Livet är förändring

Vad härligt med semester! Trots lite mensvärk och lite småfeber som kommit och gått så får jag ändå ut en hel del av dagarna. Igår kontaktade jag veterinär för att planera in Galishimos vaccinationsspruta i tid, de blev ju strängare med vaccinationerna från och med den 1 juni i år och det får inte gå över 365 dagar mellan vaccinationerna. Pappa och Kristina ringde och ville ses, men jag hann i alla fall spola rent Galishimos paddar och lägga dem på tork, innan jag gick vända hemåt med cykeln. Väldigt enkla grejer att rengöra, man spolar bara med vatten. Idag lade jag upp en trailbana åt Galishimo och han var hur cool som helst med det. Bommarna på marken verkar mindre skrämmande nu, sedan han löshoppar regelbundet. Jag kände honom inte tveka på samma sätt som han brukat. Här är Galishimos extrema överlevnadsbana:  En extrem markbom extremt lömskt placerad. Extrema koner extremt nära varandra i extrema hastigheter.  Svindlande högt bestigning av torn. 

I går utforskade jag westernvärlden i några ytterligare trevande steg. Min bil är ju trasig så jag fick skjuts av Sara till ett ridhus där det hölls träning i westernridning. Detta var inte något som tydligt annonseras ut offentligt, och jag inte hade haft en aning om att träningstillfället ens fanns om det inte vore för Sara som berättade att hon skulle dit och titta, och bjöd mig att följa med henne. Så jag är mycket tacksam över detta. Det är inget fel på westernryttares välvilja åtminstone. Det gäller tydligen bara att få en fot in. Sedan spenderades hela förmiddagen på en läktare. Mitt vanliga intryck av att vara på en läktare på en clinic, eller en träning, är att man sitter tyst och lyssnar på tränaren som hjälper olika ekipage och förklarar hur man kan få hjälp med vad, på vilket sätt. Just denna clinic var annorlunda. Jag vet inte om den var representativ för alla träningar eller om den var ett undantag; Läktaren var en plats för alla westernentusiaster att ses och livligt

Just när jag hade det som mest hektiskt på jobbet förra veckan, så började motorlampan i bilen lysa gult. Något är alltså fel på min bil och jag kontaktade genast en bilfirma. Jag fick rådet att köra så lite som möjligt och fick en tid för felsökning nu på torsdag. "Jag är hemskt ledsen, men första lediga tiden är inte förrän nästa vecka." beklagande sig gubben på reparationsfirman och lät nästan förberedd på att få ett irriterat svar från mig. Jag undrar hur ofta folk blir stressade över sådana besked. "Det blir toppen!" svarade jag lättat. Jag har någonstans i min livsplan och vardagsbudget konstaterat att bilar går sönder med jämna mellanrum, och det ingår även i min budget att oväntade utgifter alltid kommer att hända. Jag har också valt att leva ensam i egen bostad och det betyder att jag inte har någon sambo att luta mig mot, ekonomiskt. Björn lutar jag mig bara mot emotionellt. Det är därför jag bor i en etta precis mellan stallet och mitt arbete. J

Förra helgen var jag hundvakt åt brorsans familjs lilla sällskapshund, Bönan. Hon är en otroligt lättsam och trevlig hund, men lite rufsig. Jag visste att hon skulle klippa sig hos en "riktig" hundfrisör om två veckor, så jag tänkte att det inte skadade att för-klippa henne lite. Hon hade en väldigt lurvig nos och eftersom hennes ögon rinner så var det lite intorkat ögonkladd i nospälsen. Så jag tog fram saxen. Bönan var mycket skeptisk till att jag skulle pilla med en sax i ansiktet på henne, men hon accepterade det ändå förvånansvärt bra. Hon blev inte rädd för mig efteråt heller, trots att jag hållit fast hennes huvud och nos ganska ordentligt för att inte råka sticka henne med saxen. Och så fick hon en liten dusch och pyssel. När allt kom till kritan så verkade hon ganska nöjd över all uppmärksamhet. Hon förstod att jag ville henne väl. Jag lyckades även klippa fram tassarna lite fast då trodde hon det var kloklippning på gång, så då fick Björn hålla fast he

"Dont let a ugly face destroy a happy moment" Så kan jag tänka ibland. Man ser en bild på sig själv och tänker "Fy sjutton!" men sedan tänker man att jag var ju glad när bilden togs, och det är därför jag vill dela den. Här Ligger Galishimo i gräset och jag har satt mig bredvid honom.  Ingen tvekan om att jag är där jag vill vara... Början på semestern känns väldigt bra, än så länge! Galishimo har fått motion och jag cyklade sedan till Granngården och tittade om det fanns något jag kunde nöjesshoppa. Jag provade lite jackor och kläder och fann även lite lädervårdsprodukter. Sedan tittade jag på mina skitiga ridskor. Sedan på lädervårdsprodukterna igen. Sedan bestämde jag mig. Det blev att inhandla lädertvål och läderbalsam. Så det blev lite skovård vid mitt nya lilla bord till en trevlig dokumentär...  Det insprängda dammet i porerna borstades bort med en tandborste och sadeltvål och sedan smörjde jag in allt... Efter detta hade jag fått upp gnistan lit

I går var det min första semesterdag. Det var i grevens tid. Jag hade börjat bli långdraget dålig igen med lätt feber på kvällarna och sjukdomskänslor som inte helt ville gå över de tre sista veckorna, så det blev perfekt med en semester att vila upp sig på. Jag har ju börjat inse att de här långdragna sjukorna är typiska tecken på att jag har för hög stressnivå i kroppen, och att jobbet sliter för mycket på mig.  Jag och Ebba hade sedan flera dagar planerat att rida ut lite längre tillsammans idag, och det kändes som en perfekt start. Jag kände mig inte alls särskilt fit for fight när vi började rida, men innan turen var slut så var jag helnöjd. Galishimo betedde sig lite skvättigt men riktigt trevligt, och på vägen hem kände jag, att jag var tillräckligt mentalt trött, och Galishimo var tillräckligt trevlig, för ett hästbyte. Jag fick ta Ebbas kallblodstravare Rand och Ebba tog Galishimo. Det var skönt att byta. Rand hade en helt annan grundenergi än Galishimo. Han var väldigt fram

På måndagen var vi på uteritt med Sara och Kicken och hade schäferhunden Leah med oss. Mitt hjärta stoppade varje gång den snälla, fina, hunden vänligt gick bredvid oss eller nöjt traskade runt bakom oss. Galishimo hade ju en tendens från sin ungdom att "sparka först och titta sedan", så jag var livrädd för hundens skull. Min tidigare hund Terven måttade han lite sparkar mot som såg mindre roliga ut. Fast Terven hade en högre energi än denna hund. Galishimo verkade själv dock jättenöjd att få ha hunden med sig på turen och tittade intresserat vart den var någonstans. Han hade inga problem med att ha henne kring fötterna och när han flyttade undan från henne lite snabbt så kändes det mer som att han inte ville råka kliva på henne. Tror ni jag kunde slappna av för det? Nej. Tror ni jag blev sugen på att skaffa en egen hund att ha med på mina ridturer? Nej. "Hur mycket kostar det att laga en krossad hundkäke?" frågade jag Sara. "Bekymra dig inte om det." sk