Rikare och mer förvirrad


Idag lämnade jag över nycklarna och fick en transaktionsbekräftelse på att ett par hundra tusen hamnat på mitt konto. Ett par. Hundra. Tusen. 

Jag känner mig ändå lite tagen på sängen och jag försöker säga till mig själv att jag förtjänar detta. Det är inte många kvinnor mellan 30-40 år som bor ensamma i en etta och kör skruttiga bilar och betalar av på sina bostadslån och försöker leva någorlunda återhållsamt så länge som jag har gjort. Det finns ju dem som lever loppan och vars bostadsrätt stiger i värde ändå, men jag har ändå försökt att tänka långsiktigt på detta. Det finns flera inlägg där jag skrivit om min ekonomi och hur jag tänkt kring den. 

Och nu är bostaden såld till en jättetrevlig mamma som köpt den till sina vuxna barn, och här står jag på en gård och undrar vad jag ska lägga pengar på. Nu är det ju inte flera miljoner, så jag är ju inte knallrik, men det är ju ändå en stor skjuts som jag aldrig upplevt tidigare i livet. 

Jag har funderat på om Ares ska få en fin vagn för jag tänkte ju länge köra med honom, men just nu är jag otroligt nöjd med våra fina ridna skogsturer. Jag har inget sug att börja köra och åka på körbanor eller börja tävla. Det känns som att jag har allt hemma. Så jag kanske backar på den punkten. 

Ska man tro på min sökhistorik på Google och vart jag surfar på Hästnet så vill jag ha en häst till, men vill jag verkligen det, när jag har en så fin grabb som Ares? 

Ett annat alternativ är lite tråkigare men kan ändå kännas meningsfullt, och det är att ta bort lite skog runt gården, ta bort ett stenröse, och markplanera gården lite bättre. Då får vi loss ännu mer yta där man kan ställa allt möjligt som man kan behöva. Just nu är vi lite inklämda mellan träd och stenar. Det skulle kunna bli bra också. 

Men på vägen hem från jobbet gjorde jag en mjukstart och köpte några svarta små cavalettistöd så jag inte behöver dra ut de tunga vita hinderstöden på ridbanan, när jag och Ares travhoppar. Det känns ju väldigt bra. 

Men sen då? Hur tänker jag framåt? 

. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Att det kan gå så fel

Bild
När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...
Läs mer

Nu kom glädjen!

Bild
  Jamen glädje är ju inte ett tillstånd som man ständigt bär på. Glädjen har varit blandad med andra känslor under 2025. Först sorg när min moster dog i den tragiska bilolyckan, mest för att se min mamma, och min mosters man, kämpa för att få tillbaka fotfästet.  Sedan fick ju Ares fång och jag var otroligt ledsen i fyra dagar. Vissa nätter låg jag vaken och grät och oroade mig över hur det skulle gå för Ares och hur jag skulle orka med alla förändringar som kommer att behöva följa med hans nya behov. Sedan insåg man ju att vi behöver förändra några saker för att få en långsiktigt hållbar vardag. Och det är ju i och för sig glädjande att se en ny väg och ta en ny riktning... Men ärligt talat, det har varit otroligt mycket jobb hela sommaren och hösten, för att komma där vi är idag. Jonatan har på många sätt slitit hårdast och spenderade fyra veckor i en liten grävskopa och olidlig sommarvärme, bara för att få bort sten från den tilltänkta hagen.  Så glädjen ställer man li...
Läs mer