Det är inte mitt problem längre

 

Ungefär så här kommer bröllopsfrisyren att se ut! Jag tog kontakt med en ung tjej på Facebook som erbjöd sig att fixa festfrisyrer. Jag bad henne avlasta mig med en bröllopsfrisyr så jag slapp hålla på med det. Mitt hår är ju tunt och grått och tråkigt så jag känns mig bara hopplös när jag försöker fixa det själv. Jag vill inte att mitt hår ska vara mitt problem på bröllopet. Vi hade en förträff hemma hos henne och hon fixade och grejade tills vi båda var nöjda. Sedan gör hon det ordentligt och sminkar mig på själva bröllopsdagen. Det känns verkligen jättebra och skönt att slippa fundera mer på detta! 

Jag blev lite otippat förkyld igen och har varit riktigt snorig och haft ont i halsen. Det var droppen som fick mig att sluta ligga på kaloriunderskott och jag har ätit lösviktsgodis och ordentliga måltider. Jag plockar tillbaka kaloriunderskottet när jag är frisk igen. 

Det kändes som att förkylningen kom med full kraft när jag började slappna av när jag märkte att jobbet med bostadsrättsföreningen börjar ebba ut. Det är ganska mycket nu i början med att lämna över alla uppgifter till Bolagsverket och det är lite svårt administrativt att gå ur föreningen när det blev så många nya medlemmar, märkte jag. Exempelvis så kan jag inte registrera och godkänna de nya styrelsemedlemmarna eftersom jag inte är ledamot längre och de nya styrelsemedlemmarna kan inte godkänna förändringen eftersom de inte är registrerade. Men vi ska väl komma i mål med det också snart. 

Jag övar på att säga "det är inte mitt problem längre". 

Det är inte inte mitt problem längre. 

Sedan har jag gjort en efterlängtad överföring av pengar. En gammal vän från min studenttid, alltså för hela 25 år sedan, lånade ut lite pengar till mig när jag inte fick ihop budgeten en gång. Jag hade inget jobb vid sidan av studierna just då, och stod med dubbla hyror en månad när jag bytte bostad, och det räckte för att välta hela ekonomin när jag var student. 

Väninnan har aldrig återkrävt några pengar men jag får ibland dåligt samvete för att jag inte jobbat hårdare för att ge tillbaka dem. Det är konstigt att vissa upplevelser verkligen kan sätta sig och det dåliga samvetet har inte klingat ut med åren, snarare har det dåliga samvetet vuxit. Dessutom har hon varit lite svår att finna då hon inte använder sociala medier, men jag fick tag på hennes dotter, och genom henne fick jag rätt mobilnummer. Dottern är ju ca 30 år nu och var fem år när jag såg henne senast, och jag motstod impulsen att berätta att jag faktiskt varit på stranden med dottern när hon var liten. Sedan skickade jag ett SMS för att kontrollera att det blev rätt, och swishade en generös återbetalning av pengarna i en avsevärt större summa hon gav till mig, och sedan skrev jag hur mycket hon betydde för mig den gången jag inte fick ihop det själv. Hon blev rörd och tog verkligen till sig det. 

Det kändes så, så skönt. 

Så otroligt skönt. 

Ett problem till som legat och skavt evinnerligt länge som inte är ett problem längre.