och grimskaft och skyndade mig förbi hagarna för att hämta honom, längst bort. För att hämta Rand så måste man passera Galishimos hage, där han går med sex hästkompisar på lösdriften. Rand har sin lösdriftshage en liten bit längre bort.  I bortre änden av Galishimos hage så skymtade jag Galishimos rosa täcke, och han och kompisarna verkade äta ur en nyöppnad bal, långt där borta i hans hage.  "Skönt, han märker mig inte." tänkte jag och skyndade mig vidare förbi hagen.  Sedan hör jag ett dunder. Jag hinner inte fatta riktigt vad det är förrän en häst med rosa täcke slirar alldeles

För många år sedan, när jag var 27, fick jag en klocka av min dåvarande sambo. Vi hade bestämt oss för att tillsammans flytta till en ny ort och han ville att vi skulle flytta in till ett vitt, fint, radhus, i de finare områdena på orten. Jag sa ja, ja JA! och jublade över livet och att det var i förändring. Han hade fått en chefstjänst och jag fick snabbt ett jobb på kommunen. När vi bara bott tre veckor på den nya orten så fick jag en present från honom, ett armbandsur. Bara sådär. Varken som födelsedagspresent, eller förlåtpresent, eller någon-särskild-dag-present. Jag kände mig otroligt lycklig och priviligierad. Nu börjar ju livet!  Det var alltså så här det kändes att vara älskad, och uppskattad, och känna att någon ville dela livet med en och ge mig en fin ESPRIT-klocka. Det var ju bättre än vad jag kunnat drömma om.  Efter att jag haft denna klocka i tre veckor så blev jag dock dumpad och bostadslös i samma veva. Det man inte trodde kunde hända en själv hände. Den

Jag klev upp tidigare på morgonen för att rida idag, och möttes av ett fint puder snö ute, och lätt dimma som solen ändå kunde lysa igenom. Det blev ett matt fint filter över hela stallet och det var riktigt mysigt att rida Galishimo. Vi övade på att följa fyrkantsspåret och han var överambitiös som vanligt. Långsidorna är tydligen jätteroliga, fortfarande. Särskilt en långsida. Den sidan har en totalt annan laddning än den andra långsidan, enligt Galishimo. Gör jag ingenting under denna långsida så känns det som att han vill bralla iväg hejvillt, han börjar dra ihop sig och stampa upp energin redan några meter innan den långsidan. En stallkompis tyckte dock det såg bra ut och mycket energiskt, så jag ska försöka att inte stoppa upp honom när han peppar upp sig på långsidorna.  Ja. Han är tio år.  Ja. Han har passerat otaliga långsidor under dessa tio år.  Av outgrundliga skäl så är dessa långsidor fortfarande spännande.  Och ja, det är därför han är jättekul att rid