Livet är förändring

Sedan jag skrev om min tvekan att behålla Galishimo så har jag haft tre riktigt trevliga pass med honom. Det känns jätteskönt. Jag har också insett att jag är lite tröttare mentalt än vad jag tidigare trott mig vara: Bevismaterial A: Tre paket smör i kylen. Eftersom jag inte lyckats komma ihåg att jag köpt smör tidigare i veckan. Bevismaterial B: Åkte till stallet i mina kontorsjeans idag. Jag insåg det i bilen på väg till stallet och orkade inte vända. Överraskande nog var de bekvämare än mina ridbyxor att rida i! Jag tror jag måste köpa nya ridbyxor. Bekväma och mjuka, måste jag leta efter! Så min aversion mot Galishimo kan mycket väl ha varit ett uttryck för att jag kände mig för slutkörd för att greja med en spänd häst just förra helgen. Elin och Galishimo i söndags Hur som helst har det blivit två jättetrevliga dressyrpass med honom, då det både varit vindstilla och då jag haft ridbanan helt för mig själv och inte behövt ta hänsyn till någon, eller behövt prata

Nu är den nya registreringsskylten på plats på hästtransporten. Den gamla skylten hade sett sina bästa dagar så jag beställde en ny på Trafikverket. Denna nya, blanka, vita, skylt var lite större än den föregående och passade inte in mellan metallstagen, så vi fick klippa av den i vänstra kanten och fila till kanterna lite, för att få den att passa. Detta extrajobb kan väl summeras som en "typisk incident" i mitt arbete med denna transport som går under mottot "Inget ska vara enkelt. Ingeeet!"  och jag hade även här en liten fin ramsa med svärord som smattrade ut över stallplanen när jag insåg att skylten var 0,5 cm för stor för att få fast mellan stagen. Nästa steg blir nog köpa ett nytt noshjul till transporten, då det gamla gnisslar förfärligt högt och har en snurrknopp i väldigt, väldigt gammalt trä. Men det kan jag nog fixa själv till semestern, eller så kan jag lämna in transporten på Mekonomen efter jag fått nästa lön. Det kan inte kosta så mycket me

Idag var det kurs, samt lite blåsigt. Jag kan kortfatta hela passet med att Galishimo skötte sig bra, men att jag är helt slut. Helt färdig. Nu när det blåst några dagar så har jag varit på helspänn och väntat mig att Galishimo ska sprätta, men det har han inte gjort. 80% av kursen i blåsten på ridbanan gick åt att försöka slappna av och försöka fokusera på tränaren. Huvudproblemet är ju det här med ridrädslan som spökar, och jag är rätt så trött på den. Fem år är länge kämpat.  Jag har inte fallit av Galishimo på två år, så jag tycker inte att han ställer till med särskilt stora problem. Men ridrädslan ger sig ju inte riktigt. Den verkar inte lika stark på andra hästar, men jag är inte helt säker, eftersom jag är klart vaksam även på lite tryggare hästar. "Du kan ju jobba med honom från marken de dagar du är rädd, det finns ju massor trevligt för er att göra." tipsade tränaren, men hon skulle även fundera om hon hade någon annan kund som skulle kunna trivas med en

Såg ni vetenskapens värld i måndags?  Här hittar ni en direktlänk till programmet! Den handlade om just det här med stress, och hjärnans reaktioner. I just detta fall tar den upp mobilanvändande och arbetsstress, men detta går även reflektera över vid andra tillfällen i livet. Neuropsykologen Francis Eustache arbetar med att undersöka vad som händer vid de här tillfällena då vi är vakna, men ändå inte fokuserar eller utsätter oss för distraktioner eller utmaningar. Jag brukar kalla dessa tillfällen för "sölande" och jag vet om att de är viktiga för mig, och att jag behöver dem. Annars bryter jag ihop. Nu har även forskare kommit ikapp med vikten av att vi har perioder av vaket lugn under dagtid. Det finns ett nätverk av nervceller i hjärnan som kräver vaken vila och som kallas "default mode network" (DMN). Man kan studera detta nätverk med magnetröntgenkamera. Detta nätverk aktiveras enbart när vi befinner oss under vår "vakna vila"; när vi inte

På söndagkvällen försökte jag avsluta starkt och rida ut med Galishimo i det fina vädret, jag hade med mig Sara och hästen Juan som moraliskt stöd. Jag lade redan innan ridturen fram en teori till Sara som visade sig stämma: "I kväll kommer jag förmodligen att bli ridrädd... dålig sömn, veckans sjukhusdrama, och transportrenoveringen från helvetet kommer att sätta sina spår..." Och jag hade så rätt. 100% rätt. På ridturens ca 4 kilometer så tror jag att jag promenerade 2,7 km. Galishimo var glad men lite spänd. Han ville helst inte gå fram, men ville ändå förtvivlat gärna gå fram, fast kanske inte så snabbt, eller kanske snabbare, men inte snabbare än så, fast kanske ändå. Var det där EN PINNE?! Så höll han på. Min puls rusade iväg och jag blev stenhård i både axlar och händer. Så jag orkade inte hantera det. Jag kliade honom och klappade honom och sa att han var en fantastisk häst, en djupt uppskattad liten individ, och sedan satt jag av, och gick med honom. Då pu

På lördagen vaknade jag upp lite trött, efter en ganska intensiv arbetsfredag. Men något fick mig att motvilligt bita ihop och knorrandes masa mig till köket för en tidig kopp kaffe. Det var ju den där jäkla hästtransporten. Den hänger över mig, mer likt en tvångstanke, än en inspiration och möjlighet för kreativitet. Den hade blivit mer av ett måste. Om jag inte fixar transporten nu så kommer jag gå omkring och störa mig på den hela säsongen, och då kommer den långsamt och obevekligt att dränera energi från mig. Hotet låg nära och fullt realistiskt. En gråblå, sliten energitjuv lurar på stallplanen. Den måste åtgärdas. Pronto. Det var när jag snabbt skulle tvätta av den, för två veckor sedan, som transporten gav upp och smulades upp i färgen, när jag råkade titta strängt på den.  MEN jag hade nu förberett mig i två veckor för denna stora dag. Jag hade köpt en ny färg i den mjuka gråblå, lite mörkare tonen RAL 5013. Den skulle mörkt och varmt bädda in min hästtransport och

Jag har ju börjat greja med Galishimos man, lite mer. Jag har köpt diverse produkter och googlat efter tips och trix på internet. Med lite lågmäld framtoning har jag pillat på med detta projekt då jag inte vet hur länge jag orkar pyssla på med hans man och svans. Jag tänker att rätt vad det är så gnuggar han av sig svanshåret för att det börjar klia, eller någon häst tuggar av honom en eller två flätor på lösdriften. Då riskerar alla pengar och produkter bli kastade i sjön för detta år. Man och svansvård kombinerat med lösdrift, busiga hästkompisar och många sträva kli-vänliga träd, känns som en ganska riskabel idé. Men det går ju inte isolera honom och snurra in honom i skumplast, heller. Trots att man vill. Vi har ju pratat om det förut. Kombinationen av lösdrift och fina trädstammar ledde till en lite speciell look förra året, den här tiden. Han kliade bort svanshåret inpå skinnet. På en eftermiddag. Jag fick klippa bort allt övrigt trasigt spretande tagel på ett nästan decimete