Det finns ingen deadline
Galishimo kommer alltid när man ropar på honom. Han brukar gnägga dovt och så kommer han i sakta mak. Han väljer väg till hagporten med omsorg nu när det är lite lerigt på sina platser så jag får vackert vänta när han vandrar fram. När han är på grönbete kommer han nästan aldrig när jag ropar, men all annan tid på året så väntar han på mig och kommer till mig. Förut så gjorde jag en särskild vissling och ropade "GALO!" men nu för tiden så blir det oftare allmänt småprat:
"Hej!" kan jag ropa, när han sett mig.
"Hur är läget?!" kan jag ropa efter att han gnäggat dovt.
"Kom hit och gör lite nytta..." kan jag sedan säga under tiden han går mot mig.
Sedan rider vi lite i blåsten. Jag är lite rädd och kryper ihop, sedan tar jag kontroll över min kropp och rätar upp mig. Drar bak axlarna. Vecklar ut mig, som ett ihopknycklat papper som vecklar ut sig igen. Känslan blir annorlunda och jag känner mig stolt om jag rider som om jag vore stolt. Sedan händer något igen, jag och Galishimo ser en lös vit hund på andra sidan fältet, och jag drar ihop mig, drar fram axlarna, blir passiv... jag tänker "måtte hundägaren ha pli på sin hund så den inte springer hit..." Jag skärper mig sedan och tar kontrollen igen. vecklar ut mig, drar bak axlarna, och får den trygga känslan i magen igen. Och så vandrar känslorna som små vågor som bara jag och Galishimo märker av. Kontrollförlust och osäkerhet, samt stolthet och trygghet, sedan osäkerhet igen, sedan kontroll, sedan osäkerhet. Sedan kontroll. När vinden viner om oss drar Galishimo ihop sig och jag med. Sedan skärper vi oss.
Jag vill så gärna hålla kvar de där glimtarna lite längre. Det ser så fint ut när jag sitter fint och självsäkert och det känns nästan som att Galishimo också blir lite självsäkrare. Men jag lyckas inte fånga momenten så länge. Ibland fångar jag dem inte alls på ett ridpass. Ibland har jag känslan i flera minuter.
Men vi har många år på oss att leta efter sitsen, känslan och energin. Det finns ingen deadline.
"Hej!" kan jag ropa, när han sett mig.
"Hur är läget?!" kan jag ropa efter att han gnäggat dovt.
"Kom hit och gör lite nytta..." kan jag sedan säga under tiden han går mot mig.
Sedan rider vi lite i blåsten. Jag är lite rädd och kryper ihop, sedan tar jag kontroll över min kropp och rätar upp mig. Drar bak axlarna. Vecklar ut mig, som ett ihopknycklat papper som vecklar ut sig igen. Känslan blir annorlunda och jag känner mig stolt om jag rider som om jag vore stolt. Sedan händer något igen, jag och Galishimo ser en lös vit hund på andra sidan fältet, och jag drar ihop mig, drar fram axlarna, blir passiv... jag tänker "måtte hundägaren ha pli på sin hund så den inte springer hit..." Jag skärper mig sedan och tar kontrollen igen. vecklar ut mig, drar bak axlarna, och får den trygga känslan i magen igen. Och så vandrar känslorna som små vågor som bara jag och Galishimo märker av. Kontrollförlust och osäkerhet, samt stolthet och trygghet, sedan osäkerhet igen, sedan kontroll, sedan osäkerhet. Sedan kontroll. När vinden viner om oss drar Galishimo ihop sig och jag med. Sedan skärper vi oss.
Jag vill så gärna hålla kvar de där glimtarna lite längre. Det ser så fint ut när jag sitter fint och självsäkert och det känns nästan som att Galishimo också blir lite självsäkrare. Men jag lyckas inte fånga momenten så länge. Ibland fångar jag dem inte alls på ett ridpass. Ibland har jag känslan i flera minuter.
Men vi har många år på oss att leta efter sitsen, känslan och energin. Det finns ingen deadline.
Elin är bra på att fånga mig och Galishimo på bild! Tack snälla du!
Kommentarer
Skicka en kommentar