Galopp utefter sandvägarna

Jag är fortfarande upplevelsebakis. Jag är otroligt trött i både själ och kropp, och vill egentligen inte göra något. Men vi har klämt iväg oss efter den ringlande stigen till sandvägarna och jag har galopperat litegrann! Det blev totalt två timmars promenad men väldigt lite ridning. Men huvudsaken är att hästarna får vara ute och röra sig och miljötränas. 

Ares glänser otroligt mycket nu! Han känns trygg i trafiken och lyfter inte ens på huvudet när bilar passerar. Super-Sessan följer med och är precis lika trygg. Jättekul att se. Jag är så otroligt tacksam över att ha en häst som är trygg bland bilar! Jag rider inte genom byn, när vi går mot sandvägarna, utan leder honom, så jag sitter inte på när bilarna kommer, men han vickar knappt på ett öra. 

Sedan så skulle vi träna lite på att rida fram och tillbaka efter sandvägarna och jag var så trött så jag föreslog mestadels skritt på långa tyglar. Jag vill bara att Ares ska få en känsla av att vi ska fram och tillbaka och att det inte ska stressas utan bara motioneras. Sessan och Jonatan står kvar ungefär i mitten av en raksträcka, och tanken är väl att vi ska rida förbi dem fram och tillbaka några gånger. Ares motionsbehov är ju större än Sessans, då han snart fyller sex år och Sessan är tre år. 

Efter att ha skrittat tryggt så travade jag lite och Ares hade en jättetrevlig bjudning. 

"Sa du galopp?" frågade han och jag hissnade till av känslan, om jag ändå inte skulle testa galoppera. 

Vi travade bort en bit och jag klappade honom en god stund. Ingen stress. Sedan vände vi. Mot Jonatan och Sessan. 

"Nu säger jag galopp!" sade jag till honom, och tog ett stadigt tag om manen, och han galopperade genast i samma sekund. Fina självsäkra kliv framåt. Inga sidokast. Inget tittande om vad som finns i diket. Bara framåt, tryggt och säkert. Jag blev alldeles pirrig och försökte ge honom så mycket tygel som möjligt. Vi galopperade förbi Jonatan och Sessan utan att Ares drog ned på takten. Han tuffade förbi som om det inte vore någon frågan om saken. Vi skulle galoppera rakt fram. 

"Hoow! Sakta ned!" sade jag till Ares utan att ta honom i tyglarna, då jag fortfarande höll fast händerna i manen på honom. Då saktade han lydigt ned på en gång. Bara på rösten.

Duktiga, duktiga Ares! 

På vägen hem var jag fortfarande trött, men väldigt, väldigt entusiastisk! Om träningen fortsätter så här bra så kommer jag att kunna intervallträna Ares fram och tillbaka på sandvägarna och öka konditionen på honom. Vi kan galoppera längre och längre sträckor, längre och längre från Jonatan och Sessan. Bara jag ger mig tid och låter oss träna på detta lite i taget. Risken för fång kommer att minska markant om han får galoppera sig svettig någon gång i veckan bara, rakt fram på mjukt stabilt underlag, utan att ständigt svänga som på ridbanan. Jag måste bara ge mig själv lite tid att utmana mig i lagom takt.

När vi lämnade Ares i hagen, där han brukar stå och luftsnappa, så dök han genast ned i höet som vi lagt ut åt honom, och verkade säga att han var färdig med oss. Det är otroligt skönt att se honom nöjdare utan att fastna i repetitiva rörelser. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Jonatan lade armen om mig: 

"Det där blev ju en fantastisk lösning. Det här tror jag på!" sade han och gav mig en kram. 

Det kommer att bli bra!