Livet är förändring

Jag väger 61 kilo nu. Målvikten ligger på under 60 kilo, och jag har hittills gjort en viktnedgång på åtta kilo sedan i höstas. Hej då, dubbelhakan! Det har varit relativt enkelt att gå ned i vikt denna gång. Jag äter lite mindre portioner och har skippat kvällsfikat. Det har inte blivit någon semla i år heller, men jag har smakat av sambons semla... (Både en och två tuggor... ) Idag blev jag dock yr och disträ. Vi har ju förkylningstider som härjar men jag kände mig kallsvettig och slut. Inte likt en förkylning, alltså. Det verkar som att blodsockret blivit för lågt. Så nu sitter jag här hemma och äter lite extra. Både mat och godis. Det är så mycket prat om att man ska gå ned så många kilon som möjligt och så snabbt som möjligt, att jag glömde bort att kroppen även kan reagera negativt på en långsammare nedgång. Det är inte nyttigt att rasa ned i vikt, det är nyttigt att Smyga ned i vikt. Galishimo tränar "galopp på töm" och han kämpar på som bara den. Det är inte f

    Jag har upptäckt att min sadel inte är särskilt rolig längre. Galishimo har vuxit över ryggen. Sadeln tippar lätt framåt, både med och utan ryttare. Det hela känns inte bra. Jag borde byta sadel. Igen. Men vilken storlek? Jag drog i nödsnöret och ringde uppfödaren, som borde kunna hjälpa mig med en kvalificerad gissning. "Prova en westernsadel!" sa hon och erbjöd sig genast att komma till mig med en westernsadel för utprovning. "Nja." svarade jag. Vi ska ju inte westernrida. Tänkte jag. "Du sitter ju tryggare i en ordentlig westernsadel också. Då har du ju något att hålla i dig i." föreslog uppfödaren. "Mm... ge mig lite tid. Westernsadel, säger du? Det blir en liten tankevurpa för mig här..." knorrade jag. Och knorra gjorde jag. Westernsadel. Jahapp. Ja. Eller inte.   Under dagens ridtur blev dock Galishimo rädd för "vad-det-nu-var". När han gjorde sitt lilla ryck, så kändes det som att han bara hade behövt tvä

Livet har lunkat på i samma spår ett tag. Jag och sambon har gått på stan och han har köpt mig ett halsband och lite parfym. Han har varit rar i helgen. Det finns inget som får honom så hörsam som när jag börjar en mening med "Jag vill ha..." (Jag önskar att han även kunde vara hörsam när jag säger "Ta ut soporna" eller "Kan du kvällsmata hundarna?" men livet är inte beskaffat på det viset att man kan få allt. Men om jag vill ha något, och min önskan är någotsånär rimlig, så öppnar han gärna plånboken. ) Efter en hel del luktande på diverse parfymer i butiken så blev det en av Pumas nyare dofter. Ridhuset har varit upptaget hela helgen, jag har inte haft någon att övervaka inridningen heller, så jag har tömkört Galishimo utomhus i stället. I kallblåst och bland skotrar och hästtransporter. Jag hade inga som helst förväntningar på träningen (utöver en vag förhoppning om att få överleva) och Galishimo överraskade mig verkligen. Det gäller att dansa

Jag fann en arkivbild här nedan, mig och Galishimo för ett år sedan. Februari 2012. Jag hade blivit ordentligt avkastad och jobbade med smärtan i höften och min osäkerhet. Bland annat skrev jag: "Jag vill inte forcera fram en effektiv inridning. Jag vill inte forcera fram något alls. Han är min hobbyhäst." "Just nu har jag ont i kroppen men inom några dagar så har jag säkert inte ont längre." "Ridningen är bara en liten del av allt jag vill göra med honom. Och inriden blir han. Förr eller senare."          Galishimo för ett år sedan...   Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden till förra året och säga till mig själv: "Han kommer att bli så fin! Du kommer att bli så stolt!"   (Och kanske skulle jag även ha sagt åt mig själv att söka vård för höften. För den smärtade i tre månader... troligen en fraktur, där... ;)   .

Jag har blivit klappad på huvudet åtskilliga gånger när jag hanterat min unghäst. Min låga profil i stallet misstolkas lätt som okunskap, eller ointresse. När jag blivit klappad på huvudet, eller knäppt på näsan, så har jag oftast blivit tyst och tänkt att jag inte behöver vinna någon argumentation. För det bästa argumentet är ju en trevlig häst. Lite tid och tålamod, bara. Nu när lite tid och tålamod förlöpt, så har jag ju faktiskt fått en finare unghäst. Ärligt talat så har han varit en riktig guldklimp ett tag nu. I min enfald trodde jag nu att huvudklappningarna från de andra ryttarna skulle förpassas ca 20 cm längre ned, till en klapp på axeln och ett "Bra jobbat!". Men jag är uppriktigt förvånad över hur många det är som drar en suck och säger vilken  tur jag har som har en så begåvad unghäst. Han går ju så fint och lydigt. Inte tack vare mig, utan trots mig. Att den lilla hasande overalltomten ovanpå honom faktiskt har jobbat på ett bra sätt, verkar otänkbart. J

Jag och några till blev inbjudna att leka tjuv och polis. Den underhållande tvisten med det hela var att "tjuvarna" i leken faktiskt var verkliga yrkespoliser, och vi -mindre kunnande deltagare- fick agera "poliser". Vi skulle hålla span på vissa misstänkta gärningsmän (poliserna) och vad de gjorde. Men man kan ju fundera på vad våra bordsgrannar tänkte när jag och en tjej satt på ett fik och högljutt diskuterade: "Ser du något? Plockar han fram något knark?" frågar jag (har ryggen vänd mot "gärningsmännen"). "Ja. Definitivt. Jag ser dem. Två blå påsar. Det måste vara knark!"säger tjejen. "Då har vi dem!" utropar jag. "Ja!... Fast vänta." tjejen börjar tveka. Hon biter sig i läppen. "Va?" "Dom bytte påsar igen. Tror jag. Eller skakade hand. Nu vet jag inte vem som har knarket." "VET DU INTE VEM SOM HAR KNARKET?!" utbrast jag. "Nej. Vad fan ska vi göra nu?! Vem ska vi följa

  Galishimo travade för första gången under ryttare igår. En stalltjej ville komma och titta när jag red så jag övertalade henne att sitta på honom, och rida lite, då jag vet att hon är väldigt duktig. "Vill du inte prova trava lite med honom?" frågade jag då jag inte börjat trava med honom själv. Hon nickade glatt och så gav hon Galishimo kommandot för trav. Och som han travade! Han kämpade på så bra! Så skönt att se honom vara så lydig och verkligen göra sitt bästa. Det var ju nytt för honom, så han var ju självklart lite undrande, men han var ambitiös och gjorde verkligen sitt bästa, med spetsade öron. Inga bockningar, inget ifrågasättande och inget bråk. Bara glad uppsyn och villigt pinnande med de små benen. Tänk att han blivit så snäll.