Dressyr på utreridbanan

Idag var första seriösa ridningen på den (nästan) helt framtinade ridbanan. Det är när man ser allt i ett årsperspektiv som man verkligen inser att det blivit förändringar. Galishimo skyggade inte en enda gång.

Han blev dock plötsligt stelopererad när vi skulle galoppera, och vilken veterinär som helst hade nog velat göra en utredning av hans sneda och entaktiga galopp där i högervarvet. Men jag vet ju att det är oerhört spännande att vara en liten arabhäst såhär när man gör första galoppen på ridbanan, och då blir det lite stelt och spänt. I slutet på ridpasset var han mjuk och fin igen. Snart rullar han på som vanligt redan från början.

Våren 2015 fick man hålla i sig lite för då var det spännande att vara på ridbanan!


En liten bild från våren 2016 då ridbanan fortfarande var en läskig plats

Det är fantastiskt att sitta på honom nu när man märker att han inte skyggar.  Jag var så nöjd. Han har dessutom börjat fatta hur man gör en tjusig sluta i trav i vänstervarvet och det är nog bara en eller två veckor kvar innan han sätter den i högervarvet, han är väldigt nära. Han spänner sig bara lite och stelnar till när han fokuserar i högervarvet och då blir det lite stelt. Men han gör i princip rätt. Bara att repetera tills han slappnar av. 

Två stora svanar flög över våra huvuden och landade i vattnet ute på fältet i solnedgången. Det kändes lite magiskt. Ridkänslan är toppen.

Jag fick ingen utebild från det vackra vädret, men återanvänder en bild från ridhuset från helgen... nu är det riktigt lyxigt att äga fina Galishimo! 





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer