Livet är förändring

Att bli trygg Galishimo följer mig vart jag vill om jag leder honom. Men när jag ”föser bort honom” några meter ifrån mig, eller sätter mig upp på honom, så blir han oroligare. Han vill liksom se mig och gärna hålla mulen mot min axel för att känna sig trygg. Eftersom han är lite rädd för att vara ute i naturen själv (tydligen) och jag är lite rädd för att rida honom (uppenbarligen) så longerar jag honom ganska mycket utan andra hästar, gärna bredvid den skrämmande vägen där travhästar jagas av sina hemska vagnar. Syftet med detta är att han ska få göra stora ögon och dra igång lite drama om vilken hemsk och otrygg plats han befinner sig på. Tills han inser att ingen kommer att göra honom illa, och att han blir trygg med platsen. Han blir genast lugnare om någon annan häst är med, men vi måste ju lära oss att klara  oss själva, utan barnvakt. Jag använder nästan alltid chambonlinan så han får ett tryck över nacken om han är spänd, men att trycket genast lättar om han

Det är mycket som jag vill göra med Galishimo nu, men kroppen orkar inte. Jag har en förkylning som jag enträget väntat på ska bli bättre. På lördagen stod jag inte ut med allt väntande och drog iväg för att träna Galishimo. Vi har just fått en köldknäpp på -15 grader så jag drog in kall luft i lungorna när jag tömkörde honom. Jag har hostat sedan dess och haft lite svårt att andas, luftrören piper lite. Så jag får fortsätta vila. Men han har i alla fall fått tre träningspass denna vecka så han är ju inte alldeles försummad. Men snart kommer våren, snart kommer solen. Snart blir vädret bättre. Snart blir jag piggare. För varje helg som kommer så blir det lite ljusare utomhus. Innan jag vet ordet av så kommer det att bli sommartid och ljust på kvällarna efter arbetet. Då kan jag träna honom massor! Vi har mycket roligt framför oss...! .

Plötsligt, utan att jag hinner med, får Galishimo myror i byxorna, river av med en bockning, och sätter av i full fart, med mig på ryggen. Det är en travhäst som skrämmer honom, och även den andra hästen blir skrämd av travhästen. "Ta bara i en tygel. Gör en liten volt!" säger westernyttaren samtidigt som hon lugnar sin egen häst.. "Åh, det här vill jag inte vara med om.." säger jag och Galishimo är spänd som en stålfjäder och sprätter till igen. "En tygel. Sådärja. Så ska det se ut." Jag börjar nästan skaka i kroppen och försöker prata lugnt med honom. "Sitt. Djupt. I. Sadeln." säger westernryttaren och jag försöker sitta så djupt jag bara kan. "Andas nu och fortsätt cirkla honom." säger hon. "Jag vill av..." "På en liten volt nu. Sitt kvar." "Jag vill verkligen av..." Galishimo börjar gå sidvärtes och andas kraftigt. Magen är uppblåst och stenhårt mot mina ben. Han andas häftigare, och häft

Idag klarade jag inte av att rida. En motorsåg fräste på utanför stallet. En traktor körde runt. Snön låg ny och vit och fältet såg helt annorlunda ut. Jag satte mig upp på Galishimo och det kändes som att jag satt på dynamit. Innan jag kommit upp i sadeln började han vandra. Han kunde inte skritta utan travade ivrigt på stället. Han ville gärna hemåt mot tryggheten och jag fick korrigera honom hårt, då blev han ännu mer spänd. Så jag satte mig av för att låta honom springa på linan. En travhäst brände förbi i snabb takt. Han blev rädd för travhästen. Han var spänd som en stålfjäder. Svansen krullade upp sig till en grisknorr över ryggen. Ögonvitorna syntes. Jag blev också spänd. Så vi avbröt det hela så han fick springa av sig, och så mys vid uppsittningspallen i stället. Tills han var lugn. Kanske var det dumt av mig att inte rida. Kanske var det klokt av mig att inte rida.  Det är det som är det svåraste med situationen.  Det finns inget facit.

Jag har inte mått så här bra, som jag gör nu, på flera år. Jag är inte mer "sprudlande av energi" och jag kommer aldrig bli en "Mia Törnblom" men jag känner en stillsam känsla av glädje, och att jag är på rätt plats.  Det känns hopplöst platt att säga att man är "starkare" efter att man gått igenom en kris, och jag vet inte om "starkare" är rätt ord, men jag känner mig mer genuin. Mer äkta. Mer mig själv. Både i upp och nedgångar. Det går ju inte heller att helt frångå att jag är väldigt lycklig över det som fungerar just nu, efter att ha fått erfara hur jobbigt det är när saker inte fungerar. Jag är lycklig över att jag är frisk. Jag är lycklig över att Galishimo är frisk. Jag är jätteglad över att jag separerade för jag hörde helt enkelt inte hemma hos mitt ex. Jag är jätteglad över min lilla etta. Den är sparsamt och fridfullt inredd, och underbar att bo i. Jag är enormt tacksam över att jag fick l

Idag har jag betalat räkningar och insett att ekonomin faktiskt ser helt hanterbar ut! Inga dubbla stallhyror längre,  utgifterna till bensin har gått ned,  jag har allt jag behöver här hemma.  Mamma hälsade på idag, och jag tvingade givetvis henne att fotografera mig och Galishimo. Jag är så glad över att han är så lugn och fin nu och framför allt  - frisk!  Snart kommer pojkvännen tillbaka också, han har firat jul på annan ort. Det kommer att kännas skönt också. Det stämmer verkligen det dom säger, att har man en gång nått botten så är man tacksam över de små sakerna i vardagen. Och det är jag verkligen. Det går knappt beskriva.... "Sometimes you have to forget what's gone,  appreciate what still remains, and look forward to what's coming next." . .

Det blev en ridtur idag med, trots den hala isen. Jag tog en lugn skritt tillsammans med en kompis och hennes häst. Vi var bara ute en halvtimme. Jag känner mig så stolt och tacksam över att Galishimo är så fin. Så oerhört tacksam. Han var så lugn och fin idag. Världens raraste. Jag har fortfarande lite svårt att tro det...