Livet är förändring

Året 2016 började väl lite halvdant då jag blev singel på min födelsedag i januari. Där fick jag. Men sådant är livet, och framför allt sådant är mitt liv. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag började umgås mer med underbara Anna och vi började rida ut tillsammans. Vi hade riktigt roligt tillsammans och självförtroendet växte enormt när jag och Galishimo red ut med henne. Hon var så ödmjuk och samtidigt stöttande när jag och Galishimo stötte på problem, och jag kände aldrig att jag var besvärlig eller dålig när jag red med henne och Pride. Det blev många roliga ridturer, ibland i full fräs, och jag kände mer och mer förtroende för Galishimo. Sedan gick min bil gick sönder och jag var tvungen att använda många tusenlappar från mina sparpengar för att ha råd att laga den. Dessutom blev jag tvungen att köpa en cykel för att ta mig dit jag skulle när bilen var inne på reparation. Men jag fortsatte spara och låg i med att hålla utgifterna låga för att ha råd med en hästt...

Jag red Galishimo både igår och idag. Många är ju jullediga så det har varit ungar på gården. Hundar har sprungit runt i stallet. Både kända och okända hästmänniskor besöker stallet och sina vänners hästar. De går in i hagarna och hälsar på de olika hästflockarna. Barn bygger snökojor och jagar varandra. Alldeles vid fältet röjer någon skogen med motorsåg. Rådjuren springer över fältet som i pärlband, i långsam galopp. Skotrar och fyrhjulingar passerar. En äldre man går efter rådjuren med en famn hö så de klarar vintern. Ett barn leker med bommar i bomhuset så det väsnas. Kända och okända människor rider på ridbanan. Det har varit ganska idylliska dagar att åka till stallet på lunchen och rida lite. Och Galishimo har faktiskt hanterat det mesta alldeles utmärkt. Han har inte ens varit nervös. Han har varit lat. När vi skrittat ut på fältet har han sett ut att sucka och säga "Igen?! Ska vi galoppera här IGEN?!" och sedan har han... milt uttryckt... sparat på krafterna när vi...

Idag så red jag lite sidoförflyttningar med Galishimo på ridbanan. Det var kallt men vackert.  Jag hade längt på stigbyglarna och övade på att sitta bra när jag red honom, under tiden han struttade runt, och så övade vi på en övning som heter Sluta eller Haunches in, och det är skitsvårt. Men ge oss ett år eller så, så kan han det säkert utan problem. Det gäller bara för mig att komma ihåg att göra det regelbundet. Jag förstår i alla fall hur rörelsen ska kännas och känner på ett ungefär när han gör rätt. Sedan är det bara att repetera. Sitsen kommer bättre och bättre också. Tyvärr råkade jag tappa en stigbygel och då blev det lite skrik och panik när stigbygeln plötsligt slog mot magen, men han överlevde även detta stora trauma och gick till slut att få stopp på. Han kommer alltid att vara min ängsliga lilla häst. Det är så roligt att rida honom nu!

33 mil senare är jag hemma efter julaftonsfirandet. Jag har varit hos pappa och Kristina, med tillhörande hundar. Deras hus ligger långt inne i skogen, långt från närmaste gatubelysning och det känns lika roligt varje gång man svänger in på deras uppfart. Jag har spelat gitarr så att handlederna krampat och själva julaftonsfirandet tillbringades i Arvidsjaur med Kristinas släkt, där jag stegade in som en främmande fågel, vilket ingen verkade ha någon emot alls. Många vinglande grusvägar ha det blivit, många skratt och en hel del hundmys. Pappas nya Hälleforsare Elsa, åtta månader, är lite lik Terven, faktiskt. Samma beigea färg och en liten svart mask runt näsan. Dock är Elsa mycket, mycket lugnare... Dessvärre så har jag blivit lite allergisk. Jag har varit utan hund i över två och ett halvt år, och jag har inte kommit i kontakt med hundar regelbundet sedan terven dog. Allergin har långsamt blivit värre. Lite vemodigt har jag pussat och kramat pappas hundar, samtidigt som ...

Idag har jag tagit ut en semesterdag. Jag, Pauline och en annan Katarina tog en lugn skrittur ute i skogen i ca 90 minuter. Galishimo var lugnare än någonsin. Han har varit på bootcamp med mig i två dagar då jag verkligen försökt att motionera honom ordentligt, så nu på den tredje dagen så han väldigt lugn. Lugnaste hästen av alla, på uteritten, helt klart. Efter att vi hade ridit i skogen så red jag och Pauline ut på fältet med våra hästar och gjorde galoppträningen, som jag gjort innan. Galishimo har ju känts lite trött i galoppen men nu börjar det hända något! När jag ber honom öka galoppen så drar han bak öronen ordentligt och trycker på i stegen med ny styrka. Som om han slog på en turbomotor. Förut orkade han bara 3-4 galoppsprång med ökad kraft fast ändå med behållen bärighet (dressyrform) men nu så kan han trycka på mycket mer och mycket längre! Minst 20-40 meter och flera ruscher. Vi kunde till och med öka galoppen på "hemvägen" mot stallet och han gasade på s...

Jag tittar på mammas skakiga, och bitvis suddiga film och känner hur inspirationen börjar komma krypande. Jag längtar att komma igång bättre med dressyren igen. Det går ju ändå lite framåt. Framför allt så har jag ju börjat sitta djupare i sadeln och slappnar av bättre. Galishimo störs inte heller av att jag sitter tillbaka ordentligt utan bär sig för det mesta helt okej. Jag har lite korta stigbyglar på filmen men det var efter att mamma ridit honom. Men jag är klart mer avspänd och trygg över att sitta på ryggen med honom. Det var roligt att se. Under 2017 så kommer jag mig förhoppningsvis iväg på lite fler kurser och vågar åka runt med honom lite mer. Så fort jag tänker på det så pirrar det fjärilar i magen... 

I morgon går solen upp klockan 09.41 och den går ned klockan 13.26. När jag gick med min lunchlåda över stadens centrum klockan kvart över ett, så hade skymningen börjat lägga sig över gatorna. Man slutar aldrig fascineras över ljuset här i Västerbotten, trots att jag är uppvuxen med det. Det är också svårt att motivera sig att rida när det är beckmörkt ute. Snön kom ju tidigt och lyste upp ridbanan något, men förkylningar och magsjuka har också hindrat. Om tre dagar vänder det. Då kan jag åtminstone tänka att morgondagen blir ljusare än gårdagen. Och alla pass som jag biter ihop och genomför med Galishimo nu, de har jag igen till våren. Då har han bra kondition och är bra igångsatt för att orka vara med på kurser och ha roligt. Så alla de här mörka och kalla ridpassen är investeringar för framtiden. Det är så man får försöka tänka. Vi förbereder oss för våren nu!

Mamma hälsade på Galishimo idag igen. När vi ska hämta honom i hagen så skriker mamma helt oblygt: "MORMOR ÄR HÄR!!" varpå Galishimo börjar slänga med huvudet och kommer till oss i trav. Till mammas stora förtjusning och belåtenhet. Sedan stod han som ett ljus när hon kämpade sig upp i sadeln. Vi gick efter en grusväg (Varnvägen) och sedan över några snötyngda fält, genom skogen och sedan tillbaka till en travsträcka för travhästar och sedan till stallet. Det tog ungefär 90 minuter och Galishimo fick plumsa sig fram och kämpa på då underlaget inte var det bästa. Mamma var fantastisk, som vanligt. Men förundrad. "Vad gör han nu?" sa hon förvånat. "Jag tror han försöker gå ned i diket." sa jag. "Men varför vill han det?! Det är ju brant nere i diket och isvatten ovanpå!" utbrast mamma förskräckt. "Jag tror han vill att du ska tycka att han är busig." sa jag. "Men varför går han inte bara rakt fram efter vägen?" sa hon. ...

 Ja, det är ju snart jul och grejer. När min mamma var i min ålder så hade hon varit gift sedan lääänge och så så hade hon två barn i tonåren. Enligt hennes egen utsago så var det vid ungefär denna tidpunkt jag var som allra värst och en fullständigt vedervärdig tonårsbrud att hantera. Jag har något minne av att jag dissade allt och alla, men det minnet är väldigt vagt. Tänk om jag själv varit tonårsförälder vid det här laget. Det känns märkligt att det kunnat vara så. I stället blev det en hund när jag fyllde 20 och en häst när jag fyllde 30. Less is more, eller vad säger man? Alla paket är i alla fall inslagna och det enda som saknas inför julafton är etiketterna. Föga överraskande är den finaste julklappen (enligt mig) tillägnad min mamma. Ibland känner man bara på sig att hon älskar mig så det gör ont. Hon stöttar mig så det gör ont. Hon vill att jag ska ha det så bra som möjligt, så det gör ont. När man verkligen har förstått den där mammakärleken som aldrig tar slut,...

I dag red jag Galishimo lite på fältet. Jag fick en förkylning precis efter magsjukan och har bara orkat rida honom under onsdagen. Så han har vilat två dagar. Men här vågar vi friskt och sticker ut på fältet tillsammans.  Vi höll oss nära en valackhage med andra hästar då de kan ha en lugnande inverkan. Efter att jag har ridit runt en stund så kommer det plötsligt två travhästar dundrande från skogen 100 meter bort, på andra sidan hästhagen. Galishimo är rädd för travhästar. De verkar fly från något. Och de har konstiga saker bakom rumpan. Som om de hade noll respekt för sunt rumpförnuft om att alltid vara rädd för saker bakom rumpan. Hästarna i hagen blev mycket kränkta över detta övergrepp av travekipage alldeles för nära deras hage. De flydde i panik tills hagen tog slut och då flydde de åt andra hållet. De bockade och sparkade åt varandra, hela flocken på minst sex hästar, och stannade ibland upp och stirrade förskräckt på travhästarna. Sedan dundrade de runt igen. Med lyfta...

I söndags så lånade jag Fulingen och Veronica red Galishimo. Det var svinkallt. Jag tänkte att Galishimo kanske skulle vara trött då jag ridit ganska intensivt i veckan och även tagit en långtur på lördagen. Det tänkte inte Galishimo. Han var taggad och på strålande humör. Kanske var det kylan som fick igång honom ytterligare. Jag kunde rida på härliga, stabila Fulingen och bara njuta av ridturen samtidigt som Veronica fnittrade på Galishimo. Galishimo älskar tjejer som fnittrar, han känner på sig när någon tycker att han är rolig och då vill han givetvis spexa. Så han steppade nöjt på och bjöd på lite bus när han kunde. Han försökte även sno till sig så mycket granris som möjligt och stoppade munnen full med kvistar så snart han kom åt. När vi kom tillbaka till stallet så luktade hela hästen som en wounderbaum. Vid varje utandning så spred sig en doft av granbarr i hela stallet. Veronica hade även avslutat passet med galopp och bus med honom och hon var alldeles rosig om kinderna...

Visst blev det en ensam uteritt! Men kanske blev det lite svårare än vad jag hade tänkt. Galishimo var inte alls trött idag. Han var hyperaktiv. Han skyggade för allt, var spänd som en fiolsträng, hade väldigt bråttom framåt, och ibland bakåt för den delen, och det blev några ruscher som jag inte riktigt hoppats på. Men det är ju bara att göra sitt bästa. Sitta upp när det känns bra och sitta av när man tror man ska dö, svårare än så är det inte. Efter 90 minuters uteskuttande så gick han dock ganska bra att rida och jag kunde rida dressyr på vinterridbanan. Det blir långa dagar när han aktiveras två timmar på raken så där. Och vem tror ni står och gnäggar glatt efter mig när jag (utmattad) ska hem för dagen? Joo, Galishimo. Han är inte trött. Han vill göra mer. Värst vad matte är tråkig som bangar ur efter bara två timmar...

Galishimo har varit kanonlugn ett par dagar och jag njuter väldigt mycket. Sedan vi kunde galoppera i stora cirklar på fältet så har jag kunnat göra honom trött på ett helt annat sätt och det påverkar ju ridningen otroligt mycket. De senaste två gångerna jag red ned på fältet så skrittade han helt lugnt över parkeringen ut mot fältet, och verkade så loj. Jag blev nästan lite orolig och kortade ned dagens träningspass, så jag inte kör slut på honom. I morgon var det tänkt att vi skulle vila men det kliar i kroppen och jag är sugen på en ensam uteritt, bara jag och han. Jag får så mycket energi och blir så inspirerad, nu när jag kan lita lite mer på honom. Hoppas de här bra dagarna fortsätter, om det är några som förtjänar detta så är det vi!

Sådärja. Nu har jag äntligen tappat fem kilo! Snabbt gick det. För de få läsare som är petiga och som påstår att jag började på 67.0 kg så kan jag säga att jag vägde mer än så när jag vägde mig hos David i september och vägde då 67.8 kg. Sedan började jag dra ned på kosten och köpte en våg den 31 oktober och sedan dess har jag kämpat utan nåd. "Hur har du egentligen burit dig åt?" frågade en kollega och jag svarade på kortaste ärliga sätt: "Jag har lidit." Nu är jag ganska nöjd med vikten. Jag behöver inte gå ned mer. Jag tror faktiskt att jag ska skippa morgonpromenaderna nu och jogga på rullbandet 20 minuter tre dagar i veckan i stället. Det har varit väldigt kämpigt att ha tid och ork med både morgonpromenader, jogging på rullbandet, heltidsjobb och häst. Det blir skönt att plocka bort en aktivitet.

Jag flexade ut från mitt kontorsjobb på lunchen och åkte till stallet. Galishimo var ivrig att ridas och han kunde inte alls skritta lugnt när vi gick ned mot fältet. Han taktade och skruvade på sig för att komma fram snabbare än snabbast. Han var taggad men lyckligtvis inte övertaggad. Precis som jag vill ha honom. Han var pigg och ivrig men inte alls särskilt svår att hantera. Jag travade runt med honom ganska länge tills jag kände att den värsta energin lagt sig, och sedan så red jag i galopp i stora cirklar över fältet, i decembersolen. Fina, fina Galishimo. Tänk att allt blev så bra för oss. Och att det långsamt går bättre för oss, hela tiden. Jag är lycklig nu. Jag hoppas livet får fortsätta vara så här bra. Självklart kommer ju alltid motgångar och livet är ju förändring men jag hoppas livet är snällt mot mig och jag får fortsätta njuta så här. Att jag får må bra. Att Galishimo får må bra. Att de jag bryr mig om mår bra. 

Igår var Galishimo den frommaste lilla hästen av alla på lantbruket. Med blid och vän blick kom han långsamt till mig i skritt, i hagen. Med sänkt huvud och sömnig uppsyn sadlades han och tränsades. Han spetsade öronen och trippade några steg just när jag suttit upp men sedan såg han mest ut att tänka: "Nej fasen, jag orkar ju inte..." Så då var det ett utmärkt tillfälle att galoppera på fältet. Full fart. Galishimo hade inte bråttom någonstans. Han skulle inte hem. Han orkade inte bråka. Han orkade inte spurta. Han övertände inte. Han fick ingen panik. Han gjorde bara precis vad jag bad honom om och ingenting annat. När jag bad honom öka galoppen så sträckte han ut fem eller tio steg och frågade sedan mig om det räckte nu och om han fick återgå till en långsammare galopp. "Nu krämar vi ur dig det sista du har!" sa jag glatt (och kanske pyttelite hämndlystet) och så brände vi ett varv till i galopp över fältet. Han behövde inte drivas, men det hela gick inte sär...

Galishimo var i gasen idag. Han har stått några dagar och nu kom det dessutom en köldknäpp. Och han var laddad. Och laddad. Och laddad. Jag försökte rida honom lite på fältet och han blåste upp sig och fick i vanlig ordning ridas i pyttesmå kringelkrokar för att inte totalt tappa fattningen. Sedan försökte jag klämma in honom mitt emellan två stentrygga och fina hästar som skulle skritta på en försiktig uteritt. Galishimo höll på att bryta ihop. Han ministegrade och sparkade och minibockade och hoppade jämfota. Igen och igen och igen. Jag satt kvar och försökte lite tafatt prata väder med de andra ryttarna. Det gick sådär. På en ministegrande häst. När han ministegrar så lyfter han ungefär 20 centimeter från marken. Det går utmärkt att sitta kvar. Men budskapet går fram. När han minibockar så försöker han först dra huvudet mellan frambenen för att kunna monsterbocka, med för korta tyglar och en ryttare som höjer händerna så får han inte bra språng och det blir inte heller svårt att sit...