Det kommer att bli bra

Det har inte varit lätt att återuppta träningen med Galo. Jag har känt olust inför att tömköra honom i galopp sedan han gick omkull. Han har varit så stressad sedan dess och själv har jag haft en knut i magen. Men jag tror på det här. Gör om och gör rätt. Övningar kan inte alltid sitta första gångerna man gör dem. Galo har ju sparkat massor när jag försökt tömköra in honom, och han har sparkat och bockat när jag försökte lära honom att trava under tömkörningen, så är det ju inte så oväntat att han skulle flippa när vi skulle lägga in ytterligare en gångart. Det var kanske inte så tippat att han skulle flippa på rygg, men det var väntat att han skulle tycka att det var svårt.

"Gör om, gör rätt. Gör om, gör rätt. Gör om..." tänkte jag nervöst för mig själv och Galo trippade nervöst och stirrade sig oroligt omkring i ridhuset med frustande näsborrar. Vi värmde upp och sedan bad jag om galopp. Han ville inte utan började bara trava fortare och fortare.
"Galopp, gubben. Du kan ju det här från longeringen. Galopp, bara."

Och så rullade han in i galoppen. Fyra fina steg. Sedan stannade jag honom, berömde honom och klappade om honom. Han fixade det! Utan att bryta nacken av sig själv!

Sedan bad jag honom göra samma sak i det andra hållet och han löste det tjusigt även där. Fyra fina galoppsprång. Med blottade ögonvitor och ytlig andning. Både hos hästen och hos mig.

Aldrig har jag blivit så glad över så lite. Många kramar och pussar. Mycket godis. Ingen häst har kommit till skada under övningen. Ingen nacke är knäckt. Alla hovar är hela. Ingen nos är stukad.

Det gäller att bara inte ge upp.

Att bestämma sig för att det ska gå.

En dag har jag förvandlat min eldiga unghäst till en sprakande ridhäst. Jag ska göra det målmedvetet och noggrannt. Och jag ska göra det utan att varken ta ifrån honom hans energi eller stolthet. Det får ta hur lång tid som helst. Det kommer att bli bra.