Livet är förändring

Jag försöker ju få Galishimo att hoppa över ett litet kryss. Vi har kämpat på nu i två månader minst en gång i veckan, ibland även två gånger i veckan. Krysset består av två korslagda bommar, på en höjd av ca 20 centimeter, och de där fyrkantiga vita kuberna är hinderstöd som kallas "sockerbitar". Problemet är att Galishimo är rädd för "sockerbitarna" eftersom det hänt då och då att de råkat röra på sig, ofta i samband med att han råkat riva det ohyggligt svåra hindret, och då låter det "skrap".   Och när en sockerbit låter "skrap". Då är ingenting roligt längre.  Ingenting mellan sockerbitar är för övrigt roligt längre. Galishimo har fått ett bakslag och prestationsångest. Vi har backat bandet till träningen i somras då vi bara lagt ned bommarna på marken, så att hindret på 20 centimeter nu är ett hinder på 10 centimeter.  Men han känner sig tydligen överväldigad och får nästan panik så snart vi närmar oss dem. Lägg till att problemet b

Jag har mått lite dåligt ett tag, ungefär sedan slutet på Januari, och nu på sista tiden så blev det lite tyngre. Jag har haft svårt att fokusera på mitt arbete och känt mig lite vemodig. Jag tycker att jag missat mycket i livet och att jag inte hamnat där jag önskat (37 kvm i Norrland var inte målet jag siktade mot för tio år sedan... när jag bodde i Uppsala län, hade mitt första myndighetsjobb, hoppade fallskärm och dejtade vem som helst med humor. Men livet är förändring, och man förändras. Och då får man välja mellan att antingen spjärna emot livet, eller försöka följa med, och se meningen med det nya...). Det är tur att jag inte bara har hästen utan även vänner, min mamma, och framför allt mina kollegor som jag träffar varje dag och som är kloka och trygga. Till slut så luckras vemodet upp i kanterna och efter en stund släpper det och den vanliga kreativiteten och det allmänna välmåendet börjar bubbla tillbaka.   Och man blir bättre.  Det är så mycket i livet som är rät

Jag har varit lite trött och inte orkat rida men jag har tömkört och longerat Galishimo i helgen. Vilken underbar häst han är. Vilken power han har. Han uttrycker sig så fint. Han gnäggade från hagen, både lördagen och söndagen när han fick se mig. Han skämtade med mig, drog mig i jackhuvan, och gav mig en puss när jag ryktade honom. Under den lite raggiga vinterpälsen så verkar han vara i jättefin form. Idag var jag glad att jag inte red honom, för han var full av expressionism och energi. Vi tränade över markliggande bommar och han fick kämpa på med sitt lilla krysshinder på 20 centimeter, som han entusiastiskt tog sig över, under buller och bång. Man får ge och ta när man har en häst som Galishimo. Han vägrar bli behandlad som ett djur.   Vi är ju ett team.  Vi gör det här tillsammans. Och den lilla bilden här nedan.. Vad är det här för en liten räka?! Jo det är Galishimo för precis ett år sedan. En för stor martingal som dinglade mellan benen och en matte som int

Alla Galishimos papper är inlämnade och godkända av Svenska Ridsportsförbundet! Jag har lämnat stambokskopior och diverse registreringsnummer och intyg. Så nu är Galishimo en godkänd och registrerad Tävlingshäst i Tävlingsdatabasen! Det känns nästan overkligt. Jag som var så osäker på om jag ens kulle börja den där kursen i Grönt Kort för att lösa min egen tävlingslicens. Nu är jag väldigt taggad och förhoppningsfull. Jag tror på Galishimo. Vi ska ju egentligen bara ha roligt och ha något att träna på. För mig handlar det inte om att vinna eller tävla i svåra klasser, utan jag vill bara komma ut och göra lite äventyr tillsammans med honom. Jag har lärt känna så många otroligt trevliga tävlingstjejer med fina hästar, sedan jag köpte Galishimo, så det känns inte alls läskigt att "misslyckas" eller göra bort sig inför dem. Det känns helt enkelt bara roligt! Och det är ju förstås ELIN som fotat så fint!

Galishimo är ju av en färgsort som heter "avblekbar skimmel" vilket betyder att han blir ljusare och ljusare för varje år. När han blir gammal kommer han att bli nästan helt vit med bara några grå fräknar på kroppen. Det är en slags gen som är snarlik den gen som gör oss människor vithåriga, så hästar kan ha vilken grundfärg som helst, och sedan bli vithåriga på det. Men jag älskar att se honom bli en nyans ljusare för varje år. Och idag upptäckte jag att han hade fått en helt ny vit rand på ovansidan halsen, precis är manen börjar växa, där har han fått en helvit remsa. Så sött. Han kommer att få vackra slingor av dem när de vuxit ut! Och så här mörk var han ju när jag köpte honom... (och så många fler kilon hade jag!)

När jag köpte lösviktsgodis idag så stod det två andra människor och valde godis. Det var en människa som föreföll vara pappa, till den andra människan som föreföll vara en son, i en ålder på ca tre år. Sonen föreföll även ha ett syskon som inte var med. Pappan lyfte barnet, som sprattlade entusiastiskt i den lilla overallen, och visade sonen alla sorters lösviktsgodis som fanns att välja på, även på de övre hyllorna. Sedan tog han sig glatt och tålmodigt tid att låta barnet välja vilket godis han ville ha. Varje gång barnet pekade på en godisbox så öppnade han den och sa "Lite till dig.. och lite till [syskonets namn]" och det tog en jäkla tid, och det verkade som pappan njöt av varje sekund. Ungen också. Det är något med våren. Jag kanske inte hade reflekterat över det för några månader sedan men nu värmer det och svider på samma gång i kroppen, när jag ser dem. Kroppen är fullastad med både glädje och sorg. Ett skepp kommer lastat.  Jag gick vidare och köpte det plagg

Min kollega var så klok att hon tog med sig fotonegativ som man kunde hålla upp idag, när solen förmörkades av månen... Det blev bara en fin, fin skära av solen när månen täckte som mest. Förutom att jag fick använda hennes fotonegativ för att beundra fenomenet så tog hon även en bild på mig. Själv så känner jag mig som en solförmörkelse. Allt just nu känns frustrerat. Jag är avig mot mina vänner och drar mig undan och söker kontakt om vartannat. Våren sliter lite i mig. Jag blir rastlös som ett djur samtidigt som jag försöker sitta stilla med viljekraft. Jag försöker att tänka att det är just den här kraften jag har nytta av när jag behöver flytta, när jag behöver byta arbete, när jag behöver separera, när jag behöver gå ned i vikt, när hunden behöver avlivas, när svåra beslut måste tas, när nya relationer ska inledas, om man ska öppna upp sig för någon annan. När livet är förändring. Då måste man ha den där extra gnistan.   Den extra kraften är bra i grund och botten. Den defi