Skrammelturen

"Såklart du ska följa med! Det vore jättetrevligt!" säger (ytterligare en) vilt främmande kvinna, som jag ännu inte kan namnet på. Det verkar verkligen vara många trevliga tjejer i det nya stallet...

"Alltså... tja... jag har ett arabiskt fullblod på fyra år. Jag vågar nog inte bara sätta mig upp och rida med er."
"Men du kan ju leda honom! Vi skrittar!" svarar hon glatt och ser ut som att det inte vore några som helst problem med lite sällskap.
"Ja... alltså... om det inte är till besvär, så..." sa jag till slut. Sagt och gjort. Jag plockar in Galishimo från hagen och får höra att en tjej till (som jag inte känner) ska följa med oss och dessutom toleransträna sin häst genom att låta den få dra lite skrammel. Som skramlar. Hästar gillar inte skrammel, så hon tänkte låta den få dra skrammel över stock och sten. Vissa tränar sina hästar på det viset för att få dem lugna och lära sig att inte hetsa upp sig över småsaker. Eller skrammel.

"Fast det skramlar nog som högst på vägen. Då lär det låta rejält." log tjejen.
"Men det kan ju vara nyttigt för din häst också. Då får han något att fundera på."

Och så begav vi oss iväg. En väldigt ståtlig och lydig ridhäst, en häst tålmodigt dragandes högljutt skrammel, och så min unghäst då. Galishimos ögon blev stora som tallrikar när han såg hästen komma dragandes med skramlet. Sedan började det krypa i kroppen av ren skräck på honom. Sedan kunde han inte stå stilla. När jag försiktigt försökte leda honom efter det högljudda skramlet skuttade han fram i panik. Eftersom han vet att han varken får dra eller stegra när jag leder honom så slog han bakut för allt han var värd, trots att skramlet var före oss. Men det blev väl någon slags överslagsenergi. Så han sparkade. Och sparkade och sparkade. Så det frysta gräset flög. Ögonen vilt uppspärrade och benen vilt trummandes mot marken.

"Oj vad han är vild. Är han hingst?" frågade en av tjejerna glatt och jag log lite urskuldande:
"Nej. Han är bara en arab. En helt vanlig en." varpå den andra tjejen log igenkännande:
"Det är sant. Dom kan vara sådär när dom är unga. De lugnar ned sig sedan."

Och så var det inget mer med det. Alla var på gott humör. Ryttaren var glad. Tjejen som skrammeltränade hästen var glad. Jag var glad. Galishimo trodde att han skulle dö. Men annars var det ingen annan som hade några bekymmer överhuvudtaget. Och alla, både människor och hästar, hade bestämt sig för att ignorera den lilla sprattelgubben som trodde att dagens promenad var en fight på liv och död.

Och efter 20 minuter så insåg Galishimo att han faktiskt VAR den enda av alla sex individer i sällskapet som trodde att döden var nära. Han började liksom... snegla på de andra hästarna. Sedan avtog sparkandet och skuttandet. Ganska snabbt avtog det. Han ruskade av sig den sista nervositeten som en hund ruskar av sig vatten. Och sedan så beslutade han sig bara för att lugnt följa med. En meter efter mig. Med sänkt huvud.

"Nämen kolla på din häst. Vad lugn han blev. Nu tror han inte att han ska dö längre." sa en av tjejerna glatt. Och jag sneglade också på Galishimo.

Han såg helnöjd ut.

Som att han löst ett väldigt klurigt problem.

...Eller som att han kanske till och med vågat se döden i vitögat...


.