Nästan ett travhopp
Halva ridbanan var upptinad och jag funderade vad för kul övning man kunde göra om man bara har en långsida att jobba med. Jag kom fram till att vi kan ta och skritta över ett kryss några gånger och sedan trava över det. Huvudfokus låg egentligen på Super-Sessan som Jonatan tömkörde och jag och Ares chillade mest och hade det gott i morgonsolen. Sedan fick Ares gå före Sessan och visa henne vägen lite när Jonatan körde henne. Vid ett tillfälle var Sessan lite slamsig och började gå väldigt nära Ares rumpa. Jonatan började småbromsa henne.
"Bromsa henne inte, hon förstår inte en förhållning ännu. Låt henne gå in i rumpan på Ares, han lessnar nog och säger ifrån." sade jag till Jonatan. Vi skulle träna på start, stopp och sväng, bara. Jag hade rätt. Till slut ledsnade Ares och tog till sin berömda vänliga men bestämda fösande spark som han även använde på mig när han var ung och inte ville att jag skulle kratsa hovarna på honom. En sån där fösning som inte ger blåmärken men som visar att nu är det faktiskt nog med slamsandet. En knuff med hoven. Sessan förstod precis och sedan gick hon mycket prydligt med ett lämpligt avstånd från Ares. Ett strålande resultat, och Jonatan slapp tjuvbromsa eller ge henne dubbla signaler. Det är bra att Ares hjälper till med uppfostringen.
Men såklart vi ska klämma in en liten övning också, jag och Ares.
Efter att ha skrittat över det lilla krysset ett par gånger så tog jag det i en liten trav, och det blev inget hopp. Det blev ett kliv. Vi kunde ju inte direkt värma upp på hela ridbanan då vi fortfarande hade isigt på ena sidan. Ares hade dock väldigt fin bjudning och verkade tycka att det var helt okej att ta sig an det lilla hindret.
Sist jag satt på en häst som tyckte det var helt okej att ta sig över hinder.... det minns jag knappt. Det var otroligt många år sedan. Jag kämpade alldeles för mycket med Galishimo, vilket inte var bra varken för Galishimo eller min egen hälsa, och jag fick en ganska pemanent olustkänsla efteråt. Hade jag haft samma kunskap idag så hade jag förstås inte hopptränat Galishimo alls med ryttare på ryggen. Han hade jättemånga andra fantastiska egenskaper vi hade kunnat utveckla i stället, men han var markskygg och han tappade lätt självförtroendet. Men jag hade även en omgivning som inte heller läste av naturen av Galishimos svårigheter, och jag fick för mig att det bara handlade om att härda ut och vara "tillräckligt bra" som ryttare. Jag tror jag försökte som mest år 2015 och sedan var jag lyckligtvis klok nog att ge Galishimo uppgifter som han tyckte var roligare.
Galishimos grej var att ha en rejäl Westernsadel med stor och bred anläggningsyta över ryggen som dämpade signaler från ryttaren, oändliga långturer i friskt tempo då han aldrig ville stanna, och roliga dressyrmönster med ställning, böjning, öppnor och slutor. Det var hans grej.
Så. Nog om Galishimo. Förlåt för år 2015 Galishimo. Tack för att du alltid försökte, du var alldeles för snäll för att protestera. Tack för tiden du gav mig att anpassa mig bättre efter dina behov.
Tillbaka till Ares.
Tillbaka till känslan av att ha en stor, välvillig Nalle som inte alls är markskygg på något sätt alls. Det händer något i kroppen på mig. Jag är undermedvetet redo för att ett litet kryss kan sluta hur som helst, och så blir det bara ett litet kliv. Det blir ingen grej alls.
Och nu känns det ju faktiskt roligt. En gammal mental dörr som varit stängd i många år öppnas igen. Jag kan absolut tänka mig att travhoppa lite mer!
Kommentarer
Skicka en kommentar