Longering med inspänningstyglar

 

Igår longerade jag Ares med inspänningstyglar, och det känns alltid väldigt bra. Jag önskar att jag inte varit så rädd för inspänning utifrån allt negativt om dem. Det förekommer ju diskussioner om att förbjuda inspänningstyglar av djurskyddsskäl så jag har förut tänkt att det inte är ett nödvändigt redskap. Men största orsaken till dessa diskussioner är ju att några få personer spänner in hästar för hårt, och att det orsakar lidande. Jag tycker jag har en ganska bra balans på hur inspänningstyglarna ska sitta på Ares för att rama in honom på ett bra sätt. 

En väldigt stor skillnad är att Ares upplevs tryggare och trevligare när han longeras med inspänning då och då. Hade jag vetat detta om Ares tidigare, så hade jag longerat honom med inspänning betydligt mer när han var yngre. Han hade ju lite åsikter om tygeltag när han skulle fylla fyra år, och han behövde i första hand förstå att det inte är så lönsamt att argumentera mot tyglarna. 

När jag red honom då så tog jag i tyglarna när han bråkade, och släppte tyglarna nästan helt när han slappnade av, men han trappade bara upp sina konster och sökte då hela tiden "släppet" med tyglarna och fortsatte argumentera. Då kan det vara bra med ett väldigt dött, neutralt och väldigt konsekvent tygeltag som alltid sätter samma regler på samma sätt. Nu blev det ju bra utan inspänningstyglar, jag redde ut det tillsammans med Ares på några veckor, men jag hade sparat mig lite huvudbry om jag hade longerat honom med inspänning tio minuter här och var, så han kunde de grundläggande reglerna om tygeltag, innan jag satt upp.

Men nu är vi här, har en jättefin vår framför oss, och har många fina år kvar tillsammans!