Vi letade nya ridvägar

 

Vi letade nya ridvägar och var ute i över två timmar på långfredagen. Jag både red och gick bredvid Ares när vi krånglade oss genom tät skog och riktigt svår terräng, i hopp om att hitta några trevliga vägar som vi anat på kartor och flygfoton. Tyvärr kom vi oss inte riktigt dit vi hade hoppats och fick ge upp och vända på grund av terrängen. Men vi hittade en annan väg som var riktigt trevlig! 

Jag har fortsatt med att rida barbacka och i repgrimma och tycker fortfarande att Ares är jättetrevlig att rida på detta sätt. Jag kan tycka det är lite läskigt de första 10 minutrarna när jag rider för Ares kan vara lite extra tittig just i början, men resten av ridturen så åker jag mest bara, och njuter. 

Super-Sessan, som är nyfyllda tre år, får ju också en så himla fin start på livet som bara kravlöst får följa med och promenera med husse och en (nästan) vuxen och (nästan) stabil Ares, dessa härliga turer. För Sessan är det verkligen ingen grej att gå på långpromenad och man märker knappt av att hon går efter husse och strosar. Jag och Ares fick en lite tuffare start om än mycket blev bättre när Jonatan kom in i våra liv. Vilken skillnad man kan göra för varandra när man är fler som hjälps åt!

Eftersom skänkelvikningarna fungerat bra i repgrimma så testade jag även att göra en högeröppna (i Ares dåligare varv) och det går hur fint som helst. Han svarar upp fint för stödet i vänster tygel som böjer sig fint för höger ben. Det är verkligen trevligt att uppleva! 

För att inte nämna hur otroligt fint han står och väntar på mig när jag ska sitta upp! Jag får bara bättre och bättre ordning på uppsittningen i barbacka-padden! Det går lite smidigare för varje gång. 

Det känns ändå lite underligt att se sig själv göra de här sakerna med Ares. Jag uttalade det nog aldrig högt, men jag trodde väl inte riktigt att jag skulle komma så här långt med honom, eller komma så här långt med mig själv. Man kan ju ha mål och jobba mot dem, men att jag skulle föredra att rida ute barbacka i repgrimma ute i skogen, trodde jag inte riktigt om mig själv. 

Jag trodde inte heller att jag skulle komma en häst så nära som jag kom min förra häst Galishimo. Jag tänkte nog att ingen häst kan ersätta 11 års samvaro med en så intelligent och känslig individ som araben Galishimo. Men här är vi, jag och Ares, och vi förstår varandra precis lika bra! 

Jag känner mig oändligt tacksam. Livet, alltså! Att livet är så långt att man har tid att göra denna hästresa en gång till, med en ny häst, och göra en ny start!