Nyhittad ridväg, min mamma, och travhopp!

Mamma var på besök och hon testade promenera den nya ridvägen med mig på fredagen. Hon är ju pensionär nu, och det är otroligt tacksamt att hon orkar följa med på en väg som jag inte vet skicket på, och inte riktigt heller vet hur vi kommer hem igen. Men hon har alltid gått i skogen och tyckte det var härligt med den vackra miljön. Hem kom vi också! 

Det enda hon tydligt pensionerat sig från är att filma mig när jag rider. Tydligen så har hon hatat det i smyg och gjort det för min skull, haha! Ända sedan Jonatan började filma och fota, så har hon artigt men bestämt avstått. Jag tror jag skulle kunna tvinga henne om ingen annan råd fanns, men det skulle krävas lite övertalning...

Mammas bordercollie Liss var här och de sov över tills på söndag morgon. Liss är till höger på bilden och så himla söt och liten! Hon är fyra år nu men känns verkligen valpig fortfarande, när man ser henne bredvid Skye, som är en ganska stor kille av samma ras, så blir det ännu mer påtagligt. Men båda hundarna är friska och sunda. Bordercollies avlas främst för prestation, och inte utseende. Tänk om man hade avlat svenska halvblod efter samma premisser? Att man bara avlade på föräldrar som klarat vissa prestationer och inte alls exteriör. Hur hade de sett ut då? 

På söndagen så gick jag och Jonatan vägen som jag och mamma gått, med hästarna. 

Den blir kanoners! Vi behövde gå ca 600 meter genom byn och Ares såg ut att tänka "ÄNTLIGEN!", som om han funderat på vad som finns efter byavägen och att vi äntligen förstod att det var dit han ville gå. Bilar och cyklister passerade både Ares och Sessan och ingen av dem brydde sig särskilt mycket om det. Varken efter byavägen dit eller hemåt. Sessan kommer verkligen att bli en kanonhäst. Jag kan inte tänka mig en bättre start i livet för en nyfylld treåring. Gå i trafiken och i naturen tillsammans med sin trygga husse. Kilometer efter kilometer. Det är grejer det. 

Det bästa är att efter man snirklat sig utefter en liten ranglig stig i ca 35 minuter, så kommer man ut på de berömda "sandvägarna" som finns på andra sidan byn. Långa, mjuka, vägar av sand nära flygplatsen, där man kan rida hur snabbt man vill och vågar! (När jag såg den vägen så sade jag genast "Galishimo hade älskat det här!" och sedan kändes det, som vanligt, lite sorgset att Galishimo inte är med mig längre. Trots att flera år gått så pratar jag gärna om honom. Min fina men känsliga arab Galishimo.)

Jag och Jonatan har funderat på hur man kommer till de fina sandvägarna utan att behöva följa den ganska väl trafikerade vägen dit, som nästan är två kilometer. Men så tipsade en granne om att det faktiskt fanns en liten stig och att man bara behövde följa vägen ca 600 meter i stället. 

Och till er som fortfarande tycker att jag är en feg ryttare; ni har alldeles rätt. Jag och Ares vågade inte rida snabbt på de fantastiska sandvägarna. Vi skrittade. Jag satt av när vi träffade en stavgångare. Men det är så vi jobbar. Jag sitter av ofta tills allt känns bra, och när vi kommit ungefär till den punkt där Ares ser ut att ha tråkigt, så börjar jag sätta mig upp och rida på lite mer! Inget konstigt med det. 

Men något som jag blivit bättre på, även sedan förra helgen, är att travhoppa Ares! Vi travhoppade i lördags också! 

Jag lade två hinder i kombination så att vi inte skulle sakta av direkt efter ena hindret utan börja tänka framåt och i mönster nu på en gång. Det gick bra. Ares har en otroligt fin bjudning och travar riktigt fint rakt mot de två små hinder jag satt upp. Jag varken driver, bromsar, och visar honom bara väldigt lätt vart jag har tänkt. Jag bara rider rakt fram och stör honom så lite som möjligt och säger att han är en duktig kille, det verkar han tycka är kul! 

Ridkänslan som Ares ger är helt otrolig! Jag är så enormt glad över att han är så trevlig och enkel! Jag tycker han går på små hjälper från mig, och lätt hittar en trevlig form. Ett nöje! 

Jag har även blivit så mycket bättre på att inte pressa mig onödigt också. Jag gör bara det jag tycker är kul med travhoppningen. Sådär som jag tänkte mig att det skulle vara när jag köpte honom, men det är så lätt att falla tillbaka i något slags prestationstänk och att jag måste bli bättre på att rida, och ja, rent utav lika modig som jag var för 20 år sedan. 

Men nu är mitt motto att vi kan travhoppa hela sommaren om jag vill. Och det är helt okej. Det är bra gymnastik och det är tydligt att Ares tycker det är småkul. 

Det behöver inte bli "ett nästa steg" hela tiden när man rider... 

Om det nästa steget inte bara plötsligt ramlar över oss någon gång, 

och vi plötsligt har gjort något mer än vad vi tänkte från början.