Inte längre BRF-ordförande!

 

I torsdags hade vi årsmöte på bostadsrättsföreningen (BRF:en) och efter väldigt mycket kämpande har jag fått ihop en ny styrelse och kan avgå som ordförande. Jag är mycket tacksam att även banken tryckte på om att stoppa samarbetet med oss om vi inte har en styrelse som faktiskt äger bostadsrätter där. Det har känts lite som ett gisslandrama då jag velat avgå länge och ingen har klivit fram. Men nu är ju bostadsrätten såld och jag "får" inte vara ordförande längre och då blev andra illa tvungna att stiga fram ändå. 

Att ha bältros, få två hundar med sin helt nya nya karl, renovera en gård, vara aktiv medlem i en ridklubb, ha två hästar (varav en fånghäst), jobba heltid, städa ur sin lägenhet, planera bröllop, och dessutom starta upp bostadsrättsföreningens upphandlingar, byggmöten, slutbesiktningar, försäkringsfrågor och ständigt ha koll på en BRF-budget i lätt obalans har varit otroligt tufft. Ja och nu har jag ju ett kaloriunderskott sedan fem veckor tillbaka. Det finns en gräns på hur mycket du kan trösta och lugna dig med god mat utan att det börjar märkas. Det var dags att begränsa kalorierna igen. Också en stress. Alla vet hur det känns att försöka gå ned i vikt. 

På ett sätt känns det nästan ofattbart att jag klarat allt det här utan att ha fått någon utmattningsdepression. Jag tror anledningen till att jag klarat alla uppgifter är bristen på konflikter. Jag har det väldigt tryggt på jobbet, många har visat mig uppskattning för mitt uppdrag som ordförande, Jonatan är en trygg hamn att landa i oavsett min dagsform, ja det har liksom rullat på utan bråk. En enda konfliktsökande energitjuv hade nog kunnat vara tuvan som vält hela lasset. Så på det sättet har jag haft tur. 

När jag kom hem från årsmötet kunde jag inte somna. Jag tror jag varit ordförande i fem år och det känns helt otroligt att jag äntligen är fri från detta. Hjärnan gick i spinn på kvällen och jag kände mig inte alls glad och lättad utan fick bara en spinnande stress i kroppen. Jag kunde inte riktigt ta in det. 

På fredagen höll jag ett föredrag om rutiner på förmiddagen (på mitt jobb som verksamhetsutvecklare), i ganska risigt hår och lätt blå under ögonen, och sedan gick jag hem och bara lade mig i sängen. Jag tillät mig att känna hur mentalt trött och slut jag var. Hur jobbigt det varit att ha koll på allt i bostadsrättsföreningen, och den ständigt plingande mobiltelefonen. Hungrig kände jag mig också. 

Idag lördag så låg det ett decimeter tjockt lager snö på marken och jag pustade ut igen. En bra dag att låta hästarna vila. Och sedan så har jag inte velat röra mig ur fläcken. Ligger bara i soffan och känner mig slut. På ett sätt känns det faktiskt jättebra att jag även gick ut ur ridklubben och sade upp ridhuskortet. Det märks att jag gått ur ridklubben då det varit tävlingar och att jag inte fått någon kallelse om funktionärsjobb. Jag som brukar vara i fiket och fixa mackor, mat och dryck till tävlande och publik. Det känns väldigt skönt att slippa detta med. 

Och det är skönt att vi inte är inhyrda i ett stort stall heller. Färre personer och färre hagkompisar att relatera till. Livet kommer att bli bättre nu! Det är min tid att återhämta mig!