Livet är förändring

Vi bor tydligen 300 meter från en agilitybana! Döm min förvåning över att hitta ett A-hinder och en ramp där, INTE långt från vår bostad! Jag blev ivrig och förklarade för Per att jag tränade agility med terven för sju år sedan. Terven var faktiskt mitt största projekt under min studietid, innan jag började hoppa fallskärm, blogga och träna. (Studera var ICKE mitt största projekt under min studietid. Det var bara ett onödigt måste...) Jag blev tvungen att testa om min gamla terv, tio år gammal, kom ihåg något från sin ungdomstid. Till min stora glädje minns hon precis hur banan fungerade. Hon tog sig an hindrena med glädje och engagemang, och genade lite lättsamt i nedfarten. Men lite friheter får man faktiskt ta sig, när man blir gammal. Gissa om vi kommer att leka mer till våren, när flera hinder kommer fram?!

Per har tokjobbat tio dagar i sträck för att kunna få ledig tid att hjälpa mig med flytten samt kört bil i 150 mil för att sortera trosor och skor i små kartonger med mig. Två gånger dessutom. Han har åkt 300 mil sammanlagt för min skull och för att jag ska få ordning på min flytt. Sedan har han rensat sina garderober, tömt två hyllplan på väggen, skaffat mig en helt tom klädkammare och skickat blommor till arbetet. När han bjudit mig på luncher och middagar i dagarna tre, och när jag besvarade detta genom att säga att jag ville ha RIKTIG mat så ställde han sig vid spisen och gjorde wokad kyckling i kokosmjölk med paprika, champinjoner, cashewnötter och allt möjligt nyttigt han kunde komma på. Han har rastat min hund och borstat henne oupphörligt för att hon ska vara så hårfri och klappvänlig som möjligt. Allt för att behaga fröken Bildström som ämnar göra denna stora uppoffring att flytta till hans hem. Och även delvis för att behaga Terven. För matte blir glad om hunden blir glad, oc

Nu är jag ju hemma hos honom. I hans hem. I hans stad. Jag hanterar det hela genom att ligga i fosterställning i sängen vid väl valda tillfällen. Sedan så kliver jag upp och börjar försiktigt klämma in mina vardagsrutiner in i hans liv. Som att äta frukost. Om jag bara hittade stekpannan. Vart den nu kan vara. Jag letar igenom alla skåp. "Vart är stekpannan?" frågar jag Per. "I skåpet." svarar han. Vilket jävla skåp? Jag får ett moment av skåp-panik innan jag hittar en gammal stekpanna. I ett skåp. Äggen bränns fast och ligger som små sorgliga halvbrända flagor som delvis blivit ett med stekpannan. Det skulle behövas lite värmeljus också. Tycker jag. För att min frukost ska bli fulländad. "Har du värmeljus?" frågar jag. "Japp." "Vart är dom?" "I skåpet." svarar han. IGEN. Vilket jävla skåp? Det finns ju skåp i hela köket. Och inte fan hittar jag något i dem. Inte någonstans. Finns det något hemligt skåp som garderoben i Böcke

Det räcker ju inte med att jag flyttar till en ort i Norrland där jag inte har några vänner, jag har flyttat ihop med Per också. Per som jag träffade i höstas. Som jag faktiskt inte känner särskilt väl. Detta väcker stunder av panik och ångest. Ett exempel av en stunds panik och ångest var när vi flyttat färdigt från min bostad och skulle åka med våra två bilar till norrland. Vädret var kallt och grått och jag drog jackan tätt inpå kroppen när jag klev in i bilens förarsäte. Efter att ha kört några mil insåg jag att min bilfläkt inte fungerade. Den gav inte ens ifrån sig ett ensligt snurr. "Fläkten fungerar inte!" sa jag till Per, som körde den andra bilen, när vi stannat vid en bensinmack. Per sken upp och stegade till min bil. Han öppnade dörren på passagerarsätet och gav bilen en rejäl smocka under handskfacket. Fläkten hostade till ett par gånger och började sedan brumma. Jag log tacksamt till Per som självsäkert stegade tillbaka till sin bil för att fortsätta bilfärden.

Jag har aldrig gråtit i samband med en flytt förut. Någonsin. Alltså ni vet det där sentimentala tacksamhetsgråtet, det har inte varit min grej. Förut alltså. Men nu var det tydligen helt plötsligt min grej. Jag lyckades försena flyttningsarbetet genom att sentimentalt gråta som Lille Skutt vid åtskilliga, men väl valda, tillfällen. Som när jag skulle lämna TV:n och några böcker till Runa. Jag försökte desperat behålla en värdig min vid köksbordet när vi skulle dricka en kopp The men tårkanalerna öppnades som kranar, och jag blev i det närmsta generad över det hela. Per fick stryka mig över ryggen och Runa försökte förtvivlat peppa mig Det tomma köksgolvet är tydligen också en bra plats att gråta på. Jag har gått omkring och smågrinat lite här och var. Karin undvek jag brutalt eftersom jag visste att flyttarbetet skulle försenas med minst två timmars gråtande om jag skulle behöva säga hej då till henne. Då var det lättare att säga ett vagt "Vi syns väl..." på fredagen när vi

Snart bär det alltså iväg. Snart flyttar jag till Västerbotten och till mitt nya liv . Jag är snart helt klar med mitt arbete på min nuvarande arbetsplats. Jag har överlämnat mina ärenden till min efterträdare och arkiverat, strimlat och skickat olika dokument (jag är socialtant). Jag försöker vara extra snäll mot mina kollegor och klienter, vissa av dem kommer jag ju att sakna väldigt mycket. Jag har skänkt bort några saker till kollegorna för att slippa ha så mycket packning för flytten på 70 mil. Sten får min bryggare och Lena får min blomma. Jag har satt små klistermärken på dem så de inte glömmer bort mig...