Livet är förändring

I måndags avverkade jag det årliga besöket till pappa och Kristina i Sandfors. Brorsan var där med brorsbarnen och hundarna Buddah och Bönan, så det blev två toppendagar med härligt sällskap och fantastiskt god mat. Vi körde fyrhjuling och hade roligt. Jag hade även med mig mountainbiken så jag och brorsan cyklade och besökte Sejten, och kollade att den samiska heliga stenen var nöjd. Jag fick även träffa Inger från Gotland som jag har många barndomsminnen av, och som jag mest haft kontakt genom facebook med, på senare år. Hon var eld och lågor över Galishimo, sällan har hon hört talas om en häst som väckt så mycket engagemang hos henne som denna lilla arab. "Det var så spännande när du lasttränade honom förra året! Man undrade ju verkligen hur det skulle sluta!" skrattade hon och fortsatte: "Men ni lyckades!" Sedan fnissade hon vidare och sade: "Du vet väl om att den där hästen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, va? Sanna mina ord, om män

Idag red jag ut med Julia och Katarina. De tog det lugnt och det blev en mysig tur i skritt, Galishimo skötte sig strålande största delen och jag känner verkligen att jag kan slappna av bättre med honom nu. Jag kunde länga tyglarna helt och behövde inte vara uppmärksam på Galishimo alls, största delen! Man kan njuta av vädret och prata med Julia och Katarina och bara ha det trevligt. Katarina som rider Corzo har regeln "Den som är mest ridrädd, åskrädd eller på annat sätt rädd, styr takt och tempo." så jag var enväldig härskare över ridningens riktning och intensitet. Mycket snällt av dem och jag är väldigt tacksam! Mina ben hänger mer avspänt efter sidorna på Galishimo nu, och jag är inte lika utmattad som jag varit förut när jag ridit ut med honom. Skillnaden syns nog inte så tydligt men den känns verkligen. Sedan är det lite finslip kvar. Såsom att Galishimo blev mycket kränkt av att det regnade på honom på slutet, och att han därför började spänna sig och blänga på mi

När jag var hundvakt så behövde jag i min tur en hästvakt. Det blir liksom en dominoeffekt av tjänster ibland under semestertider. Det finns en tjej på stallet som heter Viktoria, vars häst lite oturligt blivit halt, så hon fick långa Galishimo i fredags. Jag har sett henne rida sin egen häst och vet att hon är en duktig ryttare så jag släppte på kontrollbehovet så gott jag kunde. Hon fick rida ut med Galishimo och lugnt hästsällskap (Ebba och Måns!) utan närmare introduktion från min sida. Det är en svår balansgång det där när man lånar ut sin häst. Ibland vill man ju varna för precis allt och jag skulle ha kunnat sätta upp en lista på 20 punkter på stallskåpet med information, i stil med: 1. Han är bakskygg 2. Han är rädd om bakfötterna vid ridning 3. Han ogillar alla former av siktskymmande hörn exempelvis lador 4. Han gillar inte när det prasslar i buskar när vinden blåser 5. Han gillar inte att komma för långt efter andra ekipage 6. Han kan tvärstanna under lättridning så man

Min mamma ville fjällvandra så jag har varit i Rentjärn och tagit hand om hennes hundar under tiden hon varit borta. Jag hade så tur att jag fick med mig Björn till byn. På torsdagen passade vi på att cykla med våra Mountainbikes uppför Åmliberget och klättra uppför ett utkikstorn. Temperaturen har stadigt varit på ca 30 grader, liksom hela denna sommar, så hundarna fick vara hemma. Efter att ha klättrat uppför tornet så följde vi en snitslad bana ned på andra sidan berget till Källans Hotell och Restauarang som hade lunchbuffé där. Sedan återstod en tuff klättring tillbaka till utkikstornet innan vi kunde rulla hem nedför berget. Mycket trevligt!  

Den där panikartade fredagen, i början på min semester, är fortfarande ett väldigt fräscht minne. Jag fick en liten, liiten inflammation i ryggen. Som inte bara var liten utan tydligen ganska lätt eftersom den gick över efter något dygn. Själv trodde jag att jag skulle dö. Jag var övertygad. Så jag bad till gud att jag lovade att börja röra på mig mer om hon tog bort smärtan i ryggen. Och det gjorde hon ju. Med hjälp av Björn som plötsligt var diplomerad massör. Efter denna panikartade incident så har jag funderat lite på hur jag bär på saker. Jag går ofta till arbetet och har ofta en sidoväska där jag bär arbetsdatorn (en tyngre typ av laptop), eller så har jag en väldigt enkel ryggsäck som sätter all vikt på axlarna. Eftersom jag tidigare vandrat med riktig vandringsryggsäck, så har jag ju känt att det bästa vore om jag gick till arbetet med en ordentlig ryggsäck där tyngden från laptop, matlådor och annat fördelades bättre. Det skulle också underlätta när jag hälsar på Björn,

Efter lite tvekan så bestämde jag mig för att testa en ny dressyrtränare med Galishimo. De senaste månaderna har jag ju inte haft någon succé i ridningen och pengarna har mest känts kastade i sjön. Men man kan ju inte ge upp alldeles och nu har jag ju både tid och energi. Dessutom var det Sara och hästen Juan som ville ha sällskap på deras ridkurs och jag känner mig trygg att rida med dem. Dressyrtränaren placerade ut koner och vi fick rida en enklare bana och träna på ridvägar och volter. Väldigt basic och precis vad jag och Galishimo behöver. Tränaren hade även knytt fast en liten whippethund efter kortsidan på ridbanan. Trots att det var en väldigt klok och stillsam whippet så tyckte Galishimo att det hela var galet spännande. Både konen på marken och den stillsamma whippeten. "KON! KON! KON! KON!" utropade Galishimo upphetsat med hela sin hästkropp, när vi passerade konerna.  Sedan utropade han: "HUND! HUND! HUND!" varje gång vi passerade hunden. Under e

För ett år sedan så hade jag skippat datingsiter för ett par veckor, och känt mig allmänt uppgiven om att träffa någon. Sedan så fick jag denna förfrågan på facebook från Björn. Björn har berättat i efterhand att han kände sig som en creepy stalker som letade upp mig på facebook och att han var så nervös att han gömde mobilen under en kudde i två timmar, för att slippa se om jag läst meddelandet och vilket slags svar som skulle komma. Jag hade ju min långvariga luddiga obestämdbara sommarsjuka förra året, så jag orkade inga promenader på ett tag. Men vi började prata, väldigt sporadiskt, och han fick senare hälsa på lite då och då, trots att jag kände mig krasslig. En gång kom han bara för att spela tre omgångar "finns i sjön" med en kortlek. En annan gång lämnade han en bok. Eller en rulle ballerinakex. Jag var inte så imponerad alls av honom från början. Jag tyckte inte han var min typ av man. Framför allt ogillade jag att han rökte. När vi träffats ett par veckor, oc