Livet är förändring

I dag så har jag varit ännu krassligare än innan. Så fort jag stannar av så hostar jag illa och känner mig anfådd. Och med tanke på Galishimos överskottsenergi igår så tänkte jag att det vore en god idé att låta någon som är snäppet friskare, men ungefär lika galen som jag är, motionera Galishimo ordentligt. Jag frågade Linn om hon ville rida Galishimo så kunde jag ge henne en lektion med honom på dagen. Det visade sig att även Galishimo ville ge Linn en lektion. Men inte samma lektion som jag ville ge henne. Han stack helt sonika iväg med henne. I full galopp. Ut ur ridbanan. 100 meter bort. "Sådär brukar han inte göra!" ropade jag efter snömolnet av häst och ryttare. Sedan sprang han baklänges med henne, vilket är hans specialitet. Galishimo hade med andra ord roliga timmen. När han väl kommit in på ridbanan så gjorde han samma rymning igen. "Nu gör han ju sådär igen!" skrek jag efter snömolnet av häst och ryttare långt där borta. Sedan fick jag dåligt

Så snart jag kört upp på uppfarten till stallet så höjdes ett ljust grått huvud från höbalen. Galishimo känner tydligen igen min bil. Jag har inte varit hos honom på en vecka. Inte illa pinkat av honom att känna igen min bil då det finns trettio hästar i stallet med ryttare och medryttare. Under tiden jag stoppar in sladden till motorvärmaren så skriker han, ljust och barnsligt: "Ihhh!!" skriker han och väntar på respons. Jag börjar fnittra för mig själv. "Ihhh???" frågar han igen. "Hej gubben!" svarar jag hjärtevarmt och han blir ivrig och han skyndar sig till utgången av hagen. Trots att hagen är full med mat och hästkompisar. "Men vännen, jag måste in och hämta grimma och grimskaft först" förklarar jag, när han ledsamt tittat efter mig när jag går in i stallet, han ser nästan ut att hålla andan. "Ihhhh!!" skriker han lättat så snart jag kommer ut igen med grimman och sedan kommer välkomsdansen och hans lite dovare och manliga:

Jag och mitt taskiga immunförsvar. Jag har ju varit dålig i fem dagar och tagit för givet att jag blir bättre och bättre. Men nädå. Nu tog immunförsvaret kaffepaus. Sedan började immunförsvaret jobba, lite förstrött sådär. Sedan så tänkte immunförsvarschefen att verksamheten säkert blir bättre om de anställer en coach som motiverar immunförsvaret och en controller som övervakar och strukturerar immunförsvarets arbete. Immunförsvaret bestämmer sig för att helt avblåsa alla arbetsinsatser i avvaktan på att rekryteringsprocessen blir klar. Och så beställde immunchefen ett excelprogram så de kan föra statistik på allt dom gör. Och alla utbildar sig givetvis i Excel. Och så behöver de en fackrepresentant som tittar på immuncellernas arbetsmiljö. Som också måste rekryteras. En immuncell saknar en legitim konsekvensanalys av att coachen och controllern startat en kärleksrelation. Och så måste immunförsvaret lägga in en extra arbetsplatsträff eftersom alla klagar på kaffet. De är också alla vä

Här är Galishimo tre år och man undrar om den lilla räkan verkligen skulle orka bära en hel fullvuxen människa...?  Jag längtade efter att han skulle blekna till en vacker skimmel men nu i efterhand var han ju oerhört fin i sin mörka kostym!

Under tiden jag är småkrasslig så lever Galishimo det hårda livet. Igår red Sara ut med honom. Och inte nog med detta. Hon hade en lös schäfer på fyra år med sig. Den var lös! Den hade svans och tassar och rörde sig fullständigt ohämmat. Galishimo hade blivit väldigt konfunderad över detta men Sara hade tagit det med ro. Så länge alla kom hem samtidigt från ridturen så är jag bara glad över att han fått fundera lite! Även idag gladdes jag på kontoret med en full dukumentär i bilder över Galishimos förehavanden. Jag började le som ett fån igen. Här sitter jag och jobbar, och där borta låter han glatt tjejerna pyssla med honom. Nu var det Tuva som lånat honom och tagit alla bilder. Nu förstår jag att han kan ha lite fuffens för sig, även på deras äventyr, men jag har lagt samma ribba där - kommer hela det ridande gänget hem samtidigt så är det bara bra för honom! Och vet ni vem den bruna hästen på bilden är? Det är ju Galishimos kompis som han hade när han var tre o

Idag har jag haft kavaj igen på en ledningsträff och sakligt hittat grejer att pilla fram till kvalitetsrådet. Jag undvek flitigt ord som "grejer" och "pill" enligt konstens alla regler och nästan alla var nöjda, utom de missnöjda. Jag börjar få svårt att få ihop mina identiteter. Ibland är jag gravallvarlig och väldigt svårflirtad på arbetet, men så snart ridoverallen åker på så fluffar jag mest omkring i stallet och ler som ett ett fån. Men man kanske måste vara det ena för att orka vara det andra. Jag har aldrig prövat att le som ett fån på ett viktigt möte där jag avlagt en viktig rapport. Jag vågar inte prova. Kanske skulle jobbet bli roligare om jag gjorde det. Eller så kanske Galishimo skulle stå givakt på stallet, om jag kom dit uppklädd och pratade serious business. Jag hoppas att de olika sidorna närmar sig varandra med tiden. Att jag kan vara lite mjukhård både i stallet och yrkeslivet. Som en persika. Mjuk på utsidan och hård på insidan, när det gä

Jag har dragit på mig en förkylning och snörvlar och hostar lite på kontoret. I vanliga fall brukar jag få dåligt samvete för att jag inte orkar med Galishimo, men så blir det ju inte i år. Han är ju en riktig liten fluffig charmboll, och dessutom lydig nu för tiden, så jag behövde inte ens leta efter någon att rida honom åt mig. Frivilliga ryttare poppade upp alldeles av sig själv, utan vetskap om att just denna vecka passar mig bättre än andra veckor. Idag rider Sara på Galishimo. Hennes egen häst, Vincent, är konvalescent. Hon skickade en fråga i morse om hon fick ta honom på en ritt och det passar ju mig perfekt. I morgon har Tuva frågat om hon kan rida Galishimo då hon vill ut med några tjejkompisar, och sällskapet råkar vara en häst kort. Så Galishimo kommer att få den motion han behöver. Och ju mer han får jobba, ju snällare blir han. Jag kan alltså köpa mer lösviktsgodis och snyta mig och läsa böcker även denna kväll efter jobbet. Och i likaså morgon. Utan någon oro om at