En bokmissbrukares bekännelser
Förra året läste jag mycket feelgood-böcker och mystiska berättelser för att kunna fly vardagen. Det fick gärna vara lite romantiskt. Nu har det svängt åt det andra hållet och jag läser gärna fakta. Fakta måste man komma ihåg och därför kan man läsa om boken flera gånger och komma ihåg flera saker. Det blir mycket billigare att läsa en faktabok flera gånger, än att läsa flera feelgood-böcker som man kastar bort efteråt. Nu är jag exempelvis en hejare på rörelseanatomi hos hästar.
Problemet uppstår när böckerna tar slut. Eller när jag anser att jag läst färdigt. Då kan jag inte sova.
"Det går inte. Jag måste läsa något!" gnällde jag för sambon för tre veckor sedan. Vid det här laget vet han att jag inte bara säger det som en klyscha. Han har en förståelse för att det faktiskt blir en slags mental undergång om jag inte har något att fästa tankarna vid. Om jag inte fäster tankarna vid en text så börjar tankarna snurra okontrollerat och då vet man inte riktigt vart jag slutar. Somna kommer jag i alla fall inte att göra. Sagt och gjort. Sambon skyndade sig upp ur sängen och började rota i garderober och hyllor samtidigt som jag låg i sängen och kvackade ur mig min nöd.
"Den här då?" försökte han.
"Den har jag läst."
"Den HÄR då?"
"Den har jag också läst! Dom är lästa allihopa!" fräser jag frustrerat.
Sambon fortsätter att rota i skrymslen och vrår samtidigt som jag ligger i sängen och vrider mig i rastlöshet.
"Den här då? Den borde vara något att tugga på, va?" han viftar med en bok på precis samma sätt som han viftat med en pip-leksak till hundarna. Jag sneglar på boken.
"Det stoff varav kosmos väves" läser jag och öppnar boken för att förstrött titta på kapitlen.
"Kapitel 11. Den kvantbeströdda himlen. Inflation, kvantdarr och tidspilen." läser jag och märker genast hur tankarna börjar rikta sig mot orden jag inte är van att läsa.
Jag tittar på boken. Slår ihop den och tittar på sambon.
"Godkänd." säger jag nöjt.
"Men du är ju inte intresserad av den där boken, eller?"
"Det spelar ingen roll. Bara jag får läsa." konstaterar jag.
Sambon pustar ut och går och lägger sig igen. Han vänder sig i sängen och drar en djup suck, tryggt förvisad om att jag slutat gnälla ur mig min olust och att jag tystnat för att bläddra i förorden till boken.
Själv känner jag lite skuld. Som ett slags lågvattenmärka. Ni vet. Som en tant som förut bara druckit viner som hon själv tycker om, och plötsligt tar vilken flaska som helst och halsar i sig den så fort hon kommit utanför systembolaget. "Bara det är alkohol, så!"
Ungefär så kändes det. Som ett lågvattenmärke. För tre veckor sedan.
Jag visste inte att jag skulle kunna sjunka ännu lägre. Bara kort därefter.
"Du, Katarina..." säger en kollega och lutar sig mot dörren till mitt kontor, och hon fortsätter leende:
"Alltså... jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det ska låta fel... men jag har borta en bok."
"Jasså?" sa jag och stirrade lite stumt på henne.
"Ja. En bok är borta. Den låg på mitt kontor igår. Jag tror jag glömde att låsa kontorsdörren ett tag, igår."
"Jasså?" sa jag och fortsatte stirra lite konstigt på henne. Jag började sno mitt armbandsur varv efter varv runt min handled.
"Jag skulle lämna tillbaka den på biblioteket nu i morse och nu är den bara borta."
"Konstigt" sa jag och började pilla intensivt på min tröjärm i stället.
Kollegan tittade på mig en liten stund:
"Katarina. Har du tagit en bok av mig?" hon försöker se allvarlig ut men det rycker fram ett litet leende vid mungipan.
Jag börjar flacka med blicken.
"Jo. Alltså. Det kan ha hänt. Men du förstår inte. Du förstår inte hur det var. Du var inte där då och om du varit där hade jag frågat...."
Kollegan går fram och klappar mig på axeln när jag uppgivet fortsätter prata. Jag försöker desperat finna min egen logik med att ha tagit hennes bok. Hon har ju så många böcker. Kontoret är ju fullt med böcker. Jag skulle ju bara låna den. Låna den över natten. Hon försöker att låta bli att skratta igenkännande åt mig, och hon verkar mer än väl känna igen det otyglade begäret efter läsning
"Såja. Det är okej. faktiskt. Lämna in den på biblioteket när du läst den färdigt, bara..."
Själv ser jag den konstiga Lilla Vin-tanten för mitt inre igen. Hon som tog vilken flaska som helst. Nu har hon snott en flaska också. På arbetet. Missbruket är alltså ett faktum. Jag är en bokmissbrukare.
Men det var det värt... boken var faktiskt riktigt bra...
.
Problemet uppstår när böckerna tar slut. Eller när jag anser att jag läst färdigt. Då kan jag inte sova.
"Det går inte. Jag måste läsa något!" gnällde jag för sambon för tre veckor sedan. Vid det här laget vet han att jag inte bara säger det som en klyscha. Han har en förståelse för att det faktiskt blir en slags mental undergång om jag inte har något att fästa tankarna vid. Om jag inte fäster tankarna vid en text så börjar tankarna snurra okontrollerat och då vet man inte riktigt vart jag slutar. Somna kommer jag i alla fall inte att göra. Sagt och gjort. Sambon skyndade sig upp ur sängen och började rota i garderober och hyllor samtidigt som jag låg i sängen och kvackade ur mig min nöd.
"Den här då?" försökte han.
"Den har jag läst."
"Den HÄR då?"
"Den har jag också läst! Dom är lästa allihopa!" fräser jag frustrerat.
Sambon fortsätter att rota i skrymslen och vrår samtidigt som jag ligger i sängen och vrider mig i rastlöshet.
"Den här då? Den borde vara något att tugga på, va?" han viftar med en bok på precis samma sätt som han viftat med en pip-leksak till hundarna. Jag sneglar på boken.
"Det stoff varav kosmos väves" läser jag och öppnar boken för att förstrött titta på kapitlen.
"Kapitel 11. Den kvantbeströdda himlen. Inflation, kvantdarr och tidspilen." läser jag och märker genast hur tankarna börjar rikta sig mot orden jag inte är van att läsa.
Jag tittar på boken. Slår ihop den och tittar på sambon.
"Godkänd." säger jag nöjt.
"Men du är ju inte intresserad av den där boken, eller?"
"Det spelar ingen roll. Bara jag får läsa." konstaterar jag.
Sambon pustar ut och går och lägger sig igen. Han vänder sig i sängen och drar en djup suck, tryggt förvisad om att jag slutat gnälla ur mig min olust och att jag tystnat för att bläddra i förorden till boken.
Själv känner jag lite skuld. Som ett slags lågvattenmärka. Ni vet. Som en tant som förut bara druckit viner som hon själv tycker om, och plötsligt tar vilken flaska som helst och halsar i sig den så fort hon kommit utanför systembolaget. "Bara det är alkohol, så!"
Ungefär så kändes det. Som ett lågvattenmärke. För tre veckor sedan.
Jag visste inte att jag skulle kunna sjunka ännu lägre. Bara kort därefter.
"Du, Katarina..." säger en kollega och lutar sig mot dörren till mitt kontor, och hon fortsätter leende:
"Alltså... jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det ska låta fel... men jag har borta en bok."
"Jasså?" sa jag och stirrade lite stumt på henne.
"Ja. En bok är borta. Den låg på mitt kontor igår. Jag tror jag glömde att låsa kontorsdörren ett tag, igår."
"Jasså?" sa jag och fortsatte stirra lite konstigt på henne. Jag började sno mitt armbandsur varv efter varv runt min handled.
"Jag skulle lämna tillbaka den på biblioteket nu i morse och nu är den bara borta."
"Konstigt" sa jag och började pilla intensivt på min tröjärm i stället.
Kollegan tittade på mig en liten stund:
"Katarina. Har du tagit en bok av mig?" hon försöker se allvarlig ut men det rycker fram ett litet leende vid mungipan.
Jag börjar flacka med blicken.
"Jo. Alltså. Det kan ha hänt. Men du förstår inte. Du förstår inte hur det var. Du var inte där då och om du varit där hade jag frågat...."
Kollegan går fram och klappar mig på axeln när jag uppgivet fortsätter prata. Jag försöker desperat finna min egen logik med att ha tagit hennes bok. Hon har ju så många böcker. Kontoret är ju fullt med böcker. Jag skulle ju bara låna den. Låna den över natten. Hon försöker att låta bli att skratta igenkännande åt mig, och hon verkar mer än väl känna igen det otyglade begäret efter läsning
"Såja. Det är okej. faktiskt. Lämna in den på biblioteket när du läst den färdigt, bara..."
Själv ser jag den konstiga Lilla Vin-tanten för mitt inre igen. Hon som tog vilken flaska som helst. Nu har hon snott en flaska också. På arbetet. Missbruket är alltså ett faktum. Jag är en bokmissbrukare.
Men det var det värt... boken var faktiskt riktigt bra...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar