Livet är förändring

Jag har ju varit sjuk och skjutsat hem Björn från sjukhuset, jag fick även min veckomat hemlevererad idag eftersom jag anade att jag var på väg att bli sjuk när jag gjorde beställningen i fredags. Det kändes underbart att få maten levererad vid dörren av trevlig personal. Sedan slängde jag ihop en stor näve cashewnötter, babyspenat, avokado, en halv banan, havremjölk och kokosmjölk samt blåbär och lite salt. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ha, och inte ha, i smoothiebowlen så jag tog lite av varje. Det tog ungefär fem minuter att slänga ihop och mixa med en stavmixer till en jämn smet. Och det blev så gott. Det blev så sjukt gott! Jag kan alltså inte misslyckas med detta. Knappt någon disk blir det heller. Hade jag vetat att detta skulle utvecklas till en så trevlig smakupplevelse så hade jag sparat lite skivad banan och ett spenats-blad som dekor på bowlen, för en fulländad bild, men jag trodde på riktigt inte att detta skulle vara så gott och gå så lätt att sno iho

Björns operation i örat verkar ha gått bra och vi hoppas att hans hörsel blir bättre. Jag hade hoppats att detta skulle bli lite semester för min del, men förkylningen har gjort att jag mest velat sova och återhämta mig. Jag har köpt lite saker som jag lovat mig själv att köpa i alla fall. En jobbjacka. Jag går till jobbet i träningsjackor, friluftsjackor, och ibland tvättade hästjackor. Denna är Ceres Coat av STOCKHLM, som jag hoppas håller sig fin många år framöver. Den var neutral, stilren och går att kombinera med olika scarfs. Jag köpte denna scarf från STOCKHLM att kombinera den med. Allt hittat på MQ. Det blir skönt med en jacka som inte drar uppmärksamhet till sig men ändå visar lite klass. Jag tror att jag kan ha den många år utan att tröttna på den. Sedan var jag givetvis på HÖÖKS hästsport och handlade en sprillans ny tömkörningsgjord. Galishimo ska tömköras denna vår, sanna mina ord! Jag har längtat efter en riktig tömkörningsgjord länge. Jag blev lite besviken när

Den 4 september 2011 träffade mamma Galishimo för första gången. Och sedan dess har hon älskat honom. Förmodligen har ingen älskat Galishimo så förbehållslöst som min mamma. Fast hon var livrädd för honom i början och vågade knappt röra honom. Det här är faktiskt en bild på första gången hon rör honom. Sedan blev hon bara mer och mer intresserad. Det började med att Galishimo fick en fix idé att dra ned hennes mössa över ögonen på henne, första gången fnissade hon nervöst, andra gången fnissade hon mer hjärtligt. "Han gör ju det med flit!" utbrast hon förvånat. Och sedan dess har hon utvecklat sin känsla för hästar. Hon utvecklade sin hästkänsla så mycket att hon slutligen började vilja lära sig rida honom. Att min mamma skulle fastna så mycket för min häst var en större bonus än vad jag kunnat föreställa mig. Och efter att hon ägnat åtskilliga helger åt att följa med på kurser, att läsa min blogg och att studera Galishimo, så blev hon helt otippat en oväntat

Jag passade på att rida Galishimo innan vi åkte iväg till sjukhuset, och Björn följde med och filmade. Det var isigt och jag vågade inte trycka på Galishimo på banan. Jag tycker Galishimo är trevlig och kämpar på så bra han bara kan, under de förutsättningar (läs ryttare) han har.  Vi har tränat öppnor, slutor och skänkelvikningar. Ibland har vi inte riktigt vetat själva vad vi gjort av dessa alternativ. Jag kände mig lite otrygg i starten men sedan så lossnade vi. När jag växlar öppnor med slutor så kommer det där "trampet" då han höjer huvudet och samlar upp sig lite. Helt på eget bevåg, det är en mycket angenäm känsla. Annars brukar han ju trampa i anspänning, vilket inte alls känns roligt. När han trampar lite på detta jämnmodiga, avslappnade viset, så känns det mycket roligare för mig som sitter ovanpå.

Idag, söndag, ligger jag och Björn på hotell igen i avvaktan på operation av ett öra igen. Det var ju ungefär ett år sedan sist och nu ska nästa öra opereras för andra gången. Operationen tar ca sju timmar så vi sover på ett hotell i anslutning till universitetssjukhuset. Eftersom förra operationen inte blev så bra så har jag väl inte så stort hopp, men det vore ju kul om vi lättare kunde kommunicera med varandra igen. Det blev ju lite svårare sedan några veckor tillbaka. Björn sover på sjukhuset efter operationen och jag sover kvar här på hotellrummet. Vi åker hem på tisdag eftermiddag. Förra året tyckte jag att det var väldigt jobbigt och var osäker på hur han skulle må efter en så omfattande operation, men denna gång känner man sig lite lugnare. Man hittar enkelt till hotell och parkering, hotellrummet är i samma korridor som innan. Jag vet vart jag hittar honom på det stora sjukhuset, och vilka rutiner som gäller. Han kommer även att få en hörapparat i det öra som inte ska oper

Bloggen fyller tio år och jag tar några ögonblick som påverkat mig. Det här lilla inlägget för sju år sedan är skrivet ganska lättsamt och jag hade då ingen aning om att händelsen skulle utvecklas till ett trauma. Men idag förstår jag att det var just det som hände när jag föll av. Det blev ett trauma. Ett trauma är ett slags stress-syndrom som kan uppkomma om man blir riktigt rädd och inte får stöd och trygghet efteråt. I detta fall var jag i en olycklig samborelation som stressade mig konstant, och arbetssituationen var stressad och otrygg den med. Det är alltså inte enbart händelsen i sig som avgör om man får ett trauma eller inte, utan möjligheten till återhämtning efteråt. Och jag hade ingen möjlighet till återhämtning, varken i stallet, hemma eller på jobbet. För att undvika ett trauma så handlar det inte alltid om att prata och bearbeta det inträffade, utan det handlar om att rent konkret sänka stressnivåerna i kroppen, vara lugn när man sover, och sova ordentligt, in

Jag har ju bloggat mer än tio år, en just denna blogg fyller tio den 25 februari. Förut hade jag en träningsblogg men den blev för snäv och jag ville skriva om bredare områden så då blev det "livet är förändring" och en öppen blogg om allt möjligt. Nu blev den hur som helst oavsiktligt begränsad till häst, men så kan det gå! Och livet blev inte så mycket förändring. Så kan det också gå.  Men jag plockar lite tillbakablickar om tillfällen under dessa tio år som var av betydelse. Som detta inlägg för sex år sedan, när jag var 32 år och plötsligt insåg att allt som jag längtat efter och tagit för givet kanske inte längre var vad jag längre längtade efter och tog för givet.  I detta inlägg var jag mitt uppe i förvirringen och förstod inte ett smack om vem jag var och vart jag var på väg.   Denna otroligt jobbiga, tidskrävande och energikrävande process hade lyckligtvis ett slut. Och all förvirring landade i en långvarig, hållbar, nöjdhet över livet precis som det är. M