Livet är förändring

Jag har ju hela två julprylar i min etta just nu. Jag har lyckats förlora en massa julpynt genom året då man separerat ett par gånger. Som sagt. Under stridens hetta och när man stormar ut i skrik och panik så vänder jag mig inte tröskeln och säger: "Förresten... den där lyktan.. den som man kan ha ljus i på julen.. skulle du ha något emot om jag...?" Men om jag köper en julgrej varje jul så har jag snart ettan full, och förrådet också för den delen. Jag hängde mammas julstjärna i mitten och funderade över vart jag skulle placera den lilla vita julgranen. Först försökte jag hallen. Nej, den är för liten. Sedan Tervens gamla sovplats. Mängd av tårar av intensitet att jämföra med en öppen kran som spolar vatten. Där stod den. Julgranen. I Tervens hörn. Och glittrade. Som ett monument över att "På Denna Plats Sov En Fluffig Terv Många Nätter". Fortsatt mängd av tårar. Jag tittade bort. Snöt mig lite. Tänkte på hur skönt det var att hon alltid var med mig o...

Nu när jag ändå sprängt mitt sunda förnuft med att bränna sanslöst med pengar på Galishimo så fortsätter vansinnet av bara farten. Jag tänker inte köpa något mer nu under 2014.... men nästa sak på listan är helt klart en ridjacka... Kanske inte lika dyr som denna, från Asmar, men jag skulle vilja ha någon jacka som är fräschare än den jag har nu...

Jag har rensat ut Galishimos skåp lite, för att frigöra några tomma krokar i skåpet. Så man kan rymma nytt... eller åtminstone dagdrömma om vilka prylar man kan köpa in...

Jag har ju försummat Galishimo i två veckor, och nu är han för vild för att ridas. Det var den domesticeringen Jag har lagt ned tre år på det arabiska fullblodet att anpassas till en mänsklig social hierarki. Nu, efter två veckor, är han förvildad igen. Trots detta var vi båda på synnerligen goda humör. Galishimo är skönt grön i sin nya outfit, och han fick stolt visa hur vild han var när jag lät honom jogga ute på ängen. Han var mer i luften än på marken. Men faktiskt under ganska kontrollerade former. Inget skrik eller panik, bara lite överflöd av... häst, bara. Ja, vad ska jag säga. Efter tre år så anpassar man sig till varandra. Det handlar om att ge och ta. Han är lite vild nu och då sätter jag mig inte upp. Det kommer säkert snö snart och då kan jag rida honom igen. Fram tills dess får jag väl motionera honom och pussa på honom.

För tio veckor sedan  köpte jag en sadel till Galishimo. Och blev lycklig. Och pank. Sedan dess har jag levt på väldigt mycket gröt och Pytt i Panna. I tio veckor! Det har tagit sin lilla tid att betala tillbaka sadelkostnaden till sadelutprovaren med andra ord. Dock vill jag välsigna hennes själ för hon var förunderligt snäll och flexibel. "Betala med det du kan, så snart du kan!" sade hon vänligt. Fantastiskt nog. Så jag betalade. Och åt gröt. Och Pytt i panna. Jag hade 47 kronor kvar på mitt konto nu när min lön kom. Och redan för tre dagar sedan så kunde jag inte hålla mig, utan skickade en beställning på postförskott. Galishimo måste ju ha en ny och fin vinterdress! Det är ju självklart att han måste ha det! Döm mig inte! Den fanns ju i "olivgrönt" och allt! (Och för er som undrar om mitt vansinne har några begränsningar: Nej. Jag köpte även den matchande, olivgröna grimman.) .

Det finns forskning på intelligens och barnlöshet och det tycker jag är lite intressant... Eftersom jag själv inte har barn och börjar närma mig 34 år. Men tydligen så stiger risken att man väljer bort barn med samma korrelation som din Intelligenskvot stiger på vanliga intelligenstester. Här hittar ni ett abstrakt om intelligens och barnlöshet. . Jag gjorde ju ett intelligenstest i slutet på gymnasiet av min psykolgilärare, och bedömdes ha en kvot markant över genomsnittet. Psykologiläraren tipsade om att jag borde ansöka om att gå med i Mensa som är en förening för personer över 131 i IQ (Snittmåttet för normal intelligens är 100). Men jag har ju en stresskänslighet som troligen gör att jag skulle genomföra två frågor för inträdesprovet och sedan springa gråtandes ut ur lokalen, bara på ren prestationsångest. Vilket för övrigt inte är ett särskilt begåvat agerande. När jag gjorde testet i gymnasiet så fick jag vara ensam med en kopp varm choklad och två ostmackor i kafeteria...

 Jag gillade musik när jag var ett barn. Men blev aldrig särskilt bra... men jag gillade det här med musik som uttrycksmedel. Jag gillar att spela gitarr men har egentligen inte spelat sedan tonåren. När jag började tänka igenom varför jag slutade så har jag inget svar. Det var skönt att fokusera på musiken. Det var lätt att uttrycka sig i musiken. Man kunde dela med sig av det man lärt sig till vänner. Det var också skönt att måla. Det var också en ventil, ett sätt att uttrycka sig. Så varför slutade jag vara kreativ då? För att jag inte var tillräckligt bra för att försörja mig på det? Var det så viktigt att vara bra? Eller bäst? Varför släpper man musik och måleri och marscherar in i ett led som man kanske ändå inte någonsin känner sig helt hemma i? För omväxlings skull så satte jag mig ordentligt med pappas gitarr i helgen. Jag försökte damma av gamla, gamla tankevägar och ackord som jag inte använt mig av på nästan tjugo år. Först kom det bara lite osammanhängande frag...

Mamma försökte överraska mig med en adventsstjärna i fönstret. Eftersom hon hade den goda smaken att inte våga rota i mina lådor, då jag inte var hemma, så siktade hon på första bästa befintliga spik ovanför fönstret, och försökte få upp stjärnan i den. Tydligen gick det inte genom att kasta lasso så hon började kliva på mina smala "barstolar" för att komma upp. Jag vet inte... Jag ogillar inte människor som kliver generellt, men det finns två undantag på personer som jag tycker ska låta bli att klättra. 1. Barn som inte fyllt fem. 2. Vuxna som passerat femtio. Man har alltså sammanlagt 45 år på sig att klättra och falla hur man vill, från min synvinkel. Sedan kan man låta bli, helt enkelt. "Men jag ville ju ÖVERRASKA dig!" vädjade mamma och jag svarade att det hade ju verkligen varit en överraskning om jag kommit hem och hon legat medvetslös på golvet med blod rinnande ur öronen. Men i det stora hela blev jag förstås jätteglad. Hela ettan blir förändrad ...

Jag vet inte om jag klarar mig utan hund. Det har blivit så ensamt. Terven har varit borta i ett halvår och jag trodde jag skulle klara hundlösheten bättre än vad jag gjort. Jag tänkte ofta på att det skulle bli lite lättare utan hund, jag tänkte på allt hundhår som behövde städas och hur det lätt luktade hund hemma och hur orolig jag var över henne, och alla promenader som jag gick med henne på, vare sig jag ville eller inte. Men det känns helt fel utan henne. Helt fel utan hund. Lägenheten är tom och död och livlös som en kartong. Det blir inga promenader. Jag sitter alldeles för mycket hemma. Och smådeppar. Först ville jag ha en liten hund, som jag kunde ta hand om, men nu tänker jag åter på en stor hund som kan ge mig skydd. En stor hund som jag kan gå ut med sent på kvällarna utan att oroa mig. En stor hund jag kanske kan gå ut och sova i tält med, som jag gjorde förut, för flera år sedan. Och åka skidor med. Det gjorde jag när jag var liten, vi hade ju draghundar när jag växte ...

I veckan har jag varit sjuk. Jag har haft feber och sovit massor. Det blir mycket ensamhet när jag varken orkar arbeta eller träffa stalltjejerna. Men jag hinner tänka. Någonstans på vägen nu har ensamhet förvandlats från något oerhört smärtsamt, till en gåva. Och det går liksom i skov, som vågor. Det är liksom en våg av smärtsamhet som sköljer över en och sedan känns det tryggt och skönt. Det har hållit på så i flera år. Jag sörjer kraftigt att jag inte har familj och sedan så tackar jag varmt livet för min lilla etta, och att jag styr mina dagar helt själv. Och så böljar livet. Våg, på våg. Stora vågor och små vågor. Fram och tillbaka. Snart kan jag dansen. Det känns mer som en känslomässig process som lever sitt eget liv, än något jag styr med vilja. Jag vet ju också, att om jag står ut med att vara ensam tillräckligt många veckor, så blir jag till slut väldigt lugn och kreativ. Jag får bättre kontakt med mig själv för den jag är, och inte för hur andra ser mig. Sedan bruk...

De senaste månaderna har på något sätt varit lite omtumlande för mig. Jag har sörjt att livet inte blev som jag hade tänkt mig. Det har känts väldigt konstigt eftersom jag själv tycker att jag har många år kvar av livet, men sorgen över det förflutna har kommit ändå. Ungefär som ett mentalt klimakterie. En mental vändpunkt. Exempelvis så längtar jag inte längre efter barn alls, men jag sörjer otroligt att jag inte fick barn när jag var yngre. Jag har verkligen varit rädd för att "sluta" som ensam och oälskad i en liten lägenhet. Men nu känns det skönt att slippa jobba för att undvika det. Och särskilt ensam är jag ju inte heller. Jag har ju väldigt gott om vänner. Jag var faktiskt mycket mer ensam när jag levde i dåliga relationer än vad jag är nu. Och det finns en sak som är värre än att leva ensam och oälskad, det är att leva med någon som verkligen inte tycker om en längre. Tro mig. Om jag slutar kämpa så kan jag börja leva i stället. Läsa ljudböcker, in...

Det bästa med att ha en egen häst är att jag verkligen börjar känna honom utan och innan. Jag kunde se på Galishimo att han var lugn på ytan men att han hade myror i kroppen som bara väntade att få blomma ut så snart möjligheten fanns. Han var snäll och rar men hade det där... lilla.. lilla... obestämtbara... inuti sig. Rastlöshet, kanske. Han var redo för take-off helt enkelt. "Jag rider INTE den här idag!" deklarerade jag för mina vänner, och bestämde mig för att ta honom på en promenad i stället. Jag tog på honom hans reflextäcke (ifall han skulle springa hem utan mig) och så tog jag på diverse "julgranspynt" som min mamma brukar säga (glittrigt träns och chambonknäppning). Efter en kvart kände jag mig lite dum då Galishimo vänligt och glatt gick efter mig i en fin skritt. Efter 20 minuter så kände jag mig inte längre dum. Jag kände mig som ett geni. Då kom hans utbrott. Det var Liten Häst överallt. Han flippade ut på ett fält och galopperade så hetsigt run...

*TUT TUT* VROOOOOOM!!!  Enda gången Galishimo stod blixt stilla idag var under uppsittningen. Det var enda gången. Det tycker jag inte var särskilt juste gjort av honom. För hade han studsat lika ambitiöst som han gjorde resten av passet, under uppsittningen, så hade jag aldrig suttit upp. Men nä då. Han stod där med spetsade öron och tindrande blick och verkade säga något i stil med: "Nu du, kravla dig upp tantskrälle för nu ska jag minsann visa vem som är spänstigast i stan!" Så snart jag satt mig tillrätta i sadeln, så han började med lite jämfotahopp. Stuns är bra. Stuns och styrka. Med ivrigt spetsade öron gjorde han sin uppvärmningsgymnastik, med sina fyra ben som aldrig ville sluta springa. Enda undantaget från springandet var när jag sa "stopp" till honom, varav han ivrigt tvärstannade så jag höll på att falla framlänges. Matte ville innerst inne dö. Jag antar att vi såg fruktansvärt coola ut idag. En liten stunsig, överambitiös ung liten ar...

OM vi ska börja tävla i dressyr så måste jag ju lära mig att transportera Galishimo. Det känns helt vansinnigt att stoppa in honom i en liten låda bakom bilen och blåsa iväg i 70 km/h. Nu har han ju gjort det ett par gånger men då har det ju varit på liv och död, eller när han bytt stall. Han går alltid snällt in i transporten, men jag är inte alls van och tycker det är ganska läskigt. OM jag ska börja tävla så måste jag ju kunna lasta honom och åka iväg med honom. Jag måste åka till ett ridhus och rida runt lite med honom så han lär sig rutinen. Eller så VI lär OSS rutinen... Dessutom kommer ju underlaget troligen att vara dåligt i vinter och vi kan behöva ett ridhus för att underhålla träningen lite. Från början hade jag tänkt lösa ridbanekort i Kåge två mil bort, eftersom Elin och Saga håller hus där, men det är nog sannolikt att jag löser in mig i den större ridskolan inne i stan. Det blir en kortare sträcka att transportera honom och fler ridhus och en stor utomhusbana, tro...

Den här bilden tog jag på mig själv år 2011. Alltså för tre år sedan. Varför tog jag ut detta foto och bloggade om det? Jo, jag hade upptäckt att jag fick små rynkor i ansiktet när jag log. Detta var nytt och jag tyckte att det var helt okej, lite fint till och med. Nu har det gått tre år och när jag skrattar så brister hela ansiktet ut i ett inferno av rynkor. Inte för att det gjort mig så mycket... De syns ju bara när jag är glad, och när jag är glad, så ÄR jag ju redan glad, så då går det liksom inte bli sur och börja deppa över rynkor och grejer.   Men visst börjar jag fundera på det hela när jag inser att för tidigt åldrande hud också är ett tecken på magnesiumbrist. Kroppen återhämtar sig aldrig helt utan magnesium, cellerna återhämtar sig inte, då får man rynkor i förtid. Utöver det här med att man känner sig urlakad emellanåt.

 Jag har tagit en liten paus i ridningen på ridbanan och mest promenerat Galishimo ute nu. Vi har vandrat på lite olika turer och bara tittat oss omkring.  Han har bland annat gått under en vägtunnel med livlig trafik ovanpå, och över en mindre bro. Vi har bara haft det skönt och lagom spännande på våra promenader och gott sällskap. Sedan har jag sett till att ha med mig kameran emellanåt för att ha den beredd ifall det dyker upp något vackert i det norrländska novemberljuset... det gjorde det...

Det är väl fortfarande för tidigt för att säga mirakel... men jag har träningsvärk i hela kroppen. En sådan där skön träningsvärk, som jag inte haft på flera år. Varför har jag träningsvärk då..? Jo, det går inte tungt att röra sig längre. Det går av bara farten. Som... förut.. för flera år sedan.  Och när det är lättare att röra sig, då rör jag mig ju givetvis mer. Och det är inte kroppen riktigt van ännu.. det förklarar träningsvärken... Jag hade ju glömt hur det var. Jag kan till och med jogga igen! Jag gjorde det igår! Jag får inte den här känslan av att bli tyngre och tyngre för varje steg utan blir rosig om kinderna och gör tempoväxlingar och njuter. Korta sträckor givetvis. Bara på lek. Ingen press.. För tidigt för att säga mirakel... Jag var ute och gick med Galishimo i två timmar efter en mysig vandringsled idag, tillsammans med två ridande tjejer, och när jag kom hem så tittade jag längtansfullt efter om simhallen var öppen, eftersom det hade passat med lite ...

Jag vaknar och känner mig Helt utvilad. Helt. Utvilad. Jag tittar på klockan och ser att den är 06.00 och att väckaren inte ringer förrän klockan 07.00. Jag sträcker på mig, fixar en kopp te och tittar lite på TV för att starta igång dagen. Jag drar på mig mjukisbyxor och vinterjacka och knallar ned för trapporna i och ut i kylan. Jag drar igång kupévärmaren i bilen så jag har en varm mysig bil att åka till jobbet med. Lägenheten är välstädad till skillnad från det vanliga fredagskaoset: Under torsdagar och fredagar brukar jag drälla lite saker omkring mig eftersom jag "tar det på helgen i stället". Men nu är det fint. Tomt. Undanplockat. Jag har bäddat sängen varje morgon. I november. Det måste vara det där magnesiumet...

Ända sedan jag flyttade till Västerbotten år 2011 så har jag haft ryckningar i ansiktet. Inte sådant som folk brukar märka av, men själv kan jag bli väldigt besvärad. Nästan alltid på nätterna har det ryckt i näsan. Jag hade en fyra månaders period då det ryckte i ena ögat, och det försökte jag dölja genom att inte titta rakt på andra människor när jag pratade med dem. Av dygnets 24 timmar så kanske jag besvärades av ryckningar fem timmar. Det har alltid varit värst när jag ska sova. Jag har ringt sjukvårdsupplysningen för det men inte fått något svar. Så jag tänkte att det bara är att lära sig leva med det. Jag har också haft ganska långa bekymmer med sömnen efter separationen för 18 månader sedan, och när hunden avlivades. Jag brukar somna in men vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Jag har tänkt att det varit stress. De senaste veckorna har jag sovit en hel natt som vanligt men ändå inte känt mig utvilad, som om jag knappt sovit alls. Det mesta i livet har gått väldigt b...

Med en spännande arabhäst och ett roligt bildredigeringsprogram...  kommer jag någonsin att ha tråkigt igen?  Ever...?!? .

Ja, som ni ser på min blogg så kämpar jag på med dendäringa datamackapären. Nymodigheter som Fireworks och vettenstämpel och konstigheter. Jag blir jätteivrig och får ont i huvudet när jag inser vilka möjligheter som finns, och vad jag ännu inte kan. Men med hjälp av John har jag gjort en logotype att ha på mina bilder... Siluetten är en urklippt bild på mig och Galishimo!